Annons

Elsa Westerstad:Självständigheten borta – nu verkar högern tänka i grupp

Tonen i debatten om konservatismen förvånar. Högern som i vanliga fall pläderar för självständigt tänkande verkar nu mest tänka i grupp.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

SvD:s serie ”Vart är konservatismen på väg?” har väckt många känslor.

Foto: Marcio Jose Sanchez/TTBild 1 av 2
Bild 2 av 2

SvD:s serie ”Vart är konservatismen på väg?” har väckt många känslor.

Foto: Marcio Jose Sanchez/TTBild 1 av 1
SvD:s serie ”Vart är konservatismen på väg?” har väckt många känslor.
SvD:s serie ”Vart är konservatismen på väg?” har väckt många känslor. Foto: Marcio Jose Sanchez/TT

SvD:s artikelserieVart är konservatismen på väg?”, om den politiska ideologins återkomst i svensk debatt, har satt känslorna i svang.

Tillsätt en intellektuell haverikommission, föreslog någon eftersom serien så tydligt hade avslöjat vilket idémässigt snömos man ”klafsar omkring i där ute på högerkanten”.

I övrigt har det varit mest gnäll från just den där kanten.

En annan konservativt sinnad person (man, alla är män) kallade merparten av texterna för ”halmgubbar och rena fantasier”.

På sin Fokus-blogg, under den lätt ironiska rubriken ”Sugen på konservatism?”, tog Johan Hakelius till storsläggan. Serien, tyckte han, hade ”till stor del bestått av debattinlägg av folk som ogillar konservatism, inte riktigt vet vad det är, eller båda delarna”.

Annons
Annons
Bild 1 av 1

En annan konservativt sinnad person (man, alla är män) kallade merparten av texterna för ”halmgubbar och rena fantasier”.

Tja, allt kan inte falla alla på läppen, och konstigt vore väl det. Det är liksom inte muttrar och skruvar vi pratar om här, utan ideologier. Att hävda att det finns en ”korrekt bild” av den politiska konservatismen är befängt.

Sedan den irländske tänkaren Edmund Burke kritiserade franska revolutionen i ”Reflections on the revolution in France” 1790, vilket la grunden för den konservativa idébildningen, har den präglats av vissa grundvärden. Värnandet av traditionen och den historiska erfarenheten, tron på långsamma organiska samhällsförändringar – och på att det finns vissa sanningar.

Men konservatismen har också, som Reidar Larsson, docent i statsvetenskap, skriver i antologin ”Politiska ideologier”, genom åren varit föremål för tolkningar. ”Många konservativa förnekar till och med att konservatismen är en ideologi. De vill beskriva den som en allmänt skeptisk attityd som tar sig olika uttryck under olika tider”, skriver han.

Det är utifrån det perspektivet som filosofen Torbjörn Tännsjö resonerar i sitt bidrag till SvD:s serie (”Gråsossar och vänstern mest konservativa”). Man kan hålla med honom om hans slutsatser, eller inte alls. Men det är inte för att han är socialist som han ”missförstått” idén om konservatismen som politisk attityd. Tanken är gammal som gatan.

Annons
Annons

Jag är förvånad över tonen i debatten. Att högern som i vanliga fall pläderar för självständigt tänkande nu mest verkar tänka i grupp. Att bara ”riktiga konservativa” är lämpade att diskutera konservatism.

Det var dessutom länge sedan det såg så lovande ut för konservatismen.

När filosofen Roland Poirier Martinsson besökte P1:s radioprogram ”Filosofiska rummet” sommaren 2010, och fick frågan om vad det innebär att vara konservativ, svarade han:

”Det innebär i rent sociologisk mening att man håller på att lämna ett utanförskap för att faktiskt ta sig in i det politiska samtalet.”

Rakel Chukri, kulturchef på Sydsvenskan, gav honom bara delvis rätt:

”Jag håller med om att vi ser en ny mer modern konservativ rörelse som blir allt mer högljudd, däremot tror jag inte att den är särskilt kraftig. Jag tror inte att det finns någon jordmån i Sverige för konservativa åsikter. Man dyker upp som gubben i lådan ibland.”

Det som gjorde konservatismen relevant då, 2010, var enligt Roland Poirier Martinsson att man försökte addera ett grundvärde – öppenhet och tolerans mot dem som inte tillhör samma gemenskap som en själv.

Det här var alltså strax innan Sverigedemokraterna valdes in i Sveriges riksdag. Idag har konservatismen gjort en rejäl comeback såväl i svensk debatt som i partipolitiken. Kristdemokraterna vill fånga väljare med klassiskt konservativa lockrop om att värna familjen och traditionen. SD saluför sig som ett parti med ”traditionella konservativa idéer”. Samtidigt som Moderaterna återgår till gamla beprövade härader där lag, ordning och ”svenska värderingar” råder.

Annons
Annons

Fast de strategier som partistrategerna har för att kränga vallöften är en sak, de har väldigt lite att göra med den ideologiska debatten. Och det är där det verkligt intressanta pågår. Det är där konservatismen kontextualiseras, blir relevant.

Det som gjorde konservatismen relevant då, 2010, var enligt Roland Poirier Martinsson att man försökte addera ett grundvärde – öppenhet och tolerans mot dem som inte tillhör samma gemenskap som en själv. Något som saknades, menade han, i den gamla konservatismen. Många skulle säkert inte hålla med.

Men frågan är om vi kommer så långt i diskussionen. Just nu stjäl högerns samlade ilska mot SvD:s reportage från den konservativa studentföreningen Heimdal i Uppsala allt syre. ”Brunmålning” och ”ett skolexempel på hur cynisk kampanjjournalistik kan förvrida politisk verklighet”, skriver Fredrik Haage, tidigare ordförande för föreningen, i Smålandsposten. En ”guilt-by-association-anklagelse” riktad mot föreningen, med en ”imponerande grovlek”, skriver nuvarande ordförande Pontus Westerholm i Dagens Samhälle.

Ett utslag av SvD:s och ”den mediala medelklassens” lättskrämda sinnelag, om man får tro Johan Hakelius. Bortkollrade som han verkar tycka att vi är av cisdekonstruktiva grupprelationer.

Ja du, kära konservatism, bättre än så här kan du.

Efter reklamen visas:
Vart är konservatismen på väg?
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons