Annons

Känslospaning: Ilska döljer ofta ledsenhet

Kränkt av kollegan, blir du ledsen och undvikande resten av dagen eller ger du igen med samma mynt? Oavsett vad riskerar spelet mellan er att öka problemen. En ny handbok fokuserar på bättre sätt att förstå och reglera känslor.

Under strecket
Publicerad

Psykologerna Elizabeth Malmquist och Hanna Sahlin presenterar olika vägar för att reglera känslor i handboken ”Känslor som kraft eller hinder”.

Foto: Malin Hoelstad

Psykologerna Elizabeth Malmquist och Hanna Sahlin presenterar olika vägar för att reglera känslor i handboken ”Känslor som kraft eller hinder”.

Foto: Malin Hoelstad
Psykologerna Elizabeth Malmquist och Hanna Sahlin presenterar olika vägar för att reglera känslor i handboken ”Känslor som kraft eller hinder”.
Psykologerna Elizabeth Malmquist och Hanna Sahlin presenterar olika vägar för att reglera känslor i handboken ”Känslor som kraft eller hinder”. Foto: Malin Hoelstad

Känslor är en fantastisk informationskälla. Tänk dig att din arbetskompis slänger ur sig ”Du ju är dum i huvudet” när du inte fattar en fråga under ett möte och det hugger till i dig. ”Det där gjorde mig rätt ledsen”, säger du efteråt. ”Jag vill inte att du säger så till mig”.

Arbetskamraten höjer avvärjande händerna och tar tillbaka det hon sa. ”Förlåt, jag har haft en dålig start på dagen och försökt behålla humöret när barnen trilskades på väg till skolan”, förklarar hon.

Ni förstår varandra, blir till och med litet upprymda över er öppna sårbarhet och jobbet kan flyta vidare.

Om du blir arg märker du kanske inte att du samtidigt är rädd.

Ja, kära läsare. Det här är rena drömscenariot. För om vi skulle vara så förtrogna med våra primära känslor, de som säger oss vad vi egentligen reagerar på, och dessutom sätta gränser vänligt och bestämt –  då skulle känslor verkligen underlätta våra relationer.

Annons
Annons

Men …  för de flesta av oss hinner ytterligare en känsla komma upp. Den är sekundär, en reaktion på den första och väldigt ofta den vi agerar på istället. Det är då vi fräser ”Du ska då alltid hoppa på mig” eller vänder ryggen åt kollegan resten av dagen. Och hon i sin tur slår kanske ifrån sig: ”Typiskt dig att alltid överreagera!”.

Hur blir arbetsdagen då för de bägge arbetskamraterna? Nu finns en bok om det här spelet mellan den första, adekvata känslan i en situation och den andra, ofta starka reaktionen som snabbt tar över. Författarna till ”Känslor som kraft eller hinder. En handbok i känsloreglering” (Natur & kultur) har länge arbetat med emotionellt instabila personer och insett att den modell som lärs ut kan vara användbar för oss alla. För det är inte många som har sådan koll på vad som pågår inombords att de aldrig varit med om att en andra känsla kommer och ställer till problem.

–  Vi talar om att öka medvetenheten om vad du känner, berättar Hanna Sahlin. Om du blir arg märker du kanske inte att du samtidigt är rädd och ledsen. Då är det lätt att gå till attack och då blir det svårt att komma vidare.

– När du kallar någon för dum i huvudet blir du bara ännu argare, säger Elizabeth Malmquist. Kan du träna dig i att se ilska eller skam som en signal på att du missat något – då kan du istället välja dina beteenden. Kanske säga ”Det här gillar jag inte”.

–  Ja, för om du kan uttrycka att det nog finns rädsla bakom – då kan ni hitta ett annat sätt att prata om samma konflikt, fortsätter Hanna Sahlin. Det blir ett bättre sätt att mötas. 

Annons
Annons

Det vanligaste är att reagera med ilska och skam.

Bägge är både legitimerade psykologer och psykoterapeuter och den bok de har skrivit beskriver hur man kan ”känslospana”, ”kolla fakta” och göra sin egen ”kedjeanalys” för att komma ner till den rena, primära känslan. Tipsen bygger på vad de själva har lärt sig i jobbet med människor som har extra svårt att reglera emotioner – men också på den nytta de haft av metoderna i sina egna liv. Varför skulle kunskapen finnas bara hos dem som hjälper personer med emotionell instabilitet (eller borderline som det hette tidigare), menar de och berättar i förordet: Vi har hanterat många svåra känslor med hjälp av de färdigheter vi lär ut till våra patienter. Vi har också fört vidare denna känslokunskap till barn, partner och vänner genom åren.

–  När vi pratar om ’sekundära känslor’ – det är då människor förstår, säger Hanna. Det vanligaste är att reagera med ilska och skam istället för att känna mer mjuka och sårbara känslor. 

–  Och det är ofta de sekundära känslorna som behandlas i terapi, säger Elizabeth. Men vi behöver få kontakt med de primära, de som gör oss ledsna, besvikna, oroliga, rädda. 

Det är nämligen de som är de adekvata. För omvärlden är det begripligt att man blir ledsen när man är med om förluster, besviken när man inte får det man förväntar sig och skamsen när man gör något som är emot ens värderingar. Primära känslor är funktionella, stämmer med situationen och hjälper oss att organisera vårt handlande.

Den primära känsla man oftast missar är ledsenhet.

Annons
Annons

Men vi reagerar sällan enbart med den här renodlade känslan, utan påverkas av invanda mönster och inte minst av att vi helst vill slippa ledsenhet, besvikelse och skam. När vi håller undan dem reagerar vi med sekundärkänslan istället.

–  Den primära känsla man oftast missar är ledsenhet. Man är rädd för att bara bli liggande i sängen och gråta, säger Hanna.

–  Man gör allt för att slippa något som är smärtsamt och som man inte vet vad man ska göra med, fortsätter Elizabeth. Det är jobbigt att skämmas, och så kommer ilskan så fort.

Hon berättar att många har kopplat ihop till exempel ”bli ledsen” med en sekundär känsla så länge i sina liv att de blivit vana vid det. Då blir de ofta – blixtsnabbt –  arga på andra omkring dem. Eller så grips de av rädsla för att skammen ska ta över. Människor är också mer tränade i att sätta ord på sekundära känslor. 

–  När man egentligen blivit sårad för att någon säger att man är dum i huvudet ligger det nära till hands att ge tillbaks med samma mynt, säger Hanna Sahlin. Men att kalla den andra för ’idiot!’ är bara att agera på en sekundär känsla –  den stämmer inte med situationen och ställer ofta till med problem.

Hur gör man istället?

– Vi vill slå ett slag för sårbarhet, att våga vara kvar i den primära känslan, våga låta den vägleda oss, säger Hanna.

– Man behöver inte ens uttrycka det och säga ifrån. Om man tillåter sig själv att vara ledsen eller bli sårad inser man att det inte är världens ände. Primära känslor är kortvariga. Man kan snart släppa det, förlåta och se saker från ett annat perspektiv.

Annons
Annons

En annan tendens som gör att primära känslor körs över är tendensen att ”dissa” och ”missa” dem. I dialektisk beteendeterapi kallas det för invalidering, något Elizabeth och Hanna beskriver som att ”ogiltig”– eller ”orimlig” förklara en känsla – antingen hos sig själv eller hos andra. De tar barnuppfostran som ett exempel: ”Jag är hungrig”, säger barnet och de vuxna protesterar: ”Det kan du väl inte vara, du åt ju nyss?!” Eller när barn gråter: ”Det är inget att vara ledsen för”.

–  Det är vårt sätt att uppfostra, men samtidigt en invalidering, förklarar Hanna. Även om man inte håller med, behöver man vara uppmärksam och respektfull inför vad barn upplever. Annars lär de sig slut att invalidera sig själva inför det de känner: ”Vad larvig jag är.” ”Jag är bara patetisk!”

Elizabeth säger att det inte är så komplicerat som vi tror. Vi missar att vi är ledsna, besvikna och skamsna, för vi vägrar vara kvar i den känslan. Det slipper vi också om vi dissar oss själva, ”Han har ju rätt, jag är värdelös”, eller den andra ”Du är ju dum i huvudet!”

– Att ’missa’ känslan är att inte ens märka den, att ’dissa’ är att säga att man inte borde ha den. Men om man rimlighetsförklarar reaktionen för sig själv, att det inte är konstigt att man skäms eller blir sårad – då sätter man namn på känslan och blir lugnare. Då kan man välja hur man vill förändra situationen.

Hanna Sahlin och Elizabeth Malmquist har hört patienter säga att förståelsen för primära/sekundära känslor och invalidering/validering har varit nyckeln till att kunna reglera sina känslor. De får ord för sina reaktioner och börjar förstå sig själva. Det som händer inuti stämmer med det som händer utanför.

–  Det är som en revolution.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons