Annons

En spricka i språket. Marx och Freud – våra samtidaKan Marx och Freud göra oss ännu lite argare?

Trumpanhängarna har givit ilskan dåligt rykte. Men kanske är det mer ilska som vår osäkra tid behöver. Isabelle Ståhl har läst en grovhuggen bok om Marx och Freud som mest känns som samförståndsmys – och funderat över om vrede kan hjälpa samtidsmänniskan att skaka av sig sin känsla av vanmakt.

Under strecket
Publicerad
Foto: Albert Bonniers förlag Bild 1 av 2
Foto: Albert Bonniers förlag Bild 2 av 2
Foto: Albert Bonniers förlag Bild 1 av 1
Foto: Albert Bonniers förlag

En spricka i språket. Marx och Freud – våra samtida

Författare
Sven-Eric Liedman
Genre
Sakprosa
Förlag
Albert Bonniers Förlag
ISBN
9789100176792

149 s.

Sven-Eric Liedman och Per Magnus Johansson vill med ”En spricka i språket” visa på Sigmund Freuds (1865–1939) och Karl Marx (1818–1883) relevans för människor i dag, en tid som författarna menar präglas av vrede, överhettad politisk retorik och iskalla ekonomiska kalkyler. Donald Trump vägleds enligt dem inte av någon genomtänkt uppfattning om människan eller samhället, han reagerar spontant på det som kommer i hans väg. Förhärskande ekonomiska teorier utgår omvänt från att människor agerar helt och hållet rationellt. Freud och Marx kan verka som motgift för båda eftersom de ger rum för en mer komplex teori om människan och samhället. Freud såg människan som en varelse driven av motsägelsefulla drifter och begär. Marx menade att samhället präglas av konflikter i synnerhet mellan klasser, som går genom människors medvetanden. 

Annons
Annons

På 150 sidor avhandlas Marx och Freuds filosofiska rötter och den långa raden av efterföljare som på olika sätt påverkat oss och vår tid; filosoferna Julia Kristeva, Jacques Lacan, Herbert Marcuse, men också massmördaren Stalin. Författarna vill visa att Marx och Freud har något avgörande och viktigt att säga oss, men att vi måste förstå dem och deras särprägel på ett rimligt sätt, genom att följa dem tillbaka till deras tid, det vill säga en period av nya tekniska landvinningar. De båda hade en stark tro på att vetenskapliga teorier och tekniska framsteg skulle göra mänskligheten förnuftigare och friare. Samtidigt insåg de att samhället och kulturen medför obehag.

Roland Barthes uttryckte det som att Marx och Freud skapade "en spricka i språket" eftersom de visade att det finns en dold verklighet bakom den utsagda. Enligt Marx förvrängs människors medvetanden på olika sätt och framför allt genom de rådande maktförhållandena; det är alltid enklast att tänka makthavarnas tankar. Freud visade att det alltid finns en dold undertext i det människor säger.

"En spricka i språket" har en bitvis planlös framställning och präglas av språklig träighet och monotoni. Barthes citat förklaras hastigt i en bisats och saknar referens i litteraturförteckningen. ”Det är viktigt att komma ihåg att främlingskapet är ett viktigt tema hos både Marx och Freud”, skriver författarna. Viktigt för vad? Författarna verkar så övertygade om Marx och Freuds storhet att de glömmer att alla läsare inte har samma förkunskap eller intresse. Boken har uppstått ur Liedmans och Johanssons privata träffar då de "haft ett fritt utbyte av tankar och planer, erfarenheter och läsefrukter". Detta är också bokens problem. Den känns ofta som en transkribering av deras samförståndsmys i Göteborg. Det förekommer en rad svepande och ogrundade analyser.

Annons
Annons
Foto: Albert Bonniers förlag Bild 1 av 1
Foto: Albert Bonniers förlag

I det resonemanget finns en underförstådd moralism mot de som inte orkar arbeta med sina själsliv på livslång basis, som inte orkar ifrågasätta utan bara vill ha ett drägligt liv.

Författarna jämför konsekvent psykoterapeutiska korttidsbehandlingar och effektiva psykofarmakologiska mediciner med kortsiktiga politiska lösningar, vilket är en grovhuggen och slarvig liknelse. De menar att människor tror sig kunna uppnå permanent lycka genom dessa metoder, vilket jag betvivlar att någon gör. I sin vilja att ge rum för en mer komplex människobild fastnar de själva i en syn på människor som lättköpta och lyckosökande. De uppställer en dualism mellan den enligt dem dåliga, felaktiga strävan efter att må bra på ett enkelt sätt, och den goda strävan efter ”nya insikter och vidgade perspektiv”. I det resonemanget finns en underförstådd moralism mot dem som inte orkar arbeta med sina själsliv på livslång basis, som inte orkar ifrågasätta utan bara vill ha ett drägligt liv.

Liedman och Johansson berättar i boken om sitt upproriska 1960-tal, en tid då de verkade ha marginaler att utforska sig själva och bryta mot traditioner. Jag avundas dem. I dag har unga människor inte marginaler att experimentera med alternativa levnadssätt eftersom livet verkar så osäkert redan som det är. Vi är rädda om den lilla stabilitet vi har; arbetsmarknaden och relationerna präglas av korta förbindelser och osäkra anställningsförhållanden. I dag är det till kyrkan, traditionerna och äktenskapet de unga går. Det ger en stabilitet som vi inte får på annat sätt. Politikens reklamliknande klyschor och leenden ger en känsla av kuslighet. Det känns tryggare att vända sig inåt, till familjen, än att sätta sin tilltro till ett gemensamt politiskt projekt.

Annons
Annons

Vi lever i vredens tidsålder, inleder författarna boken. Detta får mig att tänka att vi borde återta vreden. Många talar i dag om att de har ångest inför klimatet och växande högerextremism – men som en intelligent psykologstuderande en gång sa till mig så är ofta ångest en maskering av en annan känsla som är mer skrämmande och som man därför inte vågar artikulera, till exempel ilska. Ilskan är hotfull, delvis eftersom den kontaminerats av arga Trumpväljare. Det är lättare att uttrycka sig harmlöst i termer av vanmakt. Åsa Linderborg och Göran Greider antyder i ”Det populistiska manifestet” (Natur & Kultur, 2018) att vi borde återerövra ilskan. Det kan Marx och Freud ge oss verktyg för.

Ett försonande drag med "En spricka i språket" är liknelserna mellan Freuds och Marx idéer om förfrämligande och alienation. Enligt Freud är människan inte ”herre i sitt eget hus”, alltså i sitt medvetande. Kapitalismen gör enligt Marx människan till främling i sitt arbete, inför andra människor, ja ytterst för sig själv. Marx alienation, förfrämligande, uppstår när det döda – varorna – verkar mer själfulla än det levande: i vårt kapitalistiska samhälle ter sig de arbetande människorna livlösa medan livet ser ut att finnas i varorna som produceras, säljs och köps. Det är inte levande varelser – inte ens politiker eller företagsledare – som styr utvecklingen, utan marknaden. Detta är lätt att relatera till i vår senkapitalistiska tid. Jag tänker på politikernas tomma och reklamliknande slogans. När någon är för trevlig misstänker vi numer att den är ett företag som försöker sälja någonting. Man kan aldrig vara riktigt säker på att den man pratar med inte är en robot.

För Freud blir den psykiskt lidande människan främmande inför samhället och i slutändan inför sig själv. Hon försöker ta en plats men hittar inte fram till den. Hon står utanför sin historia och sin samtid, och det gör henne förtvivlad i förhållande till sin framtid. Vad gäller förfrämligandet så stämmer det att Marx och Freuds idéer inte har förlorat sin aktualitet. De erbjuder fortfarande ett språk för att artikulera vantrivseln i den orimliga situation som är vår. 

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons