Annons

Lina Kalmteg:En spränglärd blandning av humanist och naturvetare

Karin Johannisson blev 72 år.
Karin Johannisson blev 72 år. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Karin Johannissons folkbildande gärning gav nya insikter om hur samhällskroppen präglar människokroppen. Hon tydliggjorde hur synen på kvinnor begränsar deras handlingsutrymme.

Under strecket
Publicerad

Som en spränglärd blandning av humanist och naturvetare har hon närgranskat oss under många decennier nu. Våra tårar, vår melankoli, våra sjukdomar, vår hemlängtan, vår galenskap, vår ångest, våra underliv, gränserna för vår normalitet... Hon har visat att människokroppen är intimt sammanlänkad med samhällskroppen.

Karin Johannisson föddes 1944 i Lund och kom att bli en av våra mest populära och hyllade idé- och lärdomshistoriker, med omvälvande verk som ”Den mörka kontinenten”, ”Melankoliska rum” och ”Den sårade divan”.

Själv kom jag i kontakt med henne redan på gymnasiet, när jag läste hennes essäsamling ”Kroppens tunna skal. Sex essäer om kropp, historia och kultur” (1997), med fallstudier från 1700- och 1800-talet.

Framför allt var det kapitlet ”Kroppens teater: Flickors dårskap” jag fastnade för, slår det mig när jag nästan 20 år senare bläddrar i boken. Där visar hon galenskapens olika uttryck och sätter in ”samtida” självskadebeteenden, som självsvält, i ett historiskt perspektiv. Med säker penna för hon oss tilllbaka, såsom hon ofta skulle göra, men visar oss därtill – på ett genialt sätt – hur nutiden hela tiden finns där, även om det oftast är skickligt outtalat.

Annons
Annons

Hon gav insikten om hur mycket både vår kropp och själ påverkas av tidsandan och samhället. Det kom att bli ett av hennes kännetecken.

Trots att hon inte bara gjorde människan lite mer begriplig utan likaså lite mer komplicerad var det ett slags tröst. Jag hade som 19-åring sällan upplevt något så friskt tankeväckande. Den boken blev betydelsefull för mig på samma sätt som andra feministiska böcker som gavs ut då, som Nina Björks ”Under det rosa täcket”.

Genom flera av de kommande verken och i kulturartiklar gjorde Karin Johannisson en feministisk gärning. Hon visade hur kvinnors känslor och kroppar är speglingar av det samhälle vi just nu lever i.

Karin Johannisson uttryckte själv att det var viktigt för henne att nå utanför den akademiska världen. Det lyckades hon med.

Men hon sa också att hon inte såg sig som en populärvetenskaplig författare. Liksom det i intervjuer har framhållits att hon som privatperson inte klarade av small talk var hennes böcker aldrig fyllda med fluff för att kunna sälja ytterligare några böcker. Hon tog med läsarna i sin egen utforskning, fick det att verka så lätt på samma gång som vi märkte hur mycket kompetens och refererande till andra tunga tänkare, hur mycket ständigt tankearbete, som brummade under raderna.

Det var som om Karin Johannisson för varje bok inte bara expanderade sina teorier utan även sättet hon framförde dem på. Hon var en medveten stilist. Det märks inte minst i ”Den sårade divan: om psykets estetik”, som kom ut hösten 2015 och blev hennes sista bok.

Med den, som innebar ännu en Augustprisnominering, slutade hon på topp. SvD:s recensent, psykiatriprofessorn Johan Cullberg, tyckte att boken borde bli obligatorisk läsning för specialister i psykiatri.

Annons
Annons

Utifrån patientjournaler om konstnären Sigrid Hjertén och författarna Agnes von Krusenstjerna och Nelly Sachs gestaltar hon fängslande hur kvinnors ”galenskap” blir till. Hon beskriver sådant som hur psykiatriska diagnoser paradoxalt kan ge ett slags frihet, att kvinnor därmed kan få slippa samhällets krav och på så vis får ett större utrymme att röra sig på än det snäva som de annars är förvisade till.

Karin Johannisson skrev utifrån just kvinnors handlingsutrymme och teorierna i ”Den sårade divan” i en av sina sista kulturartiklar, i september i år i DN Kultur. Med sin ständiga pregnans analyserade hon hur Hillary Clinton skildrades i medierna och vilket litet handlingsutrymme som hon har. Intressant ställde hon det i relation till hur ett antal kvinnliga 1900-talsförfattare framställt sig själva för att nå högre ”manlig” intellektuell status, bland annat genom att bli så tunna som möjligt. ”De utrycker att själen kräver mer näring än kroppen. De gestaltar sig som tänkare snarare än som svältare”, utvecklade hon.

Karin Johannisson gick bort i sviterna av en hjärntumör, blott 72 år gammal. Det är en stor förlust. Man skulle bara önska att hon hade fått fortsätta sin utforskning. Med sin röntgenblick för nutid och dåtid och människans innersta satte hon in oss alla i ett sammanhang, tog det vi känner på allvar.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons