Emil Calmels hukar bakom en kulle medan fiendens stridsvagnar mullrar på andra sidan. Övningen Våreld i Skåne, maj 2017.
Emil Calmels hukar bakom en kulle medan fiendens stridsvagnar mullrar på andra sidan. Övningen Våreld i Skåne, maj 2017. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Kan generation Youtube försvara Sverige?

Lumpen är tillbaka. Försvarsmakten ska nu fyllas på med frivilliga och... inte så frivilliga. Men hur kommer en ny generation att hantera värnpliktens vedermödor?

Uppdaterad
Publicerad

Den långsamma rörelsen när kaserngrindarna till slut öppnades på I19/P5 i Boden har för alltid etsat sig fast i minnet.

Jag log mot vaktsoldaten och muckade som en i de sista kullarna män där den allmänna värnplikten var lika självklar som att betala skatt, som att gå i grundskola. Som luft och vatten.

Fyra generationer män före mig hade genomfört en ritual vars rottrådar förband dem inte bara med varandra utan med hela samhället. Men då, våren 1993, låg föraningen om något omvälvande i luften: Kalla kriget var över. Sovjetunionen låg i spillror och Nato styrde förvirrat sin udd mot Balkan och andra oroshärdar.

Vårt stora invasionsförsvar fanns till för att möta ett stort militärt angrepp från Sovjetunionen: Själva kärnan var att vi defensivt, långt in i vårt glest befolkade land skulle försvara myrar och tallhedar och trötta ut – men i första hand avskräcka – ryssen. Regeringen ansåg därför att det krävdes ett stort folkförsvar uppbyggt på allmän värnplikt och allmän mobilisering.

Soldater attackerar en fientlig stridsvagn vid övningen Våreld, på Revingehed.
Soldater attackerar en fientlig stridsvagn vid övningen Våreld, på Revingehed. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Men den allmänna värnplikten vattnades ur under 90-talet. De få värnpliktiga som blev kvar styrdes i praktiken om för att skickas till världens oroshärdar.

Då ändrades också något i grunden: Plikten omvandlades till något frivilligt. Vi gick mot en liten yrkesarmé, en ordning som formaliserades 2010 när den allmänna värnplikten blev vilande i fredstid.

Annons

Pang. En obruten rad av länkar sedan 1901 bröts.

Där kunde det hela ha slutat.

Men nu ska mönstringen och värnplikten dra igång igen. På en blygsam nivå – men ändå. Lumpen 2.0 ska nu hitta rätt hos Generation Z, med noll auktoritetstro, i ett Sverige där folket saknar kontakt med försvaret.

Ska en rytande fänrik få morgondagens rekryter att förstå att de måste lyda order i krig? Och döda? När de kanske hellre vill göra digital karriär – eller resa jorden runt?

Jag ryckte in den 7 januari 1992. Det pyste dovt när bussdörren stängde ute snöstormen. Snön smälte i håret när jag höll upp den skrynkliga, blöta lappen mot chauffören. Den igenkännande och medlidande blicken kom först.

– Så… sa han, läste ordet ”Inryckningsorder” och växlade en blick som från en gammal kollega som visste exakt vad som väntade mig.

– … så det är dags. Han nickade bakåt i bussen så att en grå hårlock vid höger öra vajade till.

Bussen började röra sig i snöyran på E4:an. Vi skulle åka 40 mil längs Västerbottenskusten, upp till Infanteriregementet I19/P5 i Boden, mitt nya hem i 15 månader.

Annons

Ryggsäcken kom på plats bredvid mig längst bak i bussen. Genom rutan såg jag min pappa, i vår Ford Sierra vid vägkanten. Jag undrar än i dag: Vad tänkte han?

Befattningen hette kompanibefäl – och jag hade ingen aning om vad det var. Jag visste bara att lumpen var något självklart att göra. Pappa hade ju gjort det. Och farfar. Alla män jag kände.

Den allmänna värnplikten infördes 1901. Männen i det gamla Fattigsverige, från småbyarnas drängar till storgodsens adelsmän, kallades in för att lära sig kriga. Uppgiften var att försvara hela Sverige och göra ryssens framfart riktigt jobbig, och till det krävdes enormt många soldater. Efter nedskärningar på 20- och 30-talen gjorde snart alla friska män lumpen – 50 000 om året. I slutet av 1950-talet fanns 36 armébrigader om vardera 6 000 man, omkring 50 flygdivisioner och 25 ubåtar.

På 78 timmar kunde vi mobilisera 600 000 värnpliktiga.

Lumpen var mer än snuskburk och muck. Det var något som hela Sverige tvingades förhålla sig till.

Tälten ska resas på lägerplatsen på Revingehed, under den stora övningen Våreld i slutet av maj.
Tälten ska resas på lägerplatsen på Revingehed, under den stora övningen Våreld i slutet av maj. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman
Annons

Det första dygnet av min egen lumpartid i Boden 1992 var hemskt. Jag kom för sent. Det ven snö horisontellt i mörkret på kaserngården när jag ensam släpade en stor säck med uniform och förnödenheter från förrådet. Sedan kom de första hårda veckorna.

Militärtjänsten börjar med en grundläggande soldatutbildning där individen bryts ner, för att sedan byggas upp igen. Som helt opraktisk lagd blev det en prövning; vi lärde oss att krypa, gå i takt, marschera långt och skjuta. Jag var fumlig och hjärtat slog som hos en harunge när en kapten vrålade ”Ta isär!” och ”Sätt ihop!” så det ekade i korridoren. Vi skulle ta isär och sätta ihop vapnet – en AK5:a – och jag kom sist.

Men därefter kom befattningsutbildning och övningar då vi låg ute i fält. Då tog allt en ny vändning och gruppen blev alltmer sammansvetsad med nya kompisar från hela Sverige.

Genomgång inför morgondagens övning, Våreld 2017.
Genomgång inför morgondagens övning, Våreld 2017. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman
Annons

Den folkliga förankringen var en nyckel i Försvarsmakten, den ryggrad mot vilken vi lutade oss mot när kalla kriget trängde sig på. Den bestod av Bosse på järnaffären, Per-Erik längst ner på gatan, Kurt, koncernchef på Ericsson. Och Kodjo på Sverige Radio.

En vårdag våren 2012 ven fartvinden in i hörlurarna på cykelturen till jobbet Stockholm: programledarna i Sveriges Radio P3 Morgonpasset skrattade och tjoade, de höll på att göra narr av lumpen. En var den snabbtänkte och livlige Kodjo Akolor. Hans röst blev plötsligt naken, fick ett allvar och en skärpa. Han gick emot de andra och sade att man visst kunde lära sig något där – något om att jobba i grupp och att hjälpa svaga. Det väckte intresse. Vad var hans erfarenhet av lumpen?

Plutonchefen går igenom strategin med sina gruppchefer, vid Våreld 2017.
Plutonchefen går igenom strategin med sina gruppchefer, vid Våreld 2017. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman
Annons

Fem år senare ses vi i Radiohusets entré på Gärdet i Stockholm. Han har kort skinnjacka och ett glittrigt band runt halsen. Det står ”Fuck off” på kepsen. Han är född 1981 och hade i praktiken sluppit göra militärtjänst om han velat.

– Pappa var militär i Ghana. Jag var vilsen och ville prova en utmaning, säger han, som var gruppbefäl i elva månader i Flygvapnet – på F16 i Uppsala år 2000.

– Jag kommer ihåg första dagen. Man bytte om till grönställ, visste inte hur man skulle knyta skorna och det var en massa fickor. Så stod man där med en bunt totala främlingar. Jag kunde inte skilja en moderat från en vänsterpartist, rik från fattig. Alla hade samma grönställ, alla behandlades lika illa av befälen oavsett sexuell läggning, hudfärg eller social ställning.

Kodjo Akolor beskriver den grundläggande soldatutbildningen som två månader av skit.

Annons

– Lidandet formade ett band, man började prata med varandra. Man led, svettades och fick kollektiv bestraffning om man misslyckades med något.

Han lutar sig mot ryggstödet, kepsen åker upp en bit och blicken försvinner långt bort.

– Men då måste man också hjälpa och stärka den svagaste länken i kedjan – och där finns det någonting. Om jag såg en svartrockare, en rik person, en hiphoppare och hipster som gick tillsammans och garvade på stan medan lumpen fanns kvar: då visste jag att de snubbarna var i samma pluton. Om man bortser från krigslekarna, marscherandet, springandet, granatkastandet och den där skiten så är det viktiga att en människa blir en människa.

Som gruppbefäl ryckte han in ett par månader före sina soldater.

– Jag marscherade i två dygn med feber på soldatmarschen. Att klara det gjorde något med mig.

Några månader senare drog Kodjo Akolor åter på sig marschkängorna, som chef för sin grupp.

–  Någon sade ”Jag har ont i foten”. Jag svarade ”Alright, då får någon annan ta din packning för vi ska alla klara det här tillsammans. Vi har gjort värre”. Soldaten sade ”Jag vill hoppa av”. Jag sade ”Nej, vi tar din packning och fördelar mellan varandra”.

Annons

Kodjo Akolor hade tur med befäl och hamnade i en grupp där han kunde blomma. Andra kunde duka under. I Armémuseums årsbok 2014, ”Lumpen från mönstring till muck” (Atlantis), berättas om en starkt sexualiserad jargong med många skämt om sex, porr och onani. Armémuseum lät göra en webbenkät med gamla värnpliktiga med över 2200 svar. En man som ryckte in 1989 på A4 i Östersund skrev att ”heterosexualiteten var hård norm. Avvek du det minsta på något sätt (inte bara sexuellt) blev du kallad bögjävel.”

För att prata klartext: hamnade du i fel grupp människor, eller hade auktoritetsproblem, kunde du ha ett års helvete framför dig – i en miljö som du inte var fri att lämna.

De ”överlevande” pustar ut efter dagens övning, vid Våreld 2017.
De ”överlevande” pustar ut efter dagens övning, vid Våreld 2017. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Många i boken lyfter fram lumpens integrerande aspekt: Att man möttes över klass och ursprung. Men lumpen kunde också förstärka en sylvass klasstruktur. Det fanns en tydlig rangrulla där ”studentbeväringar”, alltså officersaspiranter, tidigare i princip enbart plockades ur de högre samhällsklasserna som fått gå gymnasiet. Från 80-talet och framåt behölls i huvudsak denna struktur även om det hette att alla hade samma chans.

Annons

Efter tre månader i Boden hade jag blivit varm i mina gröna kläder. Våren kom, axlarna sänktes – jag hade klarat det jag inte trodde att jag skulle klara och växte, liksom gemenskapen med vännerna. Jag trivdes med min tjänst, blommade upp.

Som kompanibefäl hade jag hamnat högst upp i den värnpliktiga rangrullan bland regementets soldater, gruppbefäl, plutonsbefäl och kompanibefäl. I dag gnager tanken: Var det just därför jag trivdes bra? Känslan att vara utvald – och klara kraven?

Under kalla kriget var lumpen Sveriges mest effektiva – och ojämställda – chefsskola. Hela 30 procent av befälen i den 600 000 man stora krigsorganisationen var värnpliktiga. I en rapport från 2015 konstaterade IFAU, Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, att en värnplikt som kompanibefäl ökade sannolikheten att nå en chefsposition vid 30–40 års ålder med 75 procent. Med andra ord: Denna massiva chefsutbildning för män har kraftigt bidragit till ojämställdheten i arbetslivet. Först 1989 fick tjejer göra lumpen fullt ut, och därmed också chansen att bli befäl.

Annons

Mia Svärd är jurist på Stockholms stad och gjorde värnplikten 2000–2001 som kompanibefäl på A8 i Boden.

– Jag ville göra lumpen redan i högstadiet. Det verkade spännande och förbehållet killarna att vara ute i skogen, säger hon på telefon.

Först när hon var 24 år sökte hon in.

– Jag vill utmana mig själv fysiskt och psykiskt, och det är ett av de bästa besluten i mitt liv. Jag började förstå hur bra jag var under de här 15 månaderna.

Då fanns det runt 2000 manliga och 10 kvinnliga värnpliktiga i Boden. Nu ska lumpen gälla både tjejer och killar.

Vad kan Försvarsmakten göra bättre för att locka tjejer?

– Skaffa fler kvinnliga förebilder. Se till att det inte bara är killar som hänger framför en bandvagn i reklamen. 

Under kalla kriget var nästan alla män inkallade. Men det stannade inte där. Man gjorde repövningar om minst tre veckor vart fjärde år. Det räcker med att slötitta på tre minuter av Lasse Åbergs film ”Repmånad” från 1979 så förstår man: För många var lumpen på låtsas. Sverige hade inte stridit på hemmaplan sedan 1809 och staten och Försvarsmakten missade att förklara värnpliktens roll i samhällsbygget – varför vi egentligen gjorde det vi gjorde.

Annons

Men det fanns undantag.

1/4

Soldaten Emma Larsson mönstrade och genomgick soldatutbildning vid I19 i Boden. Nu ska hon utbilda sig till brandsoldat.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman
2/4

Uppställning i korridoren, I19 i Boden.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman
3/4

Två av männen som deltagit i den frivilliga, lumpenliknande utbildningen vid I19.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman
4/4

Laddaren Ola Olsson i logementet, I19.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Vinterkvällen var sen, fönsterimman kompakt inne i bandvagnen den där gången utanför Boden 1993. Min kompanichef Jan Mörtberg och jag diskuterade FN-tjänst och internationell solidaritet – och nuddade vid frågan: Varför gör man lumpen? Men något kom emellan.

24 år senare fortsätter vi diskussionen på ett café i centrala Stockholm i samband med den här artikeln. Mörtberg blev överste, regementschef och chef för institutionen för strategi, säkerhet och ledarskap på Försvarshögskolan. Nu är han nypensionerad och ekorrögonen plirar.

Ja, varför göra lumpen?

Jan Mörtberg börjar med att peka på att staten sköter medborgarnas inre och yttre säkerhet.

– Att försvara mot yttre hot är en av grunduppgifterna. Principiellt finns då flera alternativ. Det första är att vi lejer ut det till andra. Island till exempel har ett avtal med USA, är medlem i Nato och har ingen försvarsmakt alls. Det andra alternativet är att vi betalar folk för att göra det – en yrkesarmé. Och det tredje är att vi har medborgare som gör värnplikt.

Annons

Han förklarar att han ser ett tydligt ideologiskt motiv till allmän värnplikt:

– Att vi alla gör det här tillsammans. Försvaret blir hela folkets angelägenhet – även om inte alla kallas in.

Något det sällan talas om är att själva kärnan i lumpen är att man riskerar att bli dödad och lär sig döda andra människor.

Det ångar ur de två kaffekopparna mellan oss. Jag tänker på en nära vän i Berlin som står upp för antivåld till hundra procent, på grund av det som hände mellan 1939 och −45. Hon hade en tysk morfar och en polsk farfar. Båda dog i strider i andra världskriget. De skulle potentiellt ha kunnat döda varandra.

– I grunden handlar det om våldsagerande enligt självförsvar – att försvara landet, demokratin och människorna, säger Jan Mörtberg.

Men att döda?

– Jag tycker icke-våldssynen är märklig. Det kokar ner till frågan: Om du är förälder, är du då beredd att döda för att skydda ditt barn eller låter du ditt barn dö?

Efteråt ringer jag till Agnes Hellström, ordförande i Svenska Freds. Till skillnad från sittande regering ser hon inte en ökad satsning på försvaret som en lösning, i stället bör mer pengar gå till diplomati, anser hon.

Annons

– Svenska Freds är kritisk till återinförandet av den allmänna värnplikten. Vår utgångspunkt är att ingen ska behöva ta till vapen mot sin vilja. Ett av skälen till återinförandet är att det varit svårt att rekrytera tillräckligt många frivilliga, vilket innebär en stor risk för att många unga nu ska tvingas till militärtjänstgöring. Vi vill inte att Sverige ska vara del av en eskalerad militarisering.

Vad säger du om resonemanget om att skydda sitt eget barn?

– Svenska Freds arbetar för att förändra destruktiva normer där hot om våld bemöts med samma mynt. Vi strävar efter att med alla tänkbara medel välja bort våld i konflikter. De allra flesta gör det valet om de har den möjligheten.

Agnes Hellström ser hellre en civilplikt med andra ämnen än våld i fokus. Men den 2 mars i år bestämde Sveriges regering att återinföra skyldigheten att mönstra och genomföra värnplikt. Skyldigheten gäller från och med den 1 juli 2017.

Försvarsmakten vill 2018 ha 4 000 nya soldater för att fylla luckor i krigsorganisationen. Man räknar med att fylla 2 500 platser frivilligt. Återstående 1 500 platser ska fyllas via ett webbaserat frågeformulär som leder vidare till mönstring. Försvarsmaktens förhoppning är att även de 1 500 pliktplatserna ska kunna fyllas utan tvång. Men när de 4 000 ryckt in lyder alla under pliktlagen.

Annons

Faktum är att den nya lumpen redan har tjuvstartat – med ett skarpt försök på mitt gamla regemente, I19.

Det skakar våldsamt i bagagehyllorna när planet dunsar i landningsbanan på Luleå flygplats. Trekvart senare sitter vi i höga skinnsoffor i befälsrummet i den stora ljusgula militärkasernen i Boden. Kapten Axel Bergström lägger in en snusprilla under överläppen. Det är april 2017, några dagar innan försöket med elva månaders ”lumpen light” avslutas. Soldater har frivilligt mönstrat och gått igenom hela utbildningen som om de hade gjort värnplikt – med en enda skillnad: De har kunnat hoppa av.

Axel Bergström kommer snabbt in på själva kärnan i varför lumpen återinförs: Att det har varit svårt att rekrytera soldater. När lumpen lades i träda kunde man locka med utlandstjänst – men sedan det tonades ned har intresset svalnat.

– Jag begärde 78 soldater och fick 24, säger han och ler snett.

Av dem slutförde 22 utbildningen. Ungefär hälften fortsätter nu som fast anställda soldater och den andra hälften kallas in runt tre veckor om året.

Annons

När vi nu, några dagar före muck, öppnar dörren till logementet sitter de i en klunga vid bordet och jag måste le.

Vi står i en tidkapsel där det ser exakt likadant ut nu som 1993 – och 1953. Sängarna, de orangebrunsvarta påslakanen som bäddats med spänst, de skramliga plåtskåpen, pallarna i nätt rörkonstruktion och sits i fanér som hängs på sängänden. Ett museum utan att vara museum.

Det sorlar runt bordet. Varför sitter de här? När de kan vara hemma och titta på Netflix eller åka jorden runt? De pratar i munnen på varandra: Svaren handlar om kamratskapen, gruppdynamiken – att gå igenom stålbad, utvecklas och växa.

Soldaten Emma Larsson från Jokkmokk dricker kaffe i sin blå mekaroverall. Hon är en av två kvinnor som genomfört utbildningen.

Övningen Våreld 2017, Revingehed.
Övningen Våreld 2017, Revingehed. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman
Annons

– Jag ville ha en utmaning. Du är tvingad att bry dig mer om gruppen än dig själv, du växer och testar gränser, säger hon.

Även de andra är positiva. Men de har ju sökt hit frivilligt. Och frågan hänger kvar i luften: Kommer Försvarsmakten att kunna rekrytera tillräckligt många utan att tvinga dem som absolut inte vill?

– Svårt att säga, säger soldaten Simon Dubach.

– Jag tycker att Försvarsmaktens reklamkampanjer mest är konstiga. Världsläget påverkar nog inte heller. Det ligger snarare mycket på oss som varit inne – vad vi säger till kompisar. Men det är konstigt att man går ner från tre till två rekryteringskontor i Sverige samtidigt som man ska återinföra lumpen.  

Vi lämnar I19 och tar hyrbilen upp mot något som för bara några år sedan var topphemligt. Serpentinvägar skjuter brant uppför. Stupbranta skrevor inbäddade i grönska förebådar det som kanske är den yttersta symbolen för det gamla invasionsförsvaret.

– Välkommen till Bodens fästning!

Vår guide Sally Sundbom smäller igen bildörren när vi stannat på en liten grusplatå. Utsikten är milsvid. Bodens fästning består av fem stora, kanonförsedda fort insprängda i urberget som omringar staden.

Annons

”Låset i norr”, som skulle stoppa ryssen, har följt värnplikten som en skugga; byggstarten 1901 sammanföll med värnpliktens införande och fortens stängning med Försvarsmaktens krympning på 1990-talet.

50 meter bort dväljs gallergrinden in till Rödbergsfortet, som sedan 1998 är öppet för allmänheten.

Forten var på många sätt den yttersta garanten för det alliansfria försvaret, med många värnpliktiga och gammal utrustning – vissa av kanonerna är från 1899. Forten var till för att säkra Sverige under både världskrig och kalla kriget. Här förvarade också Riksbanken fram till 1982 en del av Sveriges guldreserver.

Sally Sundbom öppnar den massiva dörren av järn, lukten av instängd luft möter oss. Hon visar runt bland fullutrustade logement, kök och matsal, stridscentral och sjukinrättning. En docka i blå uniform sitter i stolen på tandläkarmottagningen.

Mellan klockan 13.30 och 14.00 på nyårsafton 1997 sköts de sista salvorna med tolvcentimeterskanonen. De dova, tunga salvorna markerade slutet för Bodens fästning, men kan också ses som en sista grande finale för det gamla invasionsförsvaret.

Annons

Vi lämnar Boden. Fulla av intryck. När jag promenerade ut genom kaserngrinden i en annan tid, den 2 april 1993, vakade ännu Bodens fästning över oss. Viggenplan patrullerade kraftfullt och lumpen var något självklart. Kalla krigets fasa fanns i färskt minne, liksom minnena av andra världskrigets beredskapstid och fyra generationer män i uniform i familjelegenderna.

Väven mellan folk och försvar var ännu tät.

Lumpens acceptans byggde då på själva obligatoriet – att nästan alla män gjorde den. Nu skriver vi 2017, det är i praktiken 20 år sedan värnplikten var tvingande och sju år sedan den ens fanns. Relationen mellan svenska folket och Försvarsmakten har gått från tätt sammanvävd till på sin höjd distanserad.

Med den aviserade könsneutraliteten berör den nya lumpen bara runt fyra procent av en årskull, 4 000 personer. Det kan jämföras med kalla kriget då nära 100 procent av männen ryckte in, 50 000. Men kommer Lumpen 2.0 att hitta rätt hos Generation Z?

Jag ringer Ulrik Simonsson, vd på analysföretaget Ungdomsbarometern.

Annons

På frågan om Generation Z är en superindividualistisk generation säger han att det stämmer att många först ställer sig frågan om det här kan ”ge mig något”.

– Men det finns också ett större samhällsengagemang bland 90-talister än 80-talister.

Han säger att man måste komma ihåg att 90-talisterna i Generation Z har vuxit upp i en tid då lumpen inte varit närvarande, bara GMU, den grundläggande soldatutbildningen, om man är intresserad att bli yrkessoldat.

Kisspaus under rekognoscering vid övningen Våreld. Automatkarbinen tas självfallet med in i bajamajan.
Kisspaus under rekognoscering vid övningen Våreld. Automatkarbinen tas självfallet med in i bajamajan. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Ungdomsbarometern ställde i höstas frågan till cirka 4 000 15- till 24-åringar: ”Hur ställer du dig till att göra militär värnplikt/lumpen?”

Svaret blev att 7 procent gärna vill, 25 procent kan tänka sig det, 27 procent säger ja men bara om de måste, medan 32 procent säger att de skulle göra allt för att undvika det. 7 procent vet inte.

– Kunskapen är låg, men det finns en nyfikenhet, säger Ulrik Simonsson.

– Tidigare var lumpen ett konstant närvarande samtalsämne sista året i gymnasiet. Det är det inte nu. Mönstringen kommer sannolikt att hjälpa till att få frivilliga, eftersom fler kommer att få en egen relation och information kring frågan, och inte bara föräldrarnas lumpenminnen. Dessutom kommer vi att ha Youtubers och andra unga influencers som har mönstrat.

Han påpekar att det också finns flera svar på den avgörande frågan, om lumpen kan ”ge mig något”. Och det rör sig inte bara om att man lär sig hantera vapen, eller köra truck.

– Mönstringen kan också fogas in i en hälsotrend. Man vill veta hur bra tränad man är.

Soldater attackerar en fientlig stridsvagn vid övningen Våreld, på Revingehed.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Tälten ska resas på lägerplatsen på Revingehed, under den stora övningen Våreld i slutet av maj.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Genomgång inför morgondagens övning, Våreld 2017.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Plutonchefen går igenom strategin med sina gruppchefer, vid Våreld 2017.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

De ”överlevande” pustar ut efter dagens övning, vid Våreld 2017.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Soldaten Emma Larsson mönstrade och genomgick soldatutbildning vid I19 i Boden. Nu ska hon utbilda sig till brandsoldat.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Uppställning i korridoren, I19 i Boden.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Två av männen som deltagit i den frivilliga, lumpenliknande utbildningen vid I19.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Laddaren Ola Olsson i logementet, I19.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Övningen Våreld 2017, Revingehed.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Kisspaus under rekognoscering vid övningen Våreld. Automatkarbinen tas självfallet med in i bajamajan.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman