Annons

Karin Zelano: Socialdemokratin gör stillastående till ideal

Foto: Vidar Ruud / TT
Under strecket
Publicerad

Gäst | Migrationspolitik

”Sverige kan inte ha en migrationspolitik som väsentligt avviker från omvärlden”, sa statsministern när han presenterade regeringens senaste förslag om regler för flyktinginvandring från tredje land. I frågan om den fria rörligheten för arbetskraft inom EU är resonemanget ofta det omvända. Här ska Sveriges arbetsmarknadsmodell bevaras och till och med exporteras till EU-nivå.

Ett skolexempel på inkonsekvens, kan man tycka. För den som ser tillbaka i tiden, följer förslagen en välkänd logik. Båda förslagen handlar om att minimera invandringen för att bevara ett system. I det ena fallet den svenska modellen för arbetsmarknaden, där arbetsmarknadens insiders åtnjuter en stark ställning gentemot arbetsgivarna och kan värna goda villkor. Dessvärre delvis på bekostnad av dem utanför arbetsmarknaden eftersom den starka ställningen utnyttjas för att skapa höga trösklar in. I det andra, nu aktuella fallet, värnar man de sociala trygghetssystemen, som i Sverige i hög grad är designade för att jämna ut sig över en livstid. De är alltså dåligt anpassade för att hantera människor som kommer hit utan att snabbt komma i arbete (delvis som ett resultat av de höga trösklarna).

Annons
Annons

Den här typen av resonemang har en lång förankring i svensk socialdemokrati. I en tid när främlingsfientlig och protektionistisk retorik vinner gehör, samtidigt som behovet av fristäder för flyende människor och öppna ekonomier är så påtagligt, är det sorgligt att S tycks ha tappat tron på förnyelse till det stora flertalets förtjänst.

Få förnekar att nuvarande arbetsmarknad och välfärdssystem har tjänat Sverige väl. Men de föddes ur en annan verklighet, när människor rörde sig mindre än i dag, befolkningen var mer homogen och världsekonomin annorlunda. Hur man än vänder och vrider på migrationspolitiken är samtiden här för att stanna och systemen måste följa med.

Att bemöta trycket på förändring genom att skylla på invandringen riskerar att på sikt erodera samma institutioner som man försöker att skydda. Den socialdemokratiska välfärdsstaten bygger på tilltro till systemen och till varandra. Fortsätter S att peka ut invandring (i alla dess former) som det stora hotet mot svenska välfärds- och arbetsmarknadsinstitutioner riskerar man att försvaga både tilltron till omfördelande institutioner och andra människor.

Socialdemokratins glansdagar berodde på att de fick med sig både arbetare och den breda medelklassen. Inte genom att peka ut en gemensam syndabock utan genom att övertyga om att samhället i stort skulle vinna på deras politik. Liksom då behöver förändring och omfördelning motiveras. Uppdatera systemen på ett transparent och ärligt sätt. De allra flesta människor är inte dumma, inte heller nödvändigtvis ogina eller egoistiska.

Annons
Annons

Ta till exempel föräldraförsäkringen. En solklar möjlighet för socialdemokratin att förnya sig. Försäkringen tillkom inte för att medelinkomsttagare skulle kunna dryga ut sommarsemestern under tio år. Detsamma gäller försörjningsstödet. Det finns inga som helst ideologiska hinder för S att göra det möjligt för folk att arbeta utan att bli av med hela stödet, som fallet är i dag.

S verkar hellre stånga sig blodiga i sina försök att stanna tiden, än att förändra system som designats för en annan tid, andra behov. En tänkbar förklaring är att man glömt bort varför reformerna kom till från första början och tror att status quo har ett egenvärde. En annan, än mindre smickrande tolkning, är att man medvetet prioriterar infödda personer med jobb framför utsatta grupper.

I Frankrike ropade Macron ”Framåt!” och vann väljarnas förtroende. Här ropar Socialdemokraterna ”Stå still!” i förhoppningen om att slippa förändra arbetsmarknad och socialsystem ett litet tag till.

KARIN ZELANO är biträdande redaktör för Liberal Debatt.

karin.zelano@liberaldebatt.se

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons