Annons

Lisa Irenius:Kan samtalet fylla det demokratiska tomrummet?

”En demokratisk övning utan motstycke.” Så kallas Emmanuel Macrons satsning på samtal med medborgarna. Frågan är om detta kan överbrygga klyftan mellan folket och eliten.

Under strecket
Publicerad

Demonstration i Toulouse den 19 mars. ”Auktoritärt liberalt system vs. argt folk” står det på plakatet.

Foto: Alain Pitton/APBild 1 av 1

Demonstration i Toulouse den 19 mars. ”Auktoritärt liberalt system vs. argt folk” står det på plakatet.

Foto: Alain Pitton/APBild 1 av 1
Demonstration i Toulouse den 19 mars. ”Auktoritärt liberalt system vs. argt folk” står det på plakatet.
Demonstration i Toulouse den 19 mars. ”Auktoritärt liberalt system vs. argt folk” står det på plakatet. Foto: Alain Pitton/AP

Tänk om Stefan Löfven skulle bjuda in 64 intellektuella – forskare och författare – att samtala om kritiska frågor. I direktsändning. Och låta diskussionerna pågå i över åtta timmar.

Det är i alla fall vad Frankrikes president Emmanuel Macron gjorde i veckan. Ett udda initiativ i europeisk politik och jo, samtidigt typiskt franskt. Det var finalen på hans försök att återupprätta demokratin, som ett svar på Gula västarnas ilska: Le grand débat national, vilket kan beskrivas som ett slags nationellt rådslag om viktiga samhällsfrågor.

Sedan den 15 januari har det ordnats små och stora publika möten – totalt över 10 000 – runtom i hela Frankrike och nära två miljoner förslag och synpunkter från medborgare har hämtats in på olika vis.

Annons
Annons

En riktigt ambitiös satsning, får man säga, som likväl kan generera misstänksamhet. Är det ett spel för gallerierna? Ett slugt sätt för presidenten att köpa sig tid – och samtidigt bedriva en egen kampanj inför Europaparlamentsvalet? En stor majoritet av fransmännen är skeptiska: detta löser inte problemen, och makthavarna kommer ändå inte att lyssna.

Det är nog inte heller en tillfällighet att just Macron tar detta initiativ. Han bottnar inte i något traditionellt, folkligt förankrat parti – då blir det en nödvändighet att hitta nya kontaktvägar till medborgarna.

Ändå måste man ge den franske presidenten att han har genomfört något mycket ovanligt; ”en demokratisk övning utan motstycke”, för att citera tidningen Le Monde. Idén om så kallad deliberativ demokrati, samtalsdemokrati, är för all del inte ny. Sedan slutet av 1900-talet har den inte minst förespråkats av filosofen Jürgen Habermas.

Men det är nytt att en europeisk regering försöker tillämpa samtalsdemokrati i stor skala. I måndagens debatt med franska intellektuella menade president Macron att han önskar skapa ett slags demokratiskt konsensus, ett beslutsfattande grundat i samtal: ”Man måste återskapa processer som ger politiska beslut legitimitet.”

Visst låter det fint. Och samtidigt flummigt och högtravande nog att skrämma bort så kallat vanligt folk. Men ”Le grand débat” verkar faktiskt ha engagerat människor från hela Frankrike, med olika bakgrund och klasstillhörighet.

Franska medier rapporterar om känslor av frustration, men också meningsfullhet, under sammankomsterna. Som Tanguy, 38-årig sjukskötare i Dol-de-Bretagne sammanfattar ett möte: ”Ikväll är det ingen som har bytt uppfattning, men alla har fått uttrycka sig. Vi har haft lugna diskussioner. Vi har respekterat varandra. Det är inte ingenting!” (Le Monde 11/2)

Annons
Annons

Vad betyder egentligen öppna samtal för politiska konflikter? Frågan ställs i många olika sammanhang i dag, inte minst i SvD Kulturs uppmärksammade, pågående samtalsserie ”Den polariserade debatten”.

Man kan också formulera det såhär: Vad betyder det att människor möts, på riktigt, och i det verkliga livet konfronteras med människor som tänker och tycker annorlunda än de själva?

Det som återstår är ett slags “åskådardemokrati”, med medborgare som passivt betraktar politiken.

Distansen mellan ”eliten” och ”folket” är särskilt stor i Frankrike, men den blir alltmer påtaglig på flera håll i Europa. Svenska politiska partier har allt färre medlemmar, och liknar alltmer elitorganisationer än breda folkrörelser. Utvecklingen har träffande beskrivits i statsvetaren Peter Mairs postumt utgivna bok “Ruling the void” (2013). Det har uppstått ett tomrum mellan partier och väljare, menar Mair, där politikerna har distanserat sig alltmer från medborgarna – samtidigt som dessa har distanserat sig från politiken och i stället fokuserat på individuella livsprojekt. Det som återstår är ett slags “åskådardemokrati”, där medborgarna passivt betraktar de styrande.

Hur ska då politiken förankras hos folket? Inom svensk politik heter det numera återkommande att man måste ”ta människors oro på allvar”. Ingen talar om hur man ska få förståelse för oron. Man verkar utgå från att det räcker att studera åsiktsutbrotten i sociala medier. Eller att syna staplar och procentsatser i opinionsmätningar, som bygger på att människor sitter ensamma hemma och kryssar i webbenkäter eller tvingas lyssna när en främling rabblar färdiga svarsalternativ via telefon.

Men oro är en svårfångad känsla. Tänk om det rentav skulle krävas verkliga möten med människor för att förstå den på riktigt? Och om mellanmänskliga möten i någon mån till och med skulle kunna skingra den?

Det är för tidigt att säga om Macrons ”grand débat” har lyckats. Den stora prövningen kommer när han ska presentera vilka slutsatser man har dragit av diskussionerna, och när dessa ska omvandlas till politik. Men något verkar han ändå vara på spåren. Som han uttryckte det under diskussionerna med franska intellektuella: ”Ensamheten och förlusten av mening, det är vår utmaning.”

Efter reklamen visas:
Värdet av att samtala
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons