Efter reklamen visas:
Kanada – topp

Kan utskällda oljearbetare lära oss något om klimat?

De tjänar tusen dollar om dagen på det svarta guldet men nu börjar arbetare i oljemeckat Fort McMurray att tänka om. SvD åkte till den kanadensiska tajgan för att se vad oljearbetarna kan lära oss alla om vad som krävs för att ställa om till grönt och rädda klimatet.

Publicerad

Vi har knappt hunnit av planet i det avlägset belägna Fort McMurray, centrum i det kanadensiska oljebältet, innan språket avslöjar oss. Den grånade kanadensiske mannen i trucker-keps stegar målmedvetet fram.

– Svenskar va? Ni skjuter ihjäl varandra på gatan. Vad heter staden där det är som värst? ”Malmoe”? Det står om det överallt på internet. Och våldtäkterna...

Han skakar på huvudet och slår ut med händerna, som om han försöker vifta bort det svenska moraset.

Efter reklamen visas:
Hur ändrar man människors beteende i kampen för klimatet?

Alla våra försök att balansera bilden en aning möts med haranger av invektiv och mannen avfärdar sedan alltsammans med ett enkelt konstaterande.

– Ni ljuger. Alla ljuger.

Himlen mörknar och vinden tilltar i Fort McMurray. Snöblandat regn. Inte mycket till vår. Men det här ska inte handla om oönskat väder, eller specifikt om att Kanada är ett av de länder i världen med störst oljetillgångar.

SvD:s team har i serien Klimatskiftet i månader rest över världen i jakt på lösningar på klimatkrisen. Åkt till Island där man kan dammsuga koldioxid ur atmosfären, besökt Nederländernas högteknologiska växthusindustri som kan föda hela Europa, studerat El Hierros kombination av pump- och elkraft som gjort den mest avlägsna Kanarieön självförsörjande på förnybar energi. Och vi har sett världens största termiska solkraftverk i Marockos öken.

Erkände där och då att jag var 24 och oskuld

Alla verkar vara överens om att det inte finns en helig graal – utan att alla förnybara energikällor måste användas parallellt. Och att klimatångest snarare leder till handlingsförlamning än klimatsmarta val.

Risken är stor att alla – människor, länder, kontinenter, företag, partier – tänker att klimatet är någon annans ansvar. Det visar den norske psykologen Per Espen Stoknes forskning om klimatet och våra försvarsmekanismer.

Vi återkommer till den.

1/2

I ett fridsamt villakvarter i Fort McMurray går en familj för ovanlighetens skull. Här åker man annars bil.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman
2/2

Fort McMurray och oljerika Alberta omtalas som Kanadas ekonomiska motor. Och här tjänar de som jobbar på oljefälten storkovan, men de flesta är gästarbetare.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman / Svenska Dagbladet

I Fort McMurray, centrum i Kanadas oljebälte, skiner solen på befolkningen vars storlek varierar med oljepriset – särskilt i barackerna avsedda för gästarbetare i anslutning till oljefälten. Hela trakten lever och andas olja – det lokala hockeylaget heter Oil Barons. Men här är det svarta guldet bundet i oljesand och utvinningen av petroleumprodukter leder till betydligt högre klimatutsläpp än för traditionell råolja. Dessutom river dagbrotten upp enorma sår i mark och ekosystem.

Det låter deppigt – men samtidigt tjänar en vanlig knegare kring 1,4 miljoner kronor per år.

Ett modernt Klondike. Med uppenbara problem.

Lliam Hildebrand
Lliam Hildebrand Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Allt det jag hade varit med och byggt skapade globala problem över hela världen.

Det var inget som Lliam Hildebrand tänkte på när han som ung valde att utbilda sig till svetsare och stålarbetare. Yrken som funnits i familjen i generationer. Förvisso var det också – förutom skateboard – det enda han haft talang för. Och han älskade det. Jobbade hårdare än alla andra. Studerade ritningar på kvällarna och skapade så småningom stora konstruktioner för oljesandsindustrin på dagarna.

Det var strålande tider.

Tills han såg Al Gores dokumentärfilm ”En obekväm sanning” från 2006, och insåg sambandet mellan fossila bränslen och den globala uppvärmningen.

– Allt det jag hade varit med och byggt skapade globala problem över hela världen. Klimatförändringar. Allt kom som en chock. Hela perspektivet ändrades. Nästa dag sa jag upp mig, berättar Lliam Hildebrand.

Förnybar energi och politik blev istället hans mission, efter en universitetsexamen i politik och statsvetenskap med förhoppningen att kunna övertyga fler om att det finns en annan väg. Mer hållbar och långt från olje- och gasindustrin. Men verkligheten kom i kapp. Samtidigt som det var svårt att få ett nytt jobb inom politiken, växte högarna med räkningar.

Det enda som återstod var ett jobb på oljefälten i Fort McMurray, med löfte om att kunna tjäna stora pengar snabbt.

Så, hur gick det?

Han skrattar förläget. Stryker det långa håret ur ansiktet.

Lliam Hildebrand, tredje generationens svetsare.
Lliam Hildebrand, tredje generationens svetsare. Foto: Jamie Tanner

– På första lunchen började jag prata med kollegor om klimatförändringar och förnybar energi och många var intresserade, tills en man vid bordet bredvid tröttnade och ställde en fråga med hög röst: ”Du har inte ens haft sex ännu va?” Och jag som var uppväxt med kristna ideal, erkände där och då att jag var 24 och oskuld. Hundra män exploderade av skratt, men imponerades väl av min ärlighet, berättar Lliam Hildebrand.

I efterhand kan han konstatera att den där första lunchen var ett genidrag, även om den var jobbig där och då. För han hade utmärkt sig och blev för många en person att vända sig till. Lliam Hildebrand lyssnade och smidde planer. När han återvände hem var det med pengar på fickan, en önskan om att göra skillnad – och en briljant idé.

Den tidigare oljearbetaren drog igång projektet Iron and Earth, som handlar om att ta tillvara kompetensen hos arbetarna och erbjuda dem vidareutbildning för att få jobb inom den gröna sektorn i stället. Över 5 000 namnunderskrifter har samlats in och 450 personer har uttryckt intresse för att delta i programmet som söker pengar från delstaten.

– Om man säger att vi måste stänga ned hela oljeindustrin, då får du många fiender. Genom att istället visa en väg framåt mot förnybara energislag, så blir människor intresserade, säger Lliam Hildebrand.

Det är inte en alldeles enkel uppgift. Men hans egen bakgrund – att han är en av dem – är en av framgångsfaktorerna.

Enligt beteendevetenskapen vill människor som mår bra och blir väl behandlade ofta göra gott. Men synen på vad som är ”gott” varierar och det är därför det kan behövas en knuff i rätt riktning. Gillar vi tanken på en bättre miljö, accepterar vi att sopsortera. Enkelt.

Lägg därtill ”nudging”, en term inom beteendeekonomi initierad av nobelpristagaren i ekonomi Richard Thaler, som handlar om hur man kan påverka människors beteende i en riktning som förbättrar deras eller andras liv genom att arrangera en valsituation.

Bilen är den verkliga statussymbolen i Alberta.
Bilen är den verkliga statussymbolen i Alberta. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Du ska inte flyga. Inte äta kött, inte tanka bensin eller slänga kuvert i pappersåtervinningen är ytterst relevanta påbud, men leder sällan till en hållbar beteendeförändring. Snarare till polarisering mellan stad och land, bensinuppror, gula västar och en groende misstro mot etablissemanget.

Allt detta enligt Per Espen Stoknes. Han är mannen bakom de fem så kallade D-barriärerna – ”Distance”, ”Doom”, ”Dissonance”, ”Denial”, ”iDentity” – hinder som han i rapporten ”Rethinking the psychological paradox” menar gör att människor blir ”klimatimmuna”.

Den kulturella identiteten sitter djupt. ”Trygghet är bättre än klimatkaos. Ändå talar vi oftare om det senare i hopp om att få människor att förändra sitt beteende”, säger den norske psykologen Per Espen Stoknes.
Den kulturella identiteten sitter djupt. ”Trygghet är bättre än klimatkaos. Ändå talar vi oftare om det senare i hopp om att få människor att förändra sitt beteende”, säger den norske psykologen Per Espen Stoknes. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Vi vill helt enkelt att forskarna ska ha fel.

– Att ändra beteenden är svårt. Det är enklare att försöka hitta argument för att slippa – som att grannen kör mer och har en ännu större bil så då är mitt bilåkande inga problem, säger han.

Att hälla över skammen på andra känns bra. Särskilt när fler i ens omgivning också skyller allt på kolgruvorna i Kina, Indien och USA, och använder det för att själv kunna fortsätta som om aktivisten Greta Thunberg fortfarande satt i skolbänken, isarna var intakta och temperaturen lika stabil som ett fat råolja är tungt.

– Desinformation på klimatområdet får lätt fäste. Vi vill helt enkelt att forskarna ska ha fel, säger Stoknes.

Han förklarar att de flesta länder redan har tillgång till nödvändiga tekniska lösningar och ekonomiska resurser för att lösa klimatproblemen. Men att utmaningen består i att få en majoritet av människorna i världen att stödja en politik som ser till att det sker.

– Politikerna väntar på tydligare krav från medborgarna och medborgarna väntar på att politikerna ska agera. För att bryta dödläget krävs en helt ny typ av klimatkommunikation, säger han.

Och då räcker det inte med klimatlarm på klimatlarm. För människor stänger av, orkar inte mer och gömmer sig bakom sina livspussel.

Vem man vill vara och hur den närmaste omgivningen ser på klimatfrågan? Det är avgörande faktorer för tolkningen av hur man bör agera i förhållande till klimatfrågan.
Vem man vill vara och hur den närmaste omgivningen ser på klimatfrågan? Det är avgörande faktorer för tolkningen av hur man bör agera i förhållande till klimatfrågan. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Varken rena domedagsprofetior eller FN:s klimatpanels budskap om att utsläppen av växthusgaser måste halveras till 2030 för att världen skall ha en chans att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grader – får därför önskad effekt. Oron för klimatfrågan ligger stabilt på ungefär 70 procent globalt sett över längre tid, även om det senaste halvåret gett mycket fokus åt frågan. Detta är något som förlamar många som pekar på att budskapet har varit detsamma i över trettio år – att det gäller att handla NU. Annars är det för sent.

Enligt Stoknes behövs ett nytt ramverk för de kommande hundra åren, som sakligt beskriver allvaret, men också inger hopp och skapar mening.

– Finns de berättelserna så börjar fler människor leva efter dem, säger Per Espen Stoknes.

I Fort McMurray finns varken vindsnurror eller solpaneler. Och länge inte heller några berättelser om förändring. Traktens college är delvis finansierat av oljepengar och på det lokala museet – Oil sands discovery centre – beskrivs oljeframställan och lokal miljöpåverkan in i minsta detalj medan klimatproblem och växthusgaser inte nämns alls. På oljemuseet erbjuds dock populära barnkalas för stadens ungar.

Walter Ticas jobbar numera på kontor mitt i Fort McMurray, där han bor i ett fint hus tillsammans med familjen.
Walter Ticas jobbar numera på kontor mitt i Fort McMurray, där han bor i ett fint hus tillsammans med familjen. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Vi låter kameran rulla direkt när Walter Ticas, fackordförande i Unifors lokalavdelning 707-Ahan, öppnar dörren. Han är en stolt medarbetare på ett av de stora oljesandsföretagen. Vi har bestämt träff på ett kontor alldeles intill huvudgatan och fotografen har på förhand riggat utrustningen.

Men Walter Ticas avböjer intervjun vänligt, men bestämt.

– Först måste ni förstå vad som pågår där uppe på oljefälten och vad industrin betyder för människorna här, säger han och hämtar bilnycklarna till sin bränsleslukande pickup, med barnstol i baksätet.

En välhållen motorväg skär genom landskapet. Svarta trädstammar efter branden 2016 blandas med nya barrträd och stora kraftledningsgator. Av de pipelines som transporterar oljan syns bara små gröna kullar, populära för unga med fyrhjulingar. På radion förklaras att man vet att någon är från Kanada när den första frågan som ställs är vilken bil man kör. Det ska vara stort och mullrande, gärna med flak och plats för diverse andra motorfordon.

Oljesandindustrin blomstrar så länge oljepriset är högt.
Oljesandindustrin blomstrar så länge oljepriset är högt. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

– Jag har jobbat på oljefälten sedan 2007. Kört lastmaskin och bulldozer. Det är som att ratta ett tvåvåningshus med 20 trappsteg till ratten, säger en mycket nöjd Walter Ticas.

Han berättar att oljeindustrin här är effektivare och mer miljövänlig än på andra ställen i världen, som i Afrika där företag, enligt Ticas, skövlar naturen för att sedan låta korrupta företag ta pengarna.

– Vi är stolta över de uppoffringar vi gör för att kunna leva med våra familjer här. Oljeindustrin är viktig för Kanada och vi borde visa upp verksamheten för världen. Visa vad vi gör, för vi gör det bra.

Walter Ticas är fackordförande för oljesandarbetare i Fort McMurray.
Walter Ticas är fackordförande för oljesandarbetare i Fort McMurray. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Hur ser du på klimatförändringar?

– Världen är så fokuserad på koldioxid, och det är frustrerande att människor inte är intresserade av hela bilden som konsumtion och överbefolkning. Visst, klimatet har förändrats över tid. Har vi snabbat på det? Kanske. Men att bara fokusera på kol och fossila bränslen är fel. Det viktigaste är att säkra vattentillgången, säger Walter Ticas.

Oljesandfälten i Fort McMurray sträcker sig mil efter mil på den kanadensiska tajgan och såren i naturen är brutala. Samtidigt görs i dag mycket för att återställa marken och växtligheten när oljan väl är upptagen.
Oljesandfälten i Fort McMurray sträcker sig mil efter mil på den kanadensiska tajgan och såren i naturen är brutala. Samtidigt görs i dag mycket för att återställa marken och växtligheten när oljan väl är upptagen. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

När vi närmar oss oljefälten möts vi av ett månlandskap som sprungit läck. Dagbrotten har gröpt djupa sår i naturen och massiva ångpelare reser sig upp bland molnen. Över de enorma vattenspeglarna ekar skott för att hindra fåglar att landa i de giftiga och oljerika vattenreservoarerna som används för att skilja ut petroleumprodukten bitumen, eller tjärsand, ur marken.

Kilometer på kilometer av dammar – några övergivna, andra har oljeföretagen med stor möda försökt återställa genom att sanera och återföra jord och träd. Svavellukten ligger tät. Även kring de inhägnade områden med baracker där de tillresta arbetarna bor.

Enligt Walter Ticas gör människorna här – som överallt annars – bara vad de kan för att skapa sig en dräglig tillvaro och klättra på den samhällsstege som råkar finnas till hands. I Fort McMurray skapas den kulturella identiteten av en kapitalstark oljeindustri och precis som Per Espen Stoknes påvisat så använder de flesta människor de argument som stärker den egna och omgivningens uppfattningar. Här är den gängse uppfattningen att växthuseffekt och global uppvärmning – om den finns – i vilket fall inte är deras fel.

Att ändra uppfattningen hos Fort McMurrays befolkning om behovet av akut grön omställning kan visa sig lika svårt som att få den den grånade kanadensiske mannen i trucker-keps vi träffade att ändra sin bild av Sverige – ens en millimeter.

Iron and Earth ställer ut på Solar Canada. ”Intresset är stort från tidigare oljesandarbetare att ställa om och istället kunna nyttja sina kunskaper inom förnybar energi”, säger Lliam Hildebrand.
Iron and Earth ställer ut på Solar Canada. ”Intresset är stort från tidigare oljesandarbetare att ställa om och istället kunna nyttja sina kunskaper inom förnybar energi”, säger Lliam Hildebrand. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Men så finns de som infiltrerar likt trojanska hästar. Som Lliam Hildebrand.

Tillsammans med några kollegor försöker han tämja en reklamskylt i en monter i Calgary. Snart ska de slå upp dörrarna inför Solar Canada. En mässa och en konferens där politiker, lobbyister, företag och organisationer möts för att tala om solceller och hållbar framtid – mitt i oljeprovinsen Alberta.

Enligt premiärminister Justin Trudeau ska Kanada minska sina koldioxidutsläpp med 30 procent under 2005 års nivå till år 2030. Och Calgary är med på Carbon Disclosure Projects lista över städer i världen som visat att snabb minskning av koldioxidutsläpp korrelerar med ekonomiskt resultat. Samtidigt som utsläppen från oljesandsproduktionen ökat med 16 procent.

Norrsken i Fort McMurray.
Norrsken i Fort McMurray. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Situationen är prekär – trots att Kanada är först i världen med att införa en koldioxidavgift som också ska omfördela välstånd. Skatten läggs på allt som leder till koldioxidutsläppen, men pengarna som kommer in går inte till statskassan, utan delas ut igen till medborgarna.

– Det är för lite pengar som det är nu. Kanske kan det hjälpa till att stimulera en omställning på sikt, säger Lliam Hildebrand som nu fått hjälp med reklamskylten och kan fokusera på besökare som vill veta mer om hans passion Iron and Earth och arbetet med att ombilda oljearbetare.

Oljefält eller solceller? Oljesandarbetares kunskaper är lika gångbara i en förnybar värld.
Oljefält eller solceller? Oljesandarbetares kunskaper är lika gångbara i en förnybar värld. Foto: Iron and Earth

Ändå är framtidstron stor bland utställarna – inte bara hos Lliam Hildebrand. Vi vill höra om goda exempel med lite mer storskaliga solcellsanläggningar. Men där tar det stopp. Tills vi möter den före detta oljesandsarbetaren Cornelis Koster, som nu installerar solceller över hela världen.

– I Alberta är oljeföretagen starka, trots att katastrofen är här i form av en långsam tsunami som kallas global uppvärmning. Hittills har allt handlat om ekonomi. Men det finns pengar att tjäna inom solcellsbranschen, det gäller bara att få människor att förstå det.

Cornelis Koster menar att oljelobbying och höga löner gör att det kommer att ta lång tid för oljerika Alberta att ställa om till förnybar energi.
Cornelis Koster menar att oljelobbying och höga löner gör att det kommer att ta lång tid för oljerika Alberta att ställa om till förnybar energi. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Och han får stöd av både LLiam Hildebrand och forskningen. Enligt IPCC-rapporten som kom för ett drygt år sedan så krävs det att vi satsar på alla tillgängliga innovationer, som solceller, om vi ska klara klimatmålen och bli koldioxidneutrala 2050.

Cornelis Koster tar mig åt sidan och berättar att det finns ett ställe där de verkligen fattat vikten av solenergi. Och att de ska bygga ut och kommer att kunna minska koldioxidutsläpp, skapa jobb spara pengar. Ett ställe där de gjort det alla andra snackar om.

Vi bestämmer oss för att åka dit.

Det är stora mullrande bilar som gäller i Kanadas oljerika provins.
Det är stora mullrande bilar som gäller i Kanadas oljerika provins. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Avstånden här är långa. På vägen ringer jag upp Kevin Noone, professor i kemisk meteorologi vid Stockholms universitet, för att höra hur en representant för naturvetenskapen tänker om vad som skulle kunna få fler engagerade och beredda att förändra sitt beteende?

– ”What’s in it for me?” Det är en av människans största drivkrafter, säger han krasst.

Professor Noone talar om olika ideologiska övertygelser och hur de påverkar tolkningen av klimatkrisen. Att exempelvis en person med hög utbildning på några sekunder kan googla fram argument som stödjer den egna biasen – oavsett innehåll eller grad av sanning.

– Vi trodde att utbildning skulle lösa alla problem, men nu vet vi att det inte är så. Det är en mänsklig kvalitet att överskatta riskerna och den egna insatsen, men att underskatta vinsterna, säger han.

Montana first nation, ett reservat för landets ursprungsbefolkning, som satsat stort på solenergi. Och som planerar att bygga ut sin solcellspark för att kunna sälja grön el.
Montana first nation, ett reservat för landets ursprungsbefolkning, som satsat stort på solenergi. Och som planerar att bygga ut sin solcellspark för att kunna sälja grön el. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Radion skvalar och byter kanal lite som den vill när vi färdas mil på mil genom ett öde landskap. En oändlig grusväg leder till sist fram till en bedagad skylt: ”Welcome to Montana first nation” – ett av många reservat för landets utsatta ursprungsbefolkning. Men här har varje hus solceller på taken och vid skolan – en solcellspark som försörjer alla gemensamma utrymmen med el.

George Addai är administrativ chef på centret och han lyser upp när han får klart för oss att vi åkt ända från Sverige, som han hört är ”ett föregångsland när det kommer till förnybar energi”, för att ställa frågor om centrets solceller.

Arbetstillfällen, förnybar energi och en möjlig intäktskälla – därför har Kanadas ursprungsbefolkning i Montana first nation satsat på en egen solcellspark.
Arbetstillfällen, förnybar energi och en möjlig intäktskälla – därför har Kanadas ursprungsbefolkning i Montana first nation satsat på en egen solcellspark. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

– För oss handlar det om att spara pengar, det var 35 grader kallt här i vintras, och solenergi är bättre för miljön och klimatet. Vi kommer att bygga ut solcellsparken för att på sikt kunna sälja grön el. Och dessutom ger anläggningen arbetstillfällen, säger George Addai och hoppar in i sin stora dieselbil.

Här har annars omställningen gått snabbare än i resten av Alberta, som det brukar när det finns tydlig vinning av en förändring. Därför är satsningen på förnybar energi i reservatet inget som överraskar Lliam Hildebrand.

– Att de nu får en ny chans är en demokratifråga i sig. Flera av oljesandsarbetarna i vårt projekt hade aldrig tidigare kommit i kontakt med ursprungsbefolkningen, men nu har de ett gemensamt intresse i form av solceller och förnybar energi, säger han.

Enligt en undersökning Iron and Earth har gjort bland oljesandsarbetare anser nästan tre fjärdedelar att den globala uppvärmningen är vår tids största hot. Men hittills har den egna ekonomin vägt tyngst och alternativen varit få för de många tusen arbetarna på oljefälten.

Fort McMurray ligger vid Athabascafloden i de norra delarna av provinsen Alberta i Kanada och hela trakten är beroende av oljan.
Fort McMurray ligger vid Athabascafloden i de norra delarna av provinsen Alberta i Kanada och hela trakten är beroende av oljan. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Lliam Hildebrand menar att det behövs fler morötter snarare än piskor – och valmöjligheter istället för skuld.

– Oljeindustrin är en mardröm för miljön, men det innebär inte att det är dåliga människor som jobbar där, säger Lliam Hildebrand.

Campa i Klippiga bergen är ett vanligt nöje för människor i Alberta, Kanada. Och intresset för miljöfrågor är stort, men diskussionen om utsläpp av växthusgaser är inte lika vanligt förekommande.
Campa i Klippiga bergen är ett vanligt nöje för människor i Alberta, Kanada. Och intresset för miljöfrågor är stort, men diskussionen om utsläpp av växthusgaser är inte lika vanligt förekommande. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

I ett fridsamt villakvarter i Fort McMurray går en familj för ovanlighetens skull. Här åker man annars bil.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 1 av 20

Fort McMurray och oljerika Alberta omtalas som Kanadas ekonomiska motor. Och här tjänar de som jobbar på oljefälten storkovan, men de flesta är gästarbetare.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman / Svenska Dagbladet Bild 2 av 20

Lliam Hildebrand

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 3 av 20

Lliam Hildebrand, tredje generationens svetsare.

Foto: Jamie Tanner Bild 4 av 20

Bilen är den verkliga statussymbolen i Alberta.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 5 av 20

Den kulturella identiteten sitter djupt. ”Trygghet är bättre än klimatkaos. Ändå talar vi oftare om det senare i hopp om att få människor att förändra sitt beteende”, säger den norske psykologen Per Espen Stoknes.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 6 av 20

Vem man vill vara och hur den närmaste omgivningen ser på klimatfrågan? Det är avgörande faktorer för tolkningen av hur man bör agera i förhållande till klimatfrågan.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 7 av 20

Walter Ticas jobbar numera på kontor mitt i Fort McMurray, där han bor i ett fint hus tillsammans med familjen.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 8 av 20

Oljesandindustrin blomstrar så länge oljepriset är högt.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 9 av 20

Walter Ticas är fackordförande för oljesandarbetare i Fort McMurray.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 10 av 20

Oljesandfälten i Fort McMurray sträcker sig mil efter mil på den kanadensiska tajgan och såren i naturen är brutala. Samtidigt görs i dag mycket för att återställa marken och växtligheten när oljan väl är upptagen.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 11 av 20

Iron and Earth ställer ut på Solar Canada. ”Intresset är stort från tidigare oljesandarbetare att ställa om och istället kunna nyttja sina kunskaper inom förnybar energi”, säger Lliam Hildebrand.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 12 av 20

Norrsken i Fort McMurray.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 13 av 20

Oljefält eller solceller? Oljesandarbetares kunskaper är lika gångbara i en förnybar värld.

Foto: Iron and Earth Bild 14 av 20

Cornelis Koster menar att oljelobbying och höga löner gör att det kommer att ta lång tid för oljerika Alberta att ställa om till förnybar energi.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 15 av 20

Det är stora mullrande bilar som gäller i Kanadas oljerika provins.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 16 av 20

Montana first nation, ett reservat för landets ursprungsbefolkning, som satsat stort på solenergi. Och som planerar att bygga ut sin solcellspark för att kunna sälja grön el.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 17 av 20

Arbetstillfällen, förnybar energi och en möjlig intäktskälla – därför har Kanadas ursprungsbefolkning i Montana first nation satsat på en egen solcellspark.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 18 av 20

Fort McMurray ligger vid Athabascafloden i de norra delarna av provinsen Alberta i Kanada och hela trakten är beroende av oljan.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 19 av 20

Campa i Klippiga bergen är ett vanligt nöje för människor i Alberta, Kanada. Och intresset för miljöfrågor är stort, men diskussionen om utsläpp av växthusgaser är inte lika vanligt förekommande.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 20 av 20