Annons
Kommentar

Elias Björkman:Kan inte ses som annat än ett kraftigt underbetyg

Filmer med en man i huvudrollen har i genomsnitt nio miljoner kronor högre budget än filmer med en kvinna i huvudrollen, enligt en ny rapport från Svenska Filminstitutet. Med en kvinnlig regissör är budgeten i genomsnitt fyra miljoner kronor lägre än med en manlig.

Under strecket
Publicerad

Anna Serner, vd på Svenska Filminstitutet.

Foto: Anders Wiklund/TTBild 1 av 2

Lars von Triers ”The house that Jack built”: inte tillräckligt uppbygglig för Danmarks kulturminister.

Foto: Nordisk FilmBild 2 av 2

Anna Serner, vd på Svenska Filminstitutet.

Foto: Anders Wiklund/TTBild 1 av 1
Anna Serner, vd på Svenska Filminstitutet.
Anna Serner, vd på Svenska Filminstitutet. Foto: Anders Wiklund/TT

Kvinnor och män har inte samma ekonomiska förutsättningar inom filmbranschen. Denna slutsats når Svenska Filminstitutet i nya jämställdhetsrapporten ”Han, hon och pengarna” som presenterades på Filmhuset i Stockholm på onsdagen.

Man har helt enkelt satt sig ned och räknat på fördelning av pengar till projekt. Hur många filmer görs av kvinnor? Och vilken sorts filmer gör kvinnor? Syftet sägs vara att ”på ett strukturellt sätt” ta reda på skillnader mellan mäns och kvinnors förutsättningar i filmbranschen.

Och även om resultatet inte är förvånande är vissa siffror nog så anmärkningsvärda. Bland annat visar rapporten att 46 procent av alla manliga producenter av lång spelfilm som fått stöd under perioden 2006–2016 aldrig inkluderade en kvinna i det kreativa teamet. Samt att det är tydligt att kvinnor inte släpps in i de stora, kommersiella projekten för spel- eller dokumentärfilm. Anledningen är bland annat att ”få kvinnor lyckas ta steget upp till högbudgetprojekten, som ger bred distribution och möjlighet till de riktigt höga publiksiffrorna”.

Annons
Annons

Men Filminstitutets vd Anna Serners förhoppningar om att deras ”rapporter ska ge filmbranschens aktörer mer kunskap att göra film med hög kvalitet och med en mångfald av berättelser” verkar gå stick i stäv med den allt mer kontrollerade verklighet svenska filmskapare upplever att de verkar inom. Just bristen på mångfald tycks vara anledningen till att manusförfattaren Monica Rolfner (”Tomten är far till alla barnen”) nu lämnar filmbranschen. I veckan skrev hon på Twitter:

”Har tappat lusten helt. Dels för att finansiärer numera bestämmer författare, regissör, huvudroller och får ha synpunkter på allt. Dels pga ängslighet i ämnesval och innehåll.”

Utifrån ett liknande tema skrev regissören Lisa Langseth en text i filmmagasinet Point of View den 23 november att ”nationalisthögern menar att konsten bör användas för att väcka fosterlandskärlek, kulturvänstern vill allt oftare att konsten ska producera korrekta vänstervärderingar och kapitalismen vill maximera mängden pengar man kan tjäna på den”.

Kollegan Isabella Eklöf (vars internationellt uppmärksammade ”Holiday” efter mycket om och men till slut fick svensk distribution) var inne på snarlika tankegångar då hon i oktober lade ut texten om att ”Sverige har ett reellt problem med självcensur”.

Den växande kritiken mot det mätbara går hand i hand med den diskussion som uppstod tidigare i år då Anna Serner tvingades backa från kravet på utbildning i ”normkreativitet” för att få filmstöd. Det var efter förra årets #tystnadtagning som SFI beslutade att ”införa en obligatorisk utbildning i ’normkreativitet’, jämställdhet och arbetsmiljöfrågor” för att filmbolag skulle kvalificeras för filmstöd. En inte alls dum idé vad gäller de två sistnämnda frågorna, det tycks ju finnas ofantliga arbetsrättsliga problem inom just film- tv- och teaterproduktioner.

Annons
Annons

Lars von Triers ”The house that Jack built”: inte tillräckligt uppbygglig för Danmarks kulturminister.

Foto: Nordisk FilmBild 1 av 1
Lars von Triers ”The house that Jack built”: inte tillräckligt uppbygglig för Danmarks kulturminister.
Lars von Triers ”The house that Jack built”: inte tillräckligt uppbygglig för Danmarks kulturminister. Foto: Nordisk Film

Att filmbolag följer svensk lag och har tillräcklig kunskap om rådande arbetsmiljölagstiftning för att få stöd bör vara okontroversiellt. Men det obligatoriska kravet på att utbildas inom ”normkreativitet” öppnar för en farlig politisk styrning av konsten. (Senast i veckan önskade Danmarks kulturminister Mette Bock att regissören Lars von Trier hellre än de filmer han gör ska börja skapa ”uppbygglig film om all den skönhet som livet också består av”.)

Det är givetvis utmärkt att SFI gör grundjobbet: räknar och på så vis kan peka på sedan länge rådande missförhållanden som tar tid att bryta. Räkna var också vad Charlotte Wiberg på filmtidskriften FLM gjorde i augusti, då hon kom fram till att endast fyra av höstens svenska 25 långfilmer har en kvinna som regissör.

Om man anser det vara eftersträvansvärt att vi har en jämn könsfördelning för de filmer som får SFI-pengar kan det inte ses som något annat än ett kraftigt underbetyg.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons