Annons

Peter Adler:Känslostyrd retorik kräver eftertanke

Greta Thunberg skäller ut sina åhörare under stark sinnesrörelse under sitt tal på FN:s klimatkonferens tidigare i år.
Greta Thunberg skäller ut sina åhörare under stark sinnesrörelse under sitt tal på FN:s klimatkonferens tidigare i år. Foto: Pontus Lundahl / TT

Även om tonläget i dagens debatter framstår som allt mer uppskruvat, är fenomenet inte nytt. Starka känslor har alltid varit ett effektivt medel för den talare som vill påverka sina åhörare. Tricket är att låta torra fakta göra jobbet.

Under strecket
Publicerad

Den som tycker sig märka att samhällsdebatten i västvärlden i allt högre grad präglas av starkt känslostyrda utspel behöver inte leta länge efter exempel i närtid. Greta Thunbergs ursinniga tal på FN:s klimatkonferens, den brittiske justitiekanslern Geoffrey Coxs avhyvling av parlamentet i slutet av september, Donald Trumps självömkande utgjutelser på Twitter, Boris Johnsons buffliga språkbruk i brexit-debatten och ett antal offentliga personers utbrott i sociala medier låter ana att ett förändrat samhällsklimat i allt högre grad påverkar tonen i det offentliga samtalet. I sig är detta inte unikt för vår tid.

Vädjan till åhörarnas känslor (pathos) är ett av retorikens grundelement och påverkan via känslorna tycks skenbart fungera på ett okomplicerat sätt. Delad sympati eller delad avsky förstärker känslan av samhörighet. Om en person uttrycker kraftfull entusiasm inför något vi ogillar, kan känslosamhet däremot upplevas som påträngande, hycklande eller löjlig. Om någon uttrycker starkt negativa känslor inför det vi själva värdesätter, skapar detta motvilja och fientlighet hos oss. Dessa samband kan tyckas självklara, men skapar ändå problem.

Annons
Annons

Problemet med starka känslor i retoriska sammanhang finns till viss del inbyggd i den tankemodell retoriken bygger på. En utgångspunkt i klassisk retorik är, att den som vill övertyga ett auditorium om något alltid har en bevisbörda. Bevisen kan hämtas ur tre källor. Man påverkar sin publik med fakta (logos), med auktoriteten hos sin person (ethos) eller genom vädjan till åhörarnas känslor (pathos). Talarens förmåga att hitta rätt proportioner mellan dessa tre avgör hur argumentationen landar hos publiken.

Ett entonigt rabblande av aldrig så relevanta fakta
(logos) kan döda intresset för sakfrågan och föder ingen smittande entusiasm hos åhörarna. Ett skrytsamt framhävande av den egna personen (ethos) kan minska tilltron till de fakta som serveras och bidra till antipati eller rädsla för manipulation. Starka känslouttryck (pathos) kan tolkas som tecken på bristande impulskontroll och frånvaron av rationellt tänkande. I den klassiska retoriken finns en stilfigur – aposiopesis – som innebär att man gör avbrott i ett anförande för att markera att man är överväldigad av starka känslor. Det förutsätts, att talarens känslor delas av auditoriet. Annars blir resultatet oftast fientlighet, förakt eller förvirring.

En av de stora utforskarna när det gäller vår upplevelse av sambandet mellan orsak och verkan – den skotske upplysningsfilosofen David Hume (1711–1776) – sammanfattade förhållandet mellan känsla och förnuft med orden ”Reason is the slave of passion” (förnuftet är känslornas slav). Det ligger en underförstådd varning i Humes konstaterande. När känslorna tillåts dominera, sätts förnuftet på undantag. Detta inser de flesta av oss. Ändå möts starka känslomässiga utspel i samhällsdebatten ofta av reaktioner som i efterhand förvirrar de personer som har levererat dem.

Annons
Annons

De flesta av oss har hört politiker eller andra offentliga profiler förklara vad de ”egentligen menade” med de osanna påståenden, förnedrande öknamn eller allmänt korkade uttalanden som de har slungat ur sig under ett övertryck av känslor. Inte sällan har personen i fråga påstått sig vara misstolkad, det vill säga tagen på orden. Ibland tjänar dessutom hänvisning till ett svårtyglat känsloliv – ofta under etiketten ”starkt engagemang” – som moraliskt alibi när lögner, falska beskyllningar eller allmänt skitsnack uttalats i affekt. Historien rymmer emellertid flera exempel på talare som genom våldsamt känslosamma anklagelser mot åhörarna uppnått önskat resultat – dock inte på grund av att de fått dessa att ändra sin grundinställning.

Han varnade med djup stämma sina åhörarna för Guds kommande straffdom till följd av deras moraliska förfall och skamliga seder

År 63 före vår tideräkning höll filosofen, författaren och dåvarande konsuln Cicero ett starkt känsloladdat, hatfullt tal mot upprorsmannen Catilina (som var närvarande) inför den romerska senaten. Resultatet blev, att Catilina gick i landsflykt och hans kumpaner avrättades. Detta berodde möjligen mer på Ciceros virtuosa manipulation av senatorerna än på glöden i själva anförandet. Cicero hade mot slutet av sitt tal förutsatt att dessa genom att tiga de facto hade instämt i anklagelserna. Ingen vågade bråka i efterhand, än mindre alliera sig med den som utsatts för Ciceros vulkaniska vrede.

Den engelske statsmannen och härföraren Oliver Cromwell upplöste den 20 april 1653 det engelska parlamentet. Han ansåg att parlamentet (The rump parliament) hade suttit för länge och att det dessutom motarbetade armén. I närmast extatisk vrede förolämpade Cromwell de församlade ledamöterna och uppmanade dem att lämna plenisalen. Sannolikt hade närvaron av 40 soldater med laddade musköter en avgörande roll i den följande utrymningen av underhuset. Hade Cromwell ensam utmanat parlamentet, hade han sannolikt åkt på stryk.

Annons
Annons

Under fastan år 1491 höll dominikanmunken Girolamo Savonarola en serie predikningar i Florens mest kända byggnad, katedralen Santa Maria del Fiore. Han varnade med djup stämma sina åhörarna för Guds kommande straffdom till följd av deras moraliska förfall och skamliga seder. Han gick dessutom till öppet angrepp mot furstefamiljen Medici, som årligen skänkte stora summor till San Marco-klostret där Savonarola verkade. Trots det glödande hat han vände mot stadens borgare och sina välgörare, lyckades han upprätta en fundamentalistisk ”gudsstat” i republiken Florens och driva familjen Medici på flykt. Sannolikt hade Savonarola avsevärd hjälp av att han påstod att det var Guds röst som talade genom honom och att helvetet väntade var och en som inte lydde.

Att skälla ut ett auditorium som man verkligen vill åstadkomma en ändrad övertygelse hos fungerar som regel inte.

I de tre exemplen ovan fungerade explosiv aggression på grund av att särskilda omständigheter – vapenhot, påstått samtycke från auditoriet och gudomlig inspiration –skapade ett överläge för de tre talare som skällde ut sina åhörare. Den stormande vreden träffade åhörarnas självbevarelsedrift. De förstod att den rasande talaren inte skulle sky några medel för att få sin vilja fram. De måste foga sig, eftersom alternativet var döden respektive evig förtappelse. 

Andrew Johnson (1808–1875) var USA:s sjuttonde president och hittills den ende som ställts inför riksrätt (impeachment) för grova överträdelser under utövningen av sitt ämbete. Två av de elva anklagelsepunkterna hävdade att Johnsson i sina aggressiva tal hade skapat hat, löje och förakt gentemot kongressen samt att han genom sitt uppträdande och sätt att uttrycka sig hade dragit vanära och löje över presidentämbetet. Det har således funnits en tid, då den amerikanska konstitutionen ansågs sätta gränser för presidenters känslouttryck.

Annons
Annons

Att skälla ut ett auditorium som man verkligen vill åstadkomma en ändrad övertygelse hos fungerar som regel inte. I dessa fall är det en varaktig sinnesförändring man vill åstadkomma – inte blind lydnad på grund av skräck för repressalier. I många lyckade exempel på denna typ av övertygande används fakta (logos) på ett sätt som rör vid känslorna (pathos). Ronald Reagans talskrivare Peggy Noonan har sammanfattat detta på ett bra sätt: ”I ett tal är fakta alltid det som mest påverkar känslorna”. 

Hon manar också till försiktighet när det gäller känsloutbrott: ”Inget skådespeleri och inga planerade gråtattacker”.

Hon förlorade aldrig sin värdighet som premiärminister, men visade tydligt att hon sjöd av återhållen vrede

När president John F Kennedy i maj 1961 talade inför parlamentet i Ottawa, hade det under en längre tid rått en viss irritation mellan de båda grannstaterna. Det gällde bland annat frågor om illegal invandring, territorialgränser och kvotering av oljeexporten. En bit in i sitt anförande gjorde Kennedy följande konstaterande: ”Geografin har gjort oss till grannar. Historien har gjort oss till vänner. Ekonomiskt samarbete har gjort oss till partners och nödvändigheten har gjort oss till allierade. Det som naturen på detta sätt har sammanfogat, ska ingen tillåtas bryta isär”. 

Kennedys budskap har en stark känslomässig underton och summerar inom loppet av några sekunder de båda ländernas gemensamma historia och ödesbestämda gemenskap. Han la därmed grunden för ett bra samtalsklimat. Ett exempel på ”oövervinnlig” retorik av liknande slag utgör det tal som Australiens dåvarande premiärminister Julia Gillard höll i parlamentets underhus den 11 oktober 2012. Talet fick 1.8 miljoner träffar på Youtube redan den första veckan efter det hade hållits.

Annons
Annons

Inför en förtroenderöstning ställde Julia Gillard den hånfullt leende oppositionsledaren Tony Abbott till svars för en rad kvinnofientliga uttalanden. Hon radade då upp en kavalkad av graverande citat. Hon förlorade aldrig sin värdighet som premiärminister, men visade tydligt att hon sjöd av återhållen vrede. Hon utnyttjade hela sin talartid, och gav på så sätt intryck av att hon hade ännu fler citat på lager. Hennes behärskning av sina känslor stärkte intrycket av objektivitet och hela scenen gav mer intryck av rättegång än av politisk debatt. Gillard lät fakta tala och rörde känslorna. En del politiska kolumnister rankar hennes tal som det innevarande decenniets mest effektiva.

Greta Thunbergs tal på FN:s klimatkonferens illustrerar det aggressiva känsloutspelets verkningsmönster i vår tids medielandskap. Thunberg skällde under stark sinnesrörelse ut de åhörare hon hade i sin fysiska närhet. Vi vet inte mycket om hur detta förändrade deras perspektiv på klimathotet. Samtidigt väckte hon via explosiv spridning i television och sociala medier stark sympati hos miljontals människor över hela världen. Hon skapade sig därmed ett övertag över de närvarande politikerna, vilket dessa säkert också insåg. Hennes avsikt var troligen att sätta tryck på åhörarna – inte att ”omvända” dem. Hennes egentliga målgrupp fanns inte framför henne, utan ute i cyberrymden. Där ger hennes ord kraftfullt eko under lång tid.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons