Annons

”Känner mig extremt stressad och glömmer ofta”

Madeleine Gauffin Rahme svarar på läsarnas frågor. I dag en kvinna på gränsen till utmattning.
Madeleine Gauffin Rahme svarar på läsarnas frågor. I dag en kvinna på gränsen till utmattning. Foto: Isabell Höjman/TT

Jobb, barn, gamla föräldrar och en man som inte hjälper till. Allt är en kamp sedan flera år – med tilltagande sömnbrist, hjärtklappning och värk i kroppen. Hur ska hon orka vidare? ”Ta dig själv och hur du har det på allvar”, svarar Idagsidans psykolog

Under strecket
Publicerad

FRÅGA: Sedan en herrans massa år kämpar jag med jobb, familj, gamla föräldrar och fritid. Barnen är 12, 15 och 17 år. Äktenskapet går på tomgång men vi bråkar inte, det är mest artigt och ointresserat från oss båda. Vi pratar inte om hur det är för min man gillar inte att "prata sönder saker" som han kallar det.

Jag är städare på ett stort företag och har mycket ansvar på jobbet Jag har flera grupper jag leder och organiserar. Jag trivs med jobbet men det har blivit så stressigt så det är omöjligt att hinna med. Vi har omorganiserat och det betyder egentligen bara att vi är färre som gör samma saker. Jag är en av dem som säger ifrån men jag blir inte hörd.

Barnen mår oftast bra även om jag kan tycka att de är sura och griniga lite väl ofta. Själv har jag problem med sömnen. Jag har svårt att somna och vaknar ofta nattetid och känner mig orolig. På senare tid har jag fått hjärtklappning och blir rädd av det. Smärta i kroppen har jag haft till och från sedan jag var i tonåren, men det har blivit värre de senaste tio åren och värst sedan i somras.

Annons
Annons
Fortsätt läsa…

Jag är alltid trött och även om jag försöker vila på helgen (om det går) så hjälper det inte. Jag känner mig extremt stressad och glömmer ofta saker, tappar bort grejer och känner mig allmänt vimsig. Det är inte jag, detta. Jag blir irriterad för smågrejer och jag har fått kort stubin. Jag gråter lätt och det känns hopplöst att det är så här det ska vara resten av mitt liv – det känns inte meningsfullt.

Mina och makens föräldrar är gamla och behöver hjälp alla fyra. Båda paren är skilda och det blir en massa farande. Min man har ingen bra kontakt med sina föräldrar så det blir jag som sköter den biten också. Han har en syster som bor i stan men som inte bryr sig. Barnen har en massa aktiviteter, och det är ju bra, men det är jag som är sambandscentral för allt det där också. Jag handlar, lagar mat, tvättar och fixar i princip allt hemma.

För några veckor sedan var jag på vårdcentralen, men doktorn tyckte att jag skulle ta mig samman och börja träna. Det kändes rätt förödmjukande eftersom jag aldrig går till doktorn och att inte bli tagen på allvar tog mig hårt.

Har du några goda råd att ge mig så att det kan kännas bättre?

SVAR: Det är klokt av dig att ta dig själv och hur du har det på allvar. Du inser att det är orimligt att fortsätta som det är. Det varken orkar eller vill du, förstår jag av ditt mejl. Det låter, på din beskrivning, som att du är utmattad. Det är en diagnos man blir sjukskriven för och det borde du vara.

Stannar man inte upp och tar sig ur drift för vila, återhämtning och omstrukturering av sitt liv är risken att dit inre läge förvärras. Då tar det ännu längre tid att återhämta sig.

Annons
Annons

Det finns, parallellt med sjukskrivning, en rad saker du skulle kunna fundera över hur du ska ändra. Det är helt orimligt att du sköter allt i familjen. Det måste gå att dela upp alla uppgifter och funktioner som du utför helt själv. Jag undrar förstås varför inte din man deltar i sysslorna? Det finns ingen som helst anledning att du ska utföra allt i hemmet och med barn och behövande föräldrar. Hur kom det att bli så här – att du gör allt?

Blicka lite bakåt och se hur detta mönster ni nu har i familjen har uppstått. Din arbetssituation är även den svår. Här kanske det är lättare att få till förändring? Har du haft samtal med din chef? Hur är dina möjligheter att söka andra jobb med mindre stressande omständigheter? Kolla med facket vad som gäller hos er med möjligheter till hjälp med samtal med överordnade.

Omstruktureringar kan vara bra och utvecklande men i ditt fall verkar det ha handlat mest om åtstramningar som drabbat personalen på så sätt att hårdare arbete krävs. Det är inte rimligt. Lägg fram din arbetssituation och de svårigheter som du har och se om du kan få andra uppgifter på din arbetsplats. Utan att lönen blir lidande givetvis.

Prata med din man om hur du mår och var tydlig med att det inte kan fortsätta så här. Du kan säga till honom att du vet att han inte vill prata men att det är viktigt för dig att ni gör det. Tänk innan samtalet igenom vad du behöver hans delaktighet i. Skjutsande av barnen? Att han ändå kliver in och hjälper föräldrarna? Att det bli tydligt uppdelat med hemsysslorna? Andra saker som nu faller på din lott?

Annons
Annons
Fortsätt läsa…

Att det alltid varit du som gjort det mesta betyder inte att det ska fortsätta i dessa spår. Sannolikt är det väldigt bekvämt för alla i din familj att du ansvarar för det mesta – men det är helt orimligt. Man får alltid räkna med motstånd från de närmaste när man vill införa förändringar som minskar bekvämligheten för andra. Det är inte (ofta inte) så medvetet som motståndet aktiveras utan mer en reaktion på att bekvämligheten hotar att upphöra. Här får du vara tydlig med att du inte kommer att serva på samma sätt framöver.

Barnen är så stora att de kan ansvara för vissa saker. Exempelvis kan de laga mat en gång i veckan vardera, en kan ansvara för dammsugning, diskmaskinstömning och så vidare. Du vet bäst hur barnen ska aktiveras och vad som passar deras schema,

Så först samtalet med maken och därefter kan ni tillsammans prata med barnen om hur de ska bidra med sin tid och kraft.

Du behöver göra ett nytt besök hos husläkare. Kanske hos en annan doktor? Du får förklara dina symptom och vara tydlig med att du inte orkar mer nu och att du behöver en tid för återhämtning. Sjukskrivning är det du behöver under en tid. Några veckor räcker inte. Du har byggt upp din utmattning under flera/många år och det behövs månader för att vila kropp och själ och komma ur stress och symptom på att det är för mycket för dig. Du får stå upp för dig och dina behov.

Kan du se till att det finns tid för dig själv några gånger per vecka? Du behöver säkert få syssla med något du tycker om och då på egen hand. Dans? Träning? Yoga? Konsthantverk? Sång? Vad längtar du efter att få göra? Vad tyckte du om att göra förut – innan allt blev för mycket?

Det kan vara väldigt bra att i ditt läge träna avslappning en stund – om än bara 5 minuter – om dagen. Det gör att du blir lugn en stund och ditt nervsystem får vila. Du kan hitta detta på Youtube eller i någon av de många appar som erbjuder avslappning/mindfulness.

Man kan inte göra de nödvändiga förändringarna i livet – de som motverkar och förebygger ännu mer stress – om du inte ges möjlighet till vila och återhämtning. Att göra dessa förändringar kräver energi och vilja och just det är det svårt att mobilisera när man är utmattad. Det är fullt möjligt att skapa förändring på ett sätt som gör att livet känns mindre pressat och därmed mer levande och meningsfullt.

All lycka till på vägen mot ett vilsammare liv.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons