Annons

Lisa Irenius:De förkroppsligar ”det nya inbördeskriget” – på ett svenskt vis

Nationalismens återkomst i Europa har beskrivits som en gemensam europeisk strid, ”det nya inbördeskriget”. Och vissa förespråkar en extrem lösning – att avskaffa nationalstaterna.

Under strecket
Publicerad

I sina gemensamma EU-dueller lär Jan Björklund och Jimmie Åkesson på ett lite lagom, svenskt vis förkroppsliga det som statsvetaren Ulrike Guérot har kallat ”det nya inbördeskriget”.

Foto: Tomas OneborgBild 1 av 1

I sina gemensamma EU-dueller lär Jan Björklund och Jimmie Åkesson på ett lite lagom, svenskt vis förkroppsliga det som statsvetaren Ulrike Guérot har kallat ”det nya inbördeskriget”.

Foto: Tomas OneborgBild 1 av 1
I sina gemensamma EU-dueller lär Jan Björklund och Jimmie Åkesson på ett lite lagom, svenskt vis förkroppsliga det som statsvetaren Ulrike Guérot har kallat ”det nya inbördeskriget”.
I sina gemensamma EU-dueller lär Jan Björklund och Jimmie Åkesson på ett lite lagom, svenskt vis förkroppsliga det som statsvetaren Ulrike Guérot har kallat ”det nya inbördeskriget”. Foto: Tomas Oneborg

Ni är katter i en låda, och det är inte ens säkert att ni existerar – så heter det i professor Erharts svidande vidräkning med den europeiska eliten och dess oförmåga att tänka nytt och självständigt. Enligt honom är alla medlöpare, som inte inser att det enda sättet att undvika ett nytt Auschwitz är att avskaffa nationalstaterna och bygga ett postnationellt Europa.

Professor Erhart finns inte på riktigt, han är en figur i vad som har kallats för den första riktiga EU-romanen: ”Huvudstaden” av den österrikiske författaren Robert Menasse kom nyligen i svensk översättning av Hillevi Jonsson. Vem argumenterar i dag på allvar för en europeisk federation? Man kan tro att endast en romanfigur kan komma på tanken att avskaffa nationalstaterna. Men även författaren själv förespråkar faktiskt det. Han menar att endast genom att avskaffa konkurrerande nationalstater kan man få bukt med nationalism och rasism.

Annons
Annons

Menasse är inte heller ensam. Den tyska statsvetaren och aktivisten Ulrike Guérot, vars essäbok ”Det nya inbördeskriget” kom på svenska häromåret, hävdar att det enda sättet att motarbeta högerpopulismen är att överge det nationella tankesättet. Ett nydanat Europa, som består av en enda europeisk demokrati, skulle lösa dagens politiska motsättningar, menar hon.

Det är naivt och upplyftande på samma gång. Och det är fascinerande att de stora frågorna om demokrati i Europa kan leda till så radikalt olika slutsatser. Andra framhåller ju en europeisk ”superstat” som det främsta hotet mot demokratin. De menar att endast nationella gemenskaper är tillräckligt starka för att bära den.

Vem ska man tro på? Faktum är att de som vill ha mer och de som vill ha mindre demokrati på EU-nivå är ense om en hel del när det gäller grundproblemet: att EU faktiskt inte är vidare demokratiskt. Det är evinnerligt svårt för medborgare att utkräva ansvar. Och att ens förstå vem som har ansvar för vilka beslut.

Professor Erhart i Menasses roman har kanske rätt. Kanske är alla européer lurade katter i en låda.

De pågående debatterna om Europaparlamentsvalet spär lätt på förvirringen. Kandidaterna får till exempel frågor om ifall Sverige bör gå med i valutaunionen. Fast det har ju Europaparlamentet inget med att göra. Det ägnar sig mest åt frågor som rör den inre marknaden, som plaster, kemikalier och upphovsrätt. De stora ödesfrågorna är på regeringarnas bord, i dag mer än någonsin – sedan krishantering har blivit vardag i EU.

Professor Erhart i Menasses roman har kanske rätt. Kanske är alla européer lurade katter i en låda. Inte undra på att vissa spinner drömmar om en annan verklighet: om en storslagen framtida federation, eller om en mäktig nationalstat à la förr i tiden. Under tiden är det lätt att glömma att det är rätt otroligt ändå att vi sitter i samma låda. Att medborgare i 28 länder (eller 27 åtminstone) röstar fram ett gemensamt parlament. Sådant som plaster och kemikalier är trots allt inte oviktigt: de påverkar vardagen för 500 miljoner européer – och hela jordens klimat.

Annons
Annons

Men ett gemensamt parlament har också en stor symbolisk betydelse, som överstiger dess faktiska makt. Årets Europaval kallas ofta för ett ödesval. För att det inträffar samtidigt som EU genomgår en existentiell kris, i skuggan av brexit och spänningar mellan öst och väst. Och för att högerpopulismen är på frammarsch på många håll på kontinenten, och väntas skörda framgångar.

Europeisk integration är full av paradoxer. Som jag skrivit om tidigare kan unionen, även om den tagit över makt från nationalstaterna, också anses ha stärkt dem. Nu ser man hur nationalismens återkomst samtidigt skapar en gemensam, europeisk konflikt. Den kan leda till splittring. Men det kan också visa sig att det som Ulrike Guérot kallar ”det nya inbördeskriget” får en enande funktion. Att européer finner samhörighet i en strid mellan å ena sidan så kallade identitärer, eller högerpopulister, och å andra sidan ”ett Europavänligt civilsamhälle, oroliga ungdomar och bekymrade medborgare som värnar om den europeiska upplysningen i franska revolutionens efterföljd”. Den strid som SD:s Jimmie Åkesson och Liberalernas Jan Björklund nu kommer att förkroppsliga –om än på ett lite lagom, svenskt vis – genom sina gemensamma EU-dueller.

Som politisk skapelse är Europa ännu mycket, mycket ungt. Det har inte ens gått två decennier sedan östutvidgningen. Även en federalist som Menasse verkar inse att riktigt stora förändringsprocesser, vart de än leder, sällan sker över en natt. Om detta vittnar det inledande citatet i ”Huvudstaden”, av Victor Hugo: ”Att drömma, det är lyckan. Att vänta, det är livet.”

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons