Annons

Håkan Lindgren:Kan religion fylla tomrummet efter Gud?

Människan må ha tappat tron såväl på Gud som på sig själv, men behovet av en meningsfull tillvaro är fortsatt lika fundamentalt. Frågan är dock om den religionens återkomst som vi bevittnar idag egentligen medför någon efterlängtad andlighet, eller bara erbjuder ett substitut för djupare mening. 

Under strecket
Publicerad

Detalj ur Michelangelos ”Adams skapelse”.

Bild 1 av 1

Detalj ur Michelangelos ”Adams skapelse”.

Bild 1 av 1
Detalj ur Michelangelos ”Adams skapelse”.
Detalj ur Michelangelos ”Adams skapelse”.

Religionerna är tillbaka. Det är dags att ta dem på allvar igen. Jag har inte hört det från Gud personligen, men jag har läst det i tidningen, och det räcker för att jag ska tro på det.

Världen har upplevt många tidigare religiösa väckelser, men den här gången är det något konstigt med religionens återkomst: det är så lite religion i den. När vi talar om religionens återkomst talar vi om slöjor, aborter, delade badtider, evolutionsundervisning i skolan, skilsmässor, hbtq-rättigheter, förtryckande stater och förtryckande familjer. Det finns en gemensam nämnare här. Inget handlar om andlighet eller om livet efter detta. Allt handlar om makt: makten över andra människors vardagsliv här och nu. Många troende verkar uppriktigt sagt mer intresserade av makten över andra människors liv än av den himmel de säger sig tro på.

Annons
Annons

Som ateist (det märks, tror jag) skulle jag välkomna en global religiös våg om det innebar en renässans för religionernas bästa sidor: generositet, etik, ett djupare existentiellt tänkande. Dit hör också det budskap som skulle vara det viktigaste just nu: uppmaningen till människan att inte vara så förbannat stolt. Släpp den där stoltheten som du kramar så hårt att knogarna vitnar. Stolthet är en fälla. Det trick som får fällan att öppna sig heter ödmjukhet. Det visste många troende i det förflutna, men idag talar människor om sin ”stolthet” som om de förberedde sig för första världskriget.

En renässans för en religiositet av, säg, Simone Weils slag skulle höja nivån på den offentliga debatten och uppmana både ateister och troende att tänka lite vuxnare och leva lite bättre. Men det är inte vad som pågår nu.

I en osäker, pessimistisk tid söker sig folk tillbaka till traditioner, nationalism, religion och tydliga könsroller. I efterhand framstår dessa saker i ett nostalgiskt sken, som en helhet, som en lösning, även om de inte alltid gjorde det när vi hade dem. Det är en förståelig reaktion, som när den avskedade varvsarbetaren saknar det jobb som han klagade över varje dag när han var tvungen att gå dit.

Det som är någorlunda nytt är att religionerna kräver att slippa kritik med argument som politiska partier bara kan drömma om. Religionskritiken har börjat beskrivas som intolerant och fanatisk. Syftet är att diskvalificera den: en intellektuell religionskritik som var normal för Marx, Freud eller Bertrand Russell ska plötsligt framstå som extrem för oss som lever på 2010-talet.

Annons
Annons

För min del kommer jag att tro att ateismen har blivit fanatisk när jag får höra att Richard Dawkins har kapat en jumbojet och styr mot Peterskyrkan. I samma utsträckning som de troende vill ha makt över andra människors liv får de lära sig att leva med samma kritik som alla andra maktlystna ideologier och organisationer.

Freud, Russell och många fler möter man i Peter Watsons ”Den gudlösa tidsåldern” (övers: Öyvind Vågen och Nille Lindgren; Fri Tanke Förlag), en bok om det senaste århundradets sekulära tänkande. Watson är brittisk journalist och idéhistoriker. Bland hans tidigare böcker märks ”The German genius” (2010), om Tysklands vetenskapliga och intellektuella uppsving under 1800-talet.

Sekulärt tänkande har funnits åtminstone sedan antiken. Watson har valt Nietzsches ”Gud är död” (1882) som startpunkt. Han vill berätta om de författare, konstnärer och filosofer som på olika sätt har försökt ”finna mening i en sekulär värld”, från slutet av 1800-talet fram till vår tid. Vilket i princip betyder allihop, från Ibsen till Rushdie, från ockultister till logiska positivister. ”Den gudlösa tidsåldern” är på 673 sidor och framstår ändå som en hastig översikt. Ibland har det nog gått lite för hastigt med ­korrekturläsningen också. Radions uppfinnare Marconi hette inte ”Macaroni”, Caesar hette inte ”Ceasar”, Dostojevskij skrev inte ”pjäser”.

Det som har hänt de senaste hundra åren är inte bara att Gud har dött, utan att männi­skan har förlorat förtroendet för sig själv. Mänskligheten skrämde sig själv med de båda världskrigen, Förintelsen och atombomben. Efterverkningarna kan vi fortfarande känna. Tycker vi att det är svårt att hitta en stabil grund för moraliska omdömen är det kanske inte så konstigt.

Annons
Annons

”Vi föddes i början av första världskriget. Som ton­åringar upplevde vi krisen 1929 och som tjugoåringar ­Hitler”, skriver Albert Camus. ”Vad trodde vi på, vi som var födda och uppväxta i en sådan värld? Ingenting.” Han tillägger: ”Om problemet hade varit att en politisk ideologi eller ett styrelseskick hade gjort konkurs hade det varit enkelt att lösa. Men det som skedde kom från själva roten av människan och samhället.” På en konferens 1959 sade psykologen Abraham Maslow att vi levde i ett auktoritetssammanbrott, en ”totalkollaps av alla källor till värderingar utanför individen”.

Var kan man hitta mening om religionen försvinner? I konsten? Sekelskiftets modernister hade enorma, febriga förväntningar på att konst och poesi skulle förvandla världen – så stora att det bara var en tidsfråga innan de kollapsade. ”Efter att man har övergett tron på Gud är ­poesin den essens som tar gudstrons plats som livets förlösning”, skrev Wallace Stevens. W B Yeats hade liknande anspråk: ”Konstnärerna är, som jag ser det, i färd med att axla den börda som tidigare har fallit från prästernas axlar.” Varje följande generation sänkte sina ambitioner tills inte mycket återstod av dem.

Ett annat genomgående tema i ”Den gudlösa tidsåldern” är de envisa, intellektuella låsningarna kring rationaliteten. Så många sitter fast i dem. Rationalitet är inte lika med Tänkande, Intelligens, Sanning eller något liknande: rationalitet är ett verktyg. Den är ett mentalt verktyg för att förstå icke-mänskliga processer. Vill vi studera fusionen i en avlägsen stjärna eller göra hållfasthetsberäkningar för en bro har vi ingen hjälp av vår inlevelseförmåga eller våra berömda spegelneuroner. Vi behöver ett verktyg.

Annons
Annons

Ett verktyg gör ingenting av sig själv. Det behöver en erfaren, omdömesgill användare – nämligen vi. Eller rättare sagt: vi borde sträva efter att bli en sådan användare.

Om vi blir så imponerade av den utdelning som rationaliteten har gett oss på naturveteskapens och teknikens områden att vi tror vi att den är det enda verktyg vi behöver, att den kan ge lika stor utdelning när det gäller de livsfrågor som är meningsfulla för människor – då har vi missförstått den. Det är som att tro att en skiftnyckel är det enda verktyg vi behöver eftersom den är så bra på att dra åt muttrar, och sedan bli sur på den för att den inte kan koka kaffe. Om vi förstår vad rationaliteten kan och inte kan göra behöver vi inte kasta den ifrån oss som en leksak vi har blivit besvikna på, och sedan söka tröst hos religionen.

Under 1900-talet prövas en mängd förhållningssätt, berättar Watson. Man prövar till och med att inte tänka. ”För guds skull, sluta tänka – var ett spädbarn och inte en lärd längre”, skrev författaren D H Lawrence till Bertrand Russell. Men inget verkar hålla i längden.

”Den gudlösa tidsåldern” hade kunnat bli hur spännande som helst, men påminner tidvis om att läsa en turisthandbok för tidsresenärer som ska besöka 1900-talet. De vanliga sevärdheterna presenteras på ett neutralt och harmlöst språk: där har ni dadaismen, och lite längre bort kan ni se Sartre.

Mening, metafysik och hur man ska leva sitt liv med ­eller utan Gud är inga abstraktioner, det är dödligt allvarliga saker. Det visste de ryska författare som Watson ­hänvisar till, från Dostojevskij och framåt, men Watson lyckas inte få någon intellektuell elektricitet att löpa ­genom sidorna.

Annons
Annons

Det som återstår utan religion är en tillvaro som passar en viss sorts människor bäst: människor som är kreativa och självdisciplinerade, som kan leva med ett visst mått av osäkerhet, föränderlighet och meningslöshet. Det vill säga just den sorts männi­skor som Watson fokuserar på. Konstnärer och intellektuella befinner sig på sätt och vis alltid i exil från de traditioner och gemenskaper som majoriteten tillhör. De kan uthärda sitt tillstånd av exil och meningsförlust genom att studera det, genom att ständigt beskriva det med nya ord. Det är ett förhållningssätt som fungerar om du är Samuel Beckett, men vad ska du göra om du inte är Beckett?

Filosofen Lev Sjestov, skriver Watson, ansåg att ”filosofin måste överge sitt sökande efter eviga sanningar och i stället ’lära människor att leva i ovisshet’.” Hur många kommer att acceptera att leva i ovisshet – och hur länge? Här blir Erich Fromms bok ”Flykten från friheten” på nytt aktuell (se min understreckare 2/1 2018).

Man skulle kunna formulera en behovstrappa som påminner om Hjalmar Söderbergs ”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad …” Människan kan inte leva utan mening. Den mening som räddar henne får inte se ut som om hon har tillverkat den själv, den måste komma ”utifrån”. Saknar hon mening kommer hon att ersätta mening med gemenskap, och i brist på goda gemenskaper duger vilket slags tillhörighet som helst: den tillhörighet som är lättast att återskapa är en hierarki där alla vet sin plats.

De många resonemang om meningsskapande och meningsförlust som Watson refererar borde leda till en följdfråga: kan religionen erbjuda mening? Eller erbjuder den gemenskap, hierarkier och traditioner som i praktiken fungerar som ett substitut för djupare mening?

Det bästa i ”Den gudlösa tidsåldern” är alla oväntade sidospår, som när Watson skriver om modern dans, om friare barnuppfostran eller porträtterar Gustav Gräser, alla alternativrörelsers farfar. Och vem visste att det fanns ett Religionernas världsparlament, där företrädare för alla världens religioner möts under fredliga former? Det sammanträdde första gången 1893 och nästa möte blir i Toronto i november i år. Sådana initiativ är förhoppningsvis en del av vägen till en tolerantare framtid.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons