Annons

”Känslan att vi var en defekt familj satt i länge”

Malin Lagerlöfs sorgeprocess påverkades av att maken, regissören Daniel Lind Lagerlöf, var en känd person. ”I början var det väldigt jobbigt att vi kunde få löpsedlar upptryckta i ansiktet. Det skapade en nyhetsskräck i mig som satt kvar länge.”
Malin Lagerlöfs sorgeprocess påverkades av att maken, regissören Daniel Lind Lagerlöf, var en känd person. ”I början var det väldigt jobbigt att vi kunde få löpsedlar upptryckta i ansiktet. Det skapade en nyhetsskräck i mig som satt kvar länge.” Foto: Anders Ahlgren

För fem år sedan försvann regissören Daniel Lind Lagerlöf spårlöst från en klippa i Bohuslän. Nu har hans fru, manusförfattaren Malin Lagerlöf, skrivit en bok som handlar om sorg, men samtidigt är ljus.

Under strecket
Publicerad

Regissören Daniel Lind Lagerlöf omgiven av Gustaf Skarsgård och Reuben Sallmander under inspelningen av tv-serien "Bibliotekstjuven" 2010.

Foto: Dan HanssonBild 1 av 2
Foto: Anders AhlgrenBild 2 av 2

Mannen i kassan ler när Malin Lagerlöf beställer en kopp te.

– I dag igen! utbrister han.

Ritorno nära Odenplan i Stockholm är Malin Lagerlöfs stammisfik. Här, i den anrika kafélokalen, var hon dessutom vid två till­fällen den 6:e oktober 2011. På förmiddagen var hon här för ett jobbmöte och på eftermiddagen fikade hon med äldsta dottern. Sedan ringde makens kollega – och dagen blev till en punkt mitt i livet.

”Malin, jag är rädd att vi har tappat bort Daniel.”

Regissören Daniel Lind Lagerlöf, 42 år gammal, var i Tanumshede i Bohuslän för att leta inspelningsplatser till en tv-serie baserad på Camilla Läckbergs böcker. Troligen föll han från klipporna i havet. Hans kropp har inte återfunnits.

I sin dagbok kort innan skrev Malin Lagerlöf att 2011 hade varit ett fantastiskt år, ”kanske det bästa i mitt liv”. Fem dagar efter olyckan lämnade hon för första gången lägenheten. Tillsammans med en vän gick hon de få metrarna över Odenplan till närmaste bokhandel för att köpa en ny likadan, svart dagbok. Att skriva om det som hänt i samma bok som hon hade konstaterat att året hade varit fantastiskt i var omöjligt. Men hon insåg att hon måste få ned tankarna, annars skulle de gå förlorade i det dis hon befann sig i.

Annons
Annons

”Dagbok från ditt försvinnande”, hennes första bok som utkommer nu
i dagarna, bygger delvis på de där röriga anteckningarna. I du-form riktad till maken beskriver hon den första tiden, för henne och döttrarna som då var 7 och 11 år och sonen, som var tre månader.
Det är en smärtsam berättelse om hur hon känner sig stympad, en mamma­spillra, en änka i amningskläder. Men även en vacker skildring av alla de som plötsligt finns där, som inrättar ett schema och i flera månader ser till att någon alltid hjälper henne och barnen.

–  Det var en handfast omsorg som bara uppstod. Det hade jag aldrig kunnat föreställa mig.

När hon väl vågade sig ut kom alla andra känslor, som den som hon först efter ett tag förstod var skam. Skam över att ha blivit änka och övergiven och över att hon till skillnad från tidigare inte var någon att avundas.

–  När folk tittar på en så där sorgligt förvandlas man till ett offer. Det kan ju vara av medkänsla, men också ett uttryck för att man är lättad att det inte handlar om en själv. Det är som med skräckfilm, man är glad att man är på rätt sida staketet.

Malin Lagerlöf fick ofta höra att det ju ”måste gå”, att hon måste klara det, för att hon hade tre barn. Som om hon inte skulle orka överleva annars. Men hon kände inte så, hon ville hela tiden leva. Fast hon önskade att hon kunde spola fram i tiden ett par år.

– Men det handlade inte om så lång tid som jag trodde. Redan efter några månader kunde jag känna mig normal stundtals. Jag kommer ihåg första gången jag fick lust att shoppa någonting. Det var en välkommen känsla.

Annons
Annons

Så tiden lindrar, men hjälpte det att höra det i början?

– Ja, det var skönt fastän jag inte trodde på det. Och man måste ju anstränga sig lite själv också, tillägger hon och ler.

Det underlättade att höra om andra som hade överlevt katastrofer.

–  Det fanns en mamma i min mellandotters klass vars man hade dött några år tidigare. Det var skönt att se att hon var glad och gick till gymmet, att förstå att man kan bli normal så småningom.

I boken beskriver du det som ett slags vändpunkt när du inser att du får vara stolt över det du har och har haft?

– Det betydde väldigt mycket. Då kände jag mig inte amputerad länge. För känslan att vi var en defekt familj satt i länge.

”Dagbok från ditt försvinnande” är, utöver mycket annat, en fin kärlekshistoria. Om hur de tonåriga Daniel och Malin gav varandra den första kyssen 1987. Och därefter var tillsammans i nästan 25 år.

Det skulle passa i ett filmmanus. Om ett konstnärspar som gör filmer ihop – han regisserade och hon skrev manus till filmer som ”Hans och hennes” och ”Miffo” – får tre barn, skaffar ett renoveringsobjekt på Gotland, reser jorden runt. Och är fortsatt rusigt kära.

Men Malin Lagerlöf återger även tvivlet. Hur en solig Frankrikeresa kan se underbar ut på bilderna, men när hon läser i en gammal dagbok påminns hon om att hon ältade deras relation.

– Jag ville berätta hur det var, för människor blir ju inte perfekta bara för att de inte finns längre.

Hur var det att minnas det där som inte var så bra?

– Det gör man inte först tror jag, det finns ett slags idealiseringsfas. Men sedan börjar man minnas saker. Jag hade en period när jag kunde gå runt och vara arg över grejer som hade hänt för flera år sedan.

Annons
Annons

Regissören Daniel Lind Lagerlöf omgiven av Gustaf Skarsgård och Reuben Sallmander under inspelningen av tv-serien "Bibliotekstjuven" 2010.

Foto: Dan HanssonBild 1 av 1

Gjorde den fasen ont?

– Nej, det var ganska skönt! För det blir något slags normalisering när man är lite vardagssur, trots att det är på någon som inte finns längre.

Regissören Daniel Lind Lagerlöf omgiven av Gustaf Skarsgård och Reuben Sallmander under inspelningen av tv-serien "Bibliotekstjuven" 2010.
Regissören Daniel Lind Lagerlöf omgiven av Gustaf Skarsgård och Reuben Sallmander under inspelningen av tv-serien "Bibliotekstjuven" 2010. Foto: Dan Hansson

Arbetet med boken blev till sist som vilken arbetsprocess som helst. Kanske på samma sätt som hon verkar avslappnad inför ämnet när vi sitter här. Hon pratar inte i något överflöd, utan stora gester, men med en brunögd, intensiv blick som förstärker det hon säger.

Det känns okomplicerat att berätta om boken och dess innehåll, förklarar hon men tillägger att det är jobbigt när hon i intervjuer får närgångna frågor om hur barnen mår nu och om sin nya kärlek.

–  Att skriva om det har laddat ur saker. Att närma sig något är att ladda ur det.

Det var så hon snart började tänka hemma i lägenheten, att hon inte kunde fortsätta att undvika vissa saker för att de påminde om maken. Hon var tvungen att konfrontera det som kändes läskigt, som hans arbetsrum, som var helt hans revir, eller hans ytterkläder i hallen. Och hon måste åka till deras älskade sommarhus på Gotland, som var sprängfyllt med minnen, för hade hon varit där en gång skulle det bli mindre jobbigt nästa gång.

Syftet har aldrig varit att skriva en sorgebok som ska hjälpa andra, fast den säkert kommer få den funktionen. Hon tyckte själv att sorgeböcker mest var irriterande.

Annons
Annons

– De handlar ofta om att de som blivit kvar känner att han vakar över dem och att de ser olika symboliska djur som måste vara han. Sådant kände jag mig främmande inför. Jag har väl något slags inre kontakt, att jag tänker på honom, men inte att han ser mig. Sorg är så individuellt. Vägen ser så olika ut.

Och den kan innebära hopp och ljus också?

– Absolut. Så var det för mig. Kanske är det lättare när man är yngre. För det jag varit med om är ju inte unikt. Det händer de flesta någon gång. Det var bara att det hände tidigt och att vi hade en bebis. Men på något sätt gör kanske allt det där det lite lättare. Man har fortfarande så mycket liv framför sig.

Amerikanska Joyce Carol Oates ”Änkans bok”, om när hon blev änka efter 47 år, var den enda sorgebok Malin Lagerlöf uppskattade. I den fanns mycket som hon kände igen.

– Som alla gåvor som väller in och som man funderar på hur man ska sopsortera, hur välvilja kan skapa praktiska problem. Jag blev översköljd av blommor och började skälla ut blomsterbuden för att jag inte ville ha fler.

Joyce Carol Oates träffade en ny man, vilket till och med togs upp som provocerande i recensionerna av boken?

– Ja, det där är obegripligt. Man tyckte att det var konstigt att hon hade kvar den döde makens röst på telefonsvararen samtidigt som hon hade träffat en ny. Men det är två helt olika saker. Man kan sörja och samtidigt vara förälskad.

I boken finns ändå handfasta tips, som att aldrig tala om för en änka vad hon känner. Malin Lagerlöf utbrister att det är det värsta. Hon kunde få kommentarer som att nu skulle hon och barnen gråta i flera år.

Annons
Annons

Sa du i från?

– Nej, inte i början. Men vid senare tillfällen. Till exempel när någon vid en dagislämning beklagade sorgen och sa att det var så fruktansvärt. Då kunde det ha gått nästan ett år och ibland kunde jag vifta bort det med ”det var så längesen”. Som om det var något trivialt. Men jag stod ju inte ut med att höra det på väg till jobbet, vid illa valda tillfällen.

–  När man försöker bygga upp något slags skör balans vill man inte att någon petar på en och berättar att det är jättesynd om en.

Sker det fortfarande?

– Jag har mer fördragsamhet nu, men på en fest nyligen kom en ytterst perifer person fram och sa: ”Hej, hur ääääääär det?” säger hon, lägger huvudet på sned och låter låtsat medlidande.

– Då står man där med ett glas vin klockan ett på natten … Jag försöker bara avfärda så snabbt som möjligt med att det är jättebra.

Det skriver du om, att folk tycker det är jobbigt med sorg, men också att höra att det är bra.

– Då har de väl laddat och sedan kan de nästan bli besvikna, att allt det som de ska ge mig inte är aktuellt längre. Men det hade ju varit enklare om de inte hade smitit undan den första tiden.

Under våren samma år som det fruktansvärda sedan hände bodde hon och Daniel Lind Lagerlöf med barnen i Thailand i fyra månader. När hon i våras var tillbaka där för ett inspelningsbesök blev det tyngre igen. Hon gick runt och kände sig vemodig.

– Annars händer det inte så ofta längre att tankarna på honom gör mig ledsen.

Hur ofta tänker du på honom nu?

– Flera gånger om dagen. Men inte på samma sätt som tidigare. Jag tycker om att tänka på honom. Däremot kan jag bli ledsen för att han missar vissa saker, ofta i samband med barnen.

Annons
Annons
Foto: Anders AhlgrenBild 1 av 1

Något som gjorde extra ont i början var när männi­skor sa att det här var det värsta som kunde drabba ett barn. Malin Lagerlöf konstaterar att det på sätt och vis är det, samtidigt tror hon inte att deras barn mår sämre i dag än andra barn.

– Det beror så mycket på vad mer man har omkring sig. Mina barn fick väldigt många andra vuxna. Det var för att jag behövde det, men sedan har de fortsatt att vara viktiga för dem.

Malin Lagerlöf har förändrats som människa under de här åren. Hon säger att hon är bättre på att leva. Hon hetsar inte upp sig över sådant som jobb och recensioner och är bättre på relationer till andra människor.

– Jag är oräddare nu.

Har du inte blivit rädd för att något mer ska hända?

– Nej, faktiskt inte. Mina barn har snarare fått göra vissa saker tidigare än andra för att det logistiskt inte fungerat annars. Min yngsta dotter var den första i sin klass som fick börja gå själv till skolan. Så jag har inte blivit mer hönsmammig.

Hon kan heller inte föreställa sig hur livet hade varit om det ödesdigra den där onsdagen i oktober för fem år sedan aldrig hade inträffat.

– Det är svårt att säga att man önskar att det aldrig hade hänt. Det är klart att jag gör. Men det skulle vara som att säga att allt det som finns nu inte skulle finnas. Det går inte att önska sig tillbaka. Det som finns nu är ju bra.

Foto: Anders Ahlgren
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons