Annons

Dick Harrison:Kaos: Ingen kunde komma överens om när nyår inföll

Nyårsfirande på Drottninggatan i Stockholm den 1 januari 1931.
Nyårsfirande på Drottninggatan i Stockholm den 1 januari 1931. Foto: TT

Den 1 mars som en hyllning till våren. Den 25 december till minne av Jesu födelse. Eller mitt i sommaren som en hälsning till solen. Vi har firat nyår länge, men på vitt skilda datum.

Under strecket
Publicerad

Nyårsfirandet skiljer sig markant från andra helger på en avgörande punkt. Eftersom det inte är en utpräglat religiös helg, fastlagd i kyrkliga kalendrar, har den haft en tendens att flyta runt i almanackan och ändra innehåll och karaktär betydligt.

De första europeiska nyårsfirarna var grekerna och romarna, som båda iakttog högtiden, men vid helt olika tidpunkter. Varje stadsstat i det antika Grekland hade sin egen kalender, och i Aten inföll nyåret strax efter sommarsolståndet. Det romerska nyåret firades till en början den 1 mars och var i mångt och mycket en hyllning till vårens ankomst. Faktum är att romarna länge ignorerade den trista och kalla tiden på året som numera motsvaras av januari och februari så till den milda grad att de inte räknade vinterperioden i månader. Mars fick bli månad nummer 1, vilket förklarar namnen september, oktober, november och december – ”den sjunde”, ”åttonde”, ”nionde” och ”tionde” månaden, räknat från mars och framåt. På 100-talet före Kristus reformerades dock kalendern för att fylla ut hålet mellan december och mars, med följd att det romerska nyåret gled över till att firas den 1 januari.

Annons
Annons

Medeltidens européer hade inget till övers för romersk praxis och hittade på nya datum för nyårsfirande.

Väl att märka löper det ingen röd tråd av kontinuitet från antikens Rom till i dag. Medeltidens européer hade inget till övers för romersk praxis och hittade på nya datum för nyårsfirande. Det var inte ovanligt att man fastnade för juldagen, den 25 december. Logiken var enkel: eftersom Jesu födelse markerade begynnelsen på en ny tid borde födelsedagen markera begynnelsen på det nya året. Andra kristna protesterade och menade att det verkligt väsentliga i den kristna frälsningshistorien var Jesu död på korset, varför man istället firade nyår vid påsk. Engelsmännen förkastade båda resonemangen och föredrog att förlägga nyåret till Jungfru Marie bebådelsedag den 25 mars, då Jesu moder blivit havande med sonen. Andra medeltidsmänniskor gjorde som romarna gjort från första början och försköt nyårsfirandet till den 1 mars. Inom den ortodoxa kyrkan i Östeuropa skakade man på huvudet åt allt detta och firade nyår den 1 september. Och så vidare: oenighet var norm.

Det slutliga anammandet av den 1 januari som nyårsdag skedde vid olika tidpunkter för olika länder. I Sverige har den 1 januari varit nyårsdag sedan mitten av 1500-talet, medan engelsmän och irländare gick över till den 1 januari så sent som 1752, trots att det skotska nyåret infallit på detta datum sedan 1600.

Så sent som på 1800-talet var det vanligt att man i vissa delar av Sverige delade ut nyårsgåvor till nära och kära.

Datumet är för övrigt inte det enda romerska arvet i vår nyårskultur. Ett annat element är, hur besynnerligt det än kan låta, julklapparna – som egentligen är tidigarelagda nyårsklappar. Romarna kallade presenterna strenae (”goda förebud”). Liknande nyårsgåvor delades också ut under medeltiden, då seden vann insteg i Sverige. I flera sekler var nyårsklapparna storligen uppskattade, och populariteten ledde till att man även började dela ut presenter vid jul. Systemet med dubbel presentutdelning gjorde det möjligt för den som glatts över en julgåva att återgälda vänligheten några dagar senare, något som dock förutsatte att hon eller han lyckades lista ut givarens identitet (många gåvor var anonyma). Så sent som på 1800-talet var det vanligt att man i vissa delar av Sverige delade ut nyårsgåvor till nära och kära, men därefter konkurrerades de ut av julklapparna.

Nyårslöftena, då? Nej, här är romarna oskyldiga. Seden är ett amerikanskt påfund som möjligen har rötterna i 1700-talet, men som blev verkligt populärt under decennierna kring 1900. Löftesgivandet letade sig till Sverige under mellankrigstiden, och bruket slog igenom på allvar under 1940-talet.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons