Annons

Kan Sverige klara en kris i tre månader?

I en alltmer komplex omvärld är det av ytterst stor vikt att Försvarsberedningens förslag fullföljs med värdesäkrade ekonomiska förutsättningar.
I en alltmer komplex omvärld är det av ytterst stor vikt att Försvarsberedningens förslag fullföljs med värdesäkrade ekonomiska förutsättningar. Foto: Thomas Johansson/TT

Stig Rydell, om att hög initialeffekt måste kombineras med åtgärder för uthållighet över tid.

Under strecket
Publicerad

Under det kalla kriget cirkulerade en hel del begrepp i flygvapnet. Några föreföll vara nästintill outslitliga och återanvändes ofta. Ett av dem var att flygstridskrafterna skulle verka med ”hög initialeffekt med bibehållen uthållighet”. Hög initialeffekt var möjlig tack vare hög beredskap, t ex incidentberedskap och med fyra värnpliktsomgångar varje år. Uthålligheten möjliggjordes med ett väl utbyggt stridslednings- och luftbevakningssystem, många flygbaser, ett system med rörlig klargöring, relativt god tillgång på utbildad personal och materiel samt med ett välövat ledningssystem.

Långt senare är det militära försvarets förmåga till tidiga insatser återigen kommit i fokus, vilket naturligtvis är bra. Internationellt har trenden varit densamma, mot hög initialeffekt, vilket realiserats via internationella samarbeten. Betydelsen av dessa skall inte underskattas – de har bl a fokuserats på uppbyggnaden av expeditionära förmågor som naturligtvis är användbara också i Europa. 

I en vid betydelse kan därför de mest grundläggande kraven på en hög initialeffekt ha realiserats, men med otillräcklig kapacitet för insatser under längre tid och för större insatsområden. Däremot har en bredare diskussion om kraven på uthållighet inte varit särskilt framträdande tidigare, och samma sak gäller det svenska civila försvaret inom totalförsvaret. 

Annons
Annons

Varför uthållighet? I Försvarsberedningens rapport från maj 2019 konstateras bl att ”Försvaret av Baltikum saknar operativt djup vilket bl a förstärker behovet av att snabbt kunna tillföra förstärkningar…”, från övriga Nato. I Försvarsmaktens underlag till försvarspolitisk proposition tas detta också upp. De styrkor från andra Nato-länder som finns baserade i Baltikum anses inte vara tillräckliga, vidare att ”hela Östersjöområdet/Norden sannolikt utgör ett operationsområde” samt att Sverige oundvikligen blir påverkat vid en konflikt. 

FOI noterar dessutom att förstärkningsresurserna har ”...en varierande grad av förmåga i högnivåkonflikter”. I den nyligen utgivna rapporten ”Deterrence by Reinforcement” uppskattar man exempelvis att det tar ca två månader från beslut till dess att en armébrigad från USA blir operativt användbar i Europa.

Tidigare FOI-rapporter har konstaterat liknande tendenser, dvs att det tar tid att nå fram med förstärkningar därför att tyngre materiel till stor del måste transporteras med fartyg. Försvarsberedningen föreslår dessutom att det militära och civila försvaret ska planera för att hantera en säkerhetspolitisk kris under tre månader.

Uthålligheten i betydelsen att upprätthålla robusthet över tid och att bevara handlingsfrihet samt att upprätthålla viljan till motstånd (jmf FOI-rapporten ”Civilt Försvar i gråzon”) är därför helt central.

2018 tog FOI i rapporten ”Västlig militär förmåga” upp en hel del avgörande förmågor för de europeiska länderna, som är speciellt viktiga vid en strid mot en kvalificerad motståndare. Bland dessa återfinns förmågan inom Nato att fatta politiska beslut för att utlösa den kollektiva självförsvarsparagrafen, artikel 5. 

Annons
Annons

De politiska besluten inför en Artikel 5-operation måste kunna fattas så snabbt att de militära enheterna kan ge åtgärden ett reellt innehåll, med erforderliga mandat på militärstrategisk, operativ och taktisk ledningsnivå. Andra utmaningar är samordningen av multinationella förband och resurser, logistiken i vid mening och skydd av förstärkningsoperationer. Bland de senare återfinns tidigare kända områden, som lufttankning, underrättelser, transporter och avancerad ammunition.

Förstärkningsoperationer är känsliga och behöver kvalificerat skydd. I The Barents Observer noterades att Ryssland sommaren 2019 genomförde en större marin övning i Norska havet med ca 30 deltagande fartyg från Norra marinen, Östersjömarinen och Svartahavsmarinen. Norges ÖB Hakkon Bruun-Hansen anser att ändamålet var att öva för att försvåra Natos möjligheter att operera i området, inkl förstärkningsoperationer.

I ”Deterrence by Reinforcement”, tar FOI upp Nato:s dilemma i valet mellan stora stående militära styrkor eller mindre militära styrkor, som kan förstärkas snabbt. Den förra anses vara alltför kostsam, varför den senare varianten som ”bara” genererar tröskeleffekt föredras, trots större risktagning. Medlemsländerna prioriterar därför åtgärder som gynnar möjligheterna till snabb förstärkning, men det råder, enligt rapporten, osäkerhet om dessa är tillräckliga för att t ex kunna möta ett ryskt angrepp på Baltikum.  

Nato-toppmötet i London bedöms inte ha resulterat i några större initiativ i frågan. Sverige är därför beroende av att förstärkningarna fungerar vid militära operationer tillsammans med andra aktörer.

Annons
Annons

I ”Civilt försvar i gråzon” beskriver FOI de utmaningar som finns för Sverige i området mellan ”normala” nationella fredstida kriser och högre konfliktnivåer, t ex vid hot från andra stater. Gråzonen kännetecknas av osäkerhet i en situation där många maktmedel kommer till användning och vem som är aktör, stater mm. Som exempel på medel nämns desinformationskampanjer, cyberoperationer, elektroniska sabotage, strategiska uppköp och militära maktdemonstrationer mm. 

I motsats till det militära försvaret, som har en kaderorganisation att växa ifrån, saknas detta i det civila försvaret och måste därför byggas upp på nytt. Ett exempel är den nationella försörjningsberedskapen som skulle ersättas av en ökad handel i och med EU-medlemskapet. Dessutom har offentliga aktörer successivt ersatts av privata leverantörer och ledningssystemet på övre regional nivå (Civilbefälhavare) finns inte längre. 

Erfarenheterna från tidigare organisation har försvunnit i takt med att medarbetare pensionerats under de gångna 20 åren. Den yngre generationen saknar dessutom erfarenheter från kalla kriget, vilket sannolikt utgör en faktor att ta hänsyn till.

Nyligen presenterades utredningen ”Näringslivets roll inom totalförsvaret”, som också tar upp behovet av uthållighet.

Vilken är då vägen framåt? På kort sikt är den enskilt viktigaste åtgärden att säkerställa ett politiskt ledarskap som kan hantera snabba beslut – och med långtgående mandat till den militära ledningen så att resurserna används effektivt för att stödja de politiska besluten.

Annons
Annons

På något längre sikt behöver Sverige, som andra länder i Europa, fortsätta bygga egna förmågor och underlätta förstärkningsoperationer. De senare behöver förberedas noggrant och med återkommande övningar på alla nivåer, från strategisk nivå och neråt via den militärstrategiska nivån. USA kommer i samband med övningen ”Defender Europe 2020” överföra en division till Europa. Nato planerar att under övningen ”Steadfast Defender” 2021 överföra 10 000 soldater och 1 100 fordon till Europa.

Det militära försvaret i Sverige står numera inför ett trendbrott med en successiv uppbyggnad av operativ militär kapacitet under kommande år. I en alltmer komplex omvärld är det av ytterst stor vikt att Försvarsberedningens förslag fullföljs med värdesäkrade ekonomiska förutsättningar.

Säpo har i en rapport 2019 dessutom noterat det ökande hotet från främmande makt som agerar i en gråzon mot Sverige, där Ryssland och Kina är exempel bland ett 15-tal aktörer. Syftet är att skapa ett övertag genom påverkansoperationer, strategiska uppköp, militära maktdemonstrationer mm som kan användas för att reducera svensk handlingsfrihet och undvika väpnad konflikt. Sverige måste därför öka motståndskraften mot denna typ av aktiviteter i gråzonen mellan fred och väpnad konflikt. 

Det civila försvaret behöver både öka förmågan till hög initialeffekt och i likhet med det militära försvaret, uthållighet över tid. Hög initialeffekt kan förslagsvis uppnås med återkommande ledningsövningar på lokal, regional och central nivå samt uppdaterade handlingsplaner mm. På längre sikt behövs en successivt utbyggd och mer tålig infrastruktur samt en avsevärt ökad medvetenhet hos allmänheten om sårbarheter i samhället och de åtgärder som behövs för att möta dessa. 

Annons
Annons

Sverige behöver därför konsekvent och under lång tid inriktas mot ett återtagande av totalförsvaret som baseras på Försvarsberedningens rapport ”Värnkraft”. I denna konstateras att:

”…omvärldsutvecklingen, och särskilt det säkerhetspolitiska läget i närområdet, kan förändras betydligt snabbare än vad det är möjligt att anpassa totalförsvaret. Återtagande av militär och civil försvarsförmåga har flera gånger inletts för sent, både i förhållande till omvärldsförändringar och givet de långa ledtiderna för många av delarna i ett fungerande totalförsvar och kostnaderna för detta återtagande. Denna insikt måste vara vägledande för utformandet av det svenska totalförsvaret.”

Det uppsatta målet – att kunna hantera en säkerhetspolitisk kris under tre månader är ambitiöst, men alternativen är få, om ens några. Väsentligt ökat nordiskt samarbete är ett komplement, medlemskap i Nato ett annat, men båda förutsätter att Sverige tar ett eget ansvar.

Uthålliga satsningar mot version 2.0 av ”Hög initialeffekt - med bibehållen uthållighet” signalerar politisk vilja att försvara Sverige – och det är en nog så viktig tröskeleffekt!

STIG RYDELL är reservofficer, överstelöjtnant i Flygvapnet och har tidigare bl a varit strategilärare vid den svenska, norska och finländska försvarshögskolan samt tjänstgjort inom Nato. 

Artikeln är i en tidigare version publicerad på Kungliga Krigsvetenskapsakademiens blogg Försvar och säkerhet.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons