Annons

Känslor är kroppens sätt att visa vad vi behöver

Psykologerna Katja Lindert Bergsten och Kristoffer Pettersson har skrivit boken ”I befintligt skick” (Natur & Kultur 2018). Den handlar om att ta sina innersta behov på allvar genom att lyssna på kroppens signaler.
Psykologerna Katja Lindert Bergsten och Kristoffer Pettersson har skrivit boken ”I befintligt skick” (Natur & Kultur 2018). Den handlar om att ta sina innersta behov på allvar genom att lyssna på kroppens signaler. Foto: Emma-Sofia Olsson

Du behöver en kram men blir bara arg. Du vill få respekt men känner skam och rädsla. Hur kan våra behov komma ut så snett? En ny bok guidar oss i virrvarret av känslor så att vi kan börja lyssna på vad vi verkligen behöver.

Under strecket
Publicerad
Bild 1 av 1

Du reser dig häftigt, knycker på nacken och fräser till. Grrr! Eller du blir tungt sittande, får tunn röst och lägger handen över ögonen. Tårar är på väg.

Vad var det där?

Ren biologi. Signaler från vårt evolutionärt utvecklade informationssystem, för att tala med författarna till en ny bok om att förstå sina känslor. Och det är viktigt, menar de: ”Känslor är det språk som relationer talar, och den som behärskar det är mindre ensam”.

Men att fräsa ifrån eller börja gråta är inte alltid detsamma som att ha ett bra känslospråk. Vid det laget kan vi redan ha tappat bort hur allt började. Blixtsnabbt har vi gått från närhetslängtan till att bli arga – för att vi är så rädda för att verka behövande. Eller från att vilja sätta gränser till att börja gråta – för att vi skäms för vår ilska. Och då blir det ganska rörigt. För alla.

– Ja, om jag ska förstå att det är tröst du behöver när du är ovänlig – det kräver ganska mycket av mig, säger Katja Lindert Bergsten som tillsammans med Kristoffer Pettersson skrivit boken ”I befintligt skick. Att ta sig själv på allvar”. Det senare handlar just om att lyssna på de innersta behovssignalerna, inte på rädslan för att behovet ska avvisas.

Annons
Annons
Bild 1 av 1

De flesta av oss är inte redo att ta risken att visa vårt innersta.

– Men de flesta av oss är inte redo att ta risken att visa vårt innersta, säger Katja Lindert Bergsten. Det mest effektiva är att tysta signalen helt. Då slipper vi också rädslan, den går inte igång.

– Vi kan träna på att uppmärksamma och ha kontakt med kroppsliga signaler. Det är dom som kommer att berätta för oss vad vi behöver, förklarar Kristoffer Pettersson.

Känslor signalerar våra behov, det är deras egentliga, biologiska funktion. De hjälper oss att förstå vad vi behöver och att vi behöver, enligt författarna. Men vi är också flockdjur som vill passa in i gemenskapen och därför tvekar inför att be om tröst och stöd –  tänk om andra säger nej till mig? Lösningen är ofta att gömma behoven, det vill säga stänga av signalerna från kroppen. Det vanligaste är att göra det från halsen och nedåt.

– Vi märker inte att vi drar ihop muskler för att slippa förnimmelser, berättar Katja. Drar upp axlarna, andas ytligt, spänner mag- eller lårmuskler. Om vi kan vara intresserade och ha kontakt med kroppen kan vi märka vad vi gör för att undvika vad den signalerar – som att distrahera oss, träna, titta på tv.

De kroppsliga signalerna kommer att berätta för oss vad vi behöver.

Annons
Annons

Kristoffer Pettersson och Katja Lindert Bergsten har också behov de inte vågar visa upp, det berättar de om i boken. Kristoffer är ibland rädd för att inte duga, Katja litar inte alltid på att hon kan vara trygg i världen.

– Vi är inte psykologer som bedömer hur andra mår, utan så här är det att vara människa. Vi är inga undantag.

Hur känns det i kroppen?

– Jag spänner mig i bröst och axlar, berättar Kristoffer. Särskilt i professionella sammanhang kan jag ha svårt att slappna av och är på min vakt om jag har missat något.

– Om barnen inte kommit hem som de sagt har jag alla muskler på spänn och är hyperuppmärksam, beskriver Katja. Hjärtat bankar som om det vore krig. Och då blir det ännu läskigare. När det inte finns något hot längre och kroppen slappnar av vet jag precis hur det känns – skräcken rinner bara ut som i ett underbart, stort lugn. Jag kan tro på att det kommer att sluta väl. Att världen är en säker plats.

”Jag duger inte”- eller ”Nu går allt åt helvete”-tankar kallar Katja och Kristoffer för skenfrågor. De innehåller ofta gammal rädsla och gammal skam. Typiskt sådant vi försöker ”åtgärda” med aktiviteter eller distraktioner för att lätta på trycket.

Ju mer vi försöker lösa problem där ute, desto ensammare är vi kvar där inne.

– Ju mer vi försöker lösa problem där ute, desto ensammare är vi kvar där inne. Men det är ju läskigt att ge sig in i det mörka …

Kristoffer och Katja betonar att deras bok inte är en självhjälpsbok, den har inga ”så blir du en bättre människa”-listor och inga råd om hur man ska förändra sig. De vill istället bidra till något som är betydligt mer sällsynt – uppmuntran till att ha det gott. Att hitta lugnet inom sig. Och att vara nöjd med den man är, ”i befintligt skick”.

Annons
Annons

Men då måste vi börja med att ta våra genuina behov på allvar – närhet, lugn och ro, gränssättning, nyfikenhet, tröst, stöd. Det gör vi genom att vända blicken inåt. Vara intresserade av vad kroppen signalerar och sortera vad vi känner och tänker. Därför går författarna igenom grundkänslor i boken – för att guida läsaren till att bli mer medveten om hur känslor fungerar och hur de signaleras från kroppen.

Vad händer när man uppmärksammar sina kroppsspänningar?

– Bara att vända den inre blicken till kroppen brukar göra att känslor hör av sig, säger Katja. Ofta är det rädsla och skam, ett väldigt plågsamt läge. Vad är jag för en dålig människa som ska ställas ut?

Bara att vända den inre blicken till kroppen brukar göra att känslor hör av sig.

Ofta är det en yngre version av oss själva som har dykt upp. Vi är vana vid att dölja den här hjälplösa sidan av oss själva, men författarna förklarar att det är lättare att respektera och känna för det inre barnet (”slitet uttryck, men sant”) än för den vuxna. Vi kan förstå att den lilla och väldigt sårbara versionen behöver oss.

Vad gör man om man har svårt att stå ut med de här känslorna?

– Man kan med små steg följa med sig själv in i mörkret. Lyssna på rädslorna som innehåller massor med information. Ofta är det gamla farhågor det handlar om. Se på dem med vänlighet och respekt. Stå lojalt och lyssna och närma dig försiktigt. Kan vi hitta någon typ av kärlek för dem har vi kommit en bra bit.

Vi kan inte välja känslorna och heller inte välja bort dem, bara öka graden av frihet för hur vi ska agera. Det gör vi, bildligt, genom att stå kvar bredvid oss själva, lägga armen om axlarna och säga ”det är klart att du är rädd, men det är okej. Vi har sällskap, jag vet att det är tufft”.

Annons
Annons

Jag kan lyssna så signalen får chans att bearbetas vidare i mer avancerade delar av hjärnan.

– Om vi kan skapa den här friheten omkring känslorna, då står vi ut och informationen de innehåller blir mer begriplig, förklarar Katja. Det stannar inte vid skam eller skräck som jag måste ta mig bort från. Jag kan lyssna så signalen får chans att bearbetas vidare i mer avancerade delar av hjärnan och jag kan bedöma vad jag ska göra.

Båda poängterar att en sund inre konflikt mellan våra egna behov och andras är nödvändig för att fungera socialt. Den innebär att vi förstår hur våra reaktioner framstår i andras ögon och att vi gör rimliga anpassningar till vad som är lämpligt att visa upp. Det värsta är att inte uppleva sig ha valfrihet, utan bara stänger av, distraherar sig eller skiftar till mer accepterade känslor. Och en del berättar allt om sig själva, utan filter.

– Ja, då är det som om man stagedivar i sociala sammanhang och hoppas på att någon tar emot, som Kristoffer beskriver det.

Meningen med att lära känna sina behov är inte att leva ut alla känslor i alla sammanhang. Känslor måste inte vara på maxstyrka för att bli tydliga, det är precisionen som avgör: vad är det för behov jag har, innerst inne.

Men om man inte står ut med det man möter där?

– Nej, ibland orkar man inte umgås med känslorna. Men alla förbättringsförsök av oss själva, påminner Katja, ger oss ännu mer skam. Vi är otillräckliga för oss själva och andra, och det är det normala. Om jag får vara som jag är i befintligt skick slipper jag känna mig dålig för att jag inte orkade ha kontakt med mina känslor.

Ändå säger ni att det skapar mer frihet. På vilket sätt?

Om någon får kontakt med behov som varit avstängda länge kan det betyda något av en revolution.

– Om någon får kontakt med behov som varit avstängda länge kan det betyda något av en revolution, konstaterar författarna.

– En annan sak som förändras är relationen till mig själv. Jag slutar att se på mig som en dålig människa som ständigt måste bevisa min existens, eller som en hjälplös varelse som måste hålla sig undan. Jag är lojal med mig själv och kan omfatta både mina förmågor och mina brister. Att förhålla sig till sig själv på ett nytt sätt brukar innebära en dramatisk förändring.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons