Annons

Maria Ludvigsson:Känslor har ingenting med verkligheten att göra

Jan Björklund och Jimmie Åkesson.
Jan Björklund och Jimmie Åkesson. Foto: Stina Stjernkvist/TT

Politiker som vandrar omkring i sitt känslosvall och signalerar till sina väljare är förödande.

Under strecket
Publicerad

Den senaste veckans EU-debatt lämnar oss med frågan Var detta vad vi förmådde?

Känslor har fått ta fullständig plats, medan intellekt och resonemang varit i underkant. Inte för att EU-kandidaterna lider brist på intelligens eller kunskaper – tvärtom – men detta till trots har debatten urartat.

Tanken har mer än en gång gått till lady Thatchers klagan om känslornas tidevarv: ”Do you know that one of the great problems of our age is that we are governed by people who care more about feelings than they do about thoughts and ideas.”

Annons

Att EU-valet just i år skulle vara ett ”värderingsval” är både sant och inte. Varje val är ett värderingsval eftersom politik formas av grundläggande värderingar och byggs efter ismernas ritningar. Hur mycket skatt en stat tar ut från sina medborgare och företag är en värderingsfråga, liksom hur de insamlade slantarna pytsas ut igen. Värderingen att EU borde kosta mindre och bönderna ha en tillvaro där de kan stå mer självständiga från bidrag är lika sann i varje val. 

Men just årets parlamentsval är inte mer ett värderingsval än något annat. De som hävdat det har försökt få upp valdeltagandet genom att tala till känslorna. Den som förleds tro att det svenska EU-parlamentsvalet avgör om hela EU ska bli ett Ungern eller ej antas rösta på den som varnar för just detta.

Känslor anses av någon anledning mer lättbegripliga och mer intressanta än intellektuella resonemang. Spinndoktorer och kommunikatörer uppmanar politikerna att väcka känslor och i diverse TV-kanaler har vi snart debatter som ingen begriper. När känslor är allt som återstår finns inget att förstå. 

När Dagens Nyheter skrev om hur KD:s Lars Adaktusson röstat i ett antal resolutioner blev EU-valet plötsligt en folkomröstning om aborträtten. Trots att alla inblandade vet att abortlagstiftningen inte har något med EU-parlamentet att göra.

I stället för att berätta det och tydliggöra för väljarna att ingen enda EU-kandidat kommer ha makt att förändra respektive lands abortlagar, gjorde man tvärt om. Allt blev känslostyrt. Och obegripligt.

Jan Björklund, som för övrigt brukar efterfråga ”mer EU”, kände kanske mest av alla. Han sade mycket riktigt att abortfrågan ”inte är föremål för lagstiftning i EU” för att i nästa mening säga att Adaktusson har ”konsekvent röstat emot aborträtten”.

Av samma känsloskäl har symboler och signaler tagit över viss realpolitik. Miljöpolitik kan syfta till att förbättra förutsättningarna för att ny teknik och nya sätt att alstra och lagra energi ska komma av människokraft. 

Men allt oftare blir miljöpolitik ett sätt att visa sitt engagemang, sina ytterst varma känslor för saken. Så kan politiker debattera ett klimatmål i veckor och den som känner mest sätter högst mål. Målsättningarna har i sig inget med logiskt resonemang eller vetskap och slutsatser att göra. Man vill sända sin signal. 

Politiker som vandrar omkring i sitt känslosvall och signalerar till sina väljare är förödande. Dels för att de är så ointressanta att inget samtal kan utvecklas, dels för att politiskt engagemang inte är en psykisk diagnos. Bara tanken kan skapa nytt, inte känslan.

När Januariöverenskommelsen var ett faktum, Alliansens tid över och Centerpartiet och Liberalerna valde en socialdemokratisk statsminister, var politiska reportrars första fråga till Ulf Kristersson: Hur känns det? Det kanske minst intressanta i sammanhanget var partiledarnas känsloliv.

En känsla säger ingenting om verkligheten, bara något om ditt eget befinnande.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons