Annons

Per Gudmundson:Kan ett buntband få ihop en regering?

Under strecket
Publicerad

”Svårt att få ihop regeringen? Här är ett alternativ”, säger hemmafixarvaruhuset Jula och marknadsför buntband för 9,90 kronor tjoget. Även hotellkedjan Scandic ger sig in i eftervalsdebatten. ”Vi har bokat ett mötesrum åt er”, står det i annonsen som riktar sig till ”Stefan, Ulf & Annie”.

Budskapet är tydligt: vem som helst skulle kunna fixa det här.

Och visst. Sverige har 290 kommuner, och de har under den gångna mandatperioden inrymt närapå alla upptänkliga politiska koalitioner. I mer än hälften av kommunerna har inget traditionellt block haft majoritet. En tredjedel har haft blocköverskridande styre.

Så varför gör man inte som de jordnära pragmatikerna i kommunerna? Det borde inte vara omöjligt att få till en regering.

Men det är olika system. Parlamentarismen i riksdagen producerar vinnare och förlorare. Segrarsidan utser regering, förloraren går tomhänt. Det kommunala styret utgår från en annan princip. I kommunens ”regering”, kommunstyrelsen, sitter även förlorarna med. Likadant är det i nämnderna.

Man kan säga att kommunerna har samlingsregering, även om det naturligtvis finns en majoritet som har den avgörande makten och en minoritet som får kämpa för inflytandet. Men alla sitter med vid bordet.

Annons
Annons

Kanske är det denna skillnad som gör att vi som åskådare underskattar svårigheterna att få ihop en regering?

Detta är något av vad som belyses i forskarantologin ”Snabbtänkt” (Mittuniversitetet), där nära 100 huvudsakligen stats- och kommunikationsvetare ger kortare reflektioner utifrån valet 2018.

Trilla nu inte omkull av förväntning. Etthundra politologer är inte fullt så spännande som man kanske kan tro. Av sammanlagt 84 kapitel viker jag hundöra på sex.

En kvantitativ analys av valmanifesten visar exempelvis en allmän högervridning sedan förra valet. Mest har Socialdemokraterna närmat sig mitten. Men också Miljöpartiet har tagit ett påtagligt kliv. Även på den borgerliga sidan är högervinden tydlig. De enda som avviker är Kristdemokraterna, som tvärtemot vad man kan tro alltså har rört sig åt vänster jämfört med valet 2014.

I stort består höger-vänsterdimensionen. Men att döma av valmanifesten har Sverigedemokraterna gått från att vara ett mittenparti till mest höger av alla. Man kan gissa att positioneringen har skett delvis i avsikt att underlätta regeringssamarbete åt ena hållet.

Ett kapitel förutspår socialdemokratins död som självklar regeringsbildare. Partiväsendet kan delas upp i bas- och nischpartier. Till exempel är MP ett tydligt nischparti, medan S har stått för den trygga basen med ekonomisk politik, jobb och välfärd. På högersidan spelar M bas, medan de andra fyller nischer. Sedan 2006 har dock S allt mer kunnat identifieras som ett nischparti profilerat på postmaterialism, feminism och livsstil (inte olikt MP). Med Stefan Löfven som partiledare har S återvunnit något av sin basröst, men man kan fråga sig vad som händer efter honom, och i opposition.

Samtidigt aspirerar det åtminstone tidigare självklara enfrågepartiet SD att i framtiden bli ett regeringsbildande parti. Det parti som står närmast SD i dess centrala politikområde är M. Ett samarbete kan tyckas logiskt. Men även om maktens lockelse är stor, är risken i en sådan koalition för Moderaterna att man förlorar identiteten som basparti.

Så man får förstå att riksdagens partier stretar emot åt alla håll. Inte ens Julas snabbtving för 49,90 lär få ihop det där.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons