Annons
Krönika

Thomas Engström:Låt oss slippa alla ”färgstarka” politiker

Några fängslar oss med sin karisma – andra inte.
Några fängslar oss med sin karisma – andra inte. Foto: Illustration: Jennifer Dysell (Foto: Jerker Ivarsson, Frank Augstein, IBL och Janerik Henriksson/TT)

Vad är det för skillnad på en Merkel och en Macron, på AKB och Boris Johnson? I debatten pratas det om hur viktigt det är att en politiker har utstrålning. Thomas Engström har tröttnat på vårt behov av karismatiska ledare.

Under strecket
Publicerad

Jimmie Åkesson har ingen karisma att tala om, menar Thomas Engström.

Foto: Claudio Bresciani/TTBild 1 av 4

Alla tycks eniga om att Kinberg Batras sista framträdande som partiledare, var hennes allra bästa.

Foto: Tomas OneborgBild 2 av 4

Che Guevara t-shirts till salu i souvenirbutiken.

Foto: IBLBild 3 av 4

Donald Trump är duktig på att ta plats.

Foto: Carolyn Kaster/APBild 4 av 4

Problemet med Steven Soderberghs film ”Che” är att man har sett t-shirten. Benicio del Toro gör i första halvan så gott han kan för att gestalta Che Guevara, men sedan är det som om till och med regissören har tröttnat på honom. I andra halvan blir det mest del Toros svettiga, grönklädda ryggtavla på skumpig färd genom Bolivias djungler. Till sist har han smält ihop med sin omgivning.

Och det skulle en person med karisma aldrig göra. Någonsin.

Det ikoniska fotografiet av Che Guevara i basker togs av Alberto Koda 1960 under en begravning. Sedan dess (som t-shirt, affisch, flagga eller tatuering) har bilden varit i varje pseudorevolutionär tonårings ägo, och jag undrar om Soderbergh som ung alls hade fått upp ögonen för gerillaledaren om han aldrig sett fotot.

Anna Kinberg Batra borde ha grundlagt en myt om stark karisma innan hon tog över Moderaterna.

Bilden ångar karisma – det tar bara ett hjärtslag att se vilken ädelt trotsig, fysiskt livsfarlig och samtidigt, bakom fasaden, i grunden godhjärtad man som möter ens blick. Det intrycket fick i alla fall jag som barn av den där uppsynen, och hur mycket jag än läser om mannens illgärningar och destruktiva inflytande lyckas jag aldrig förmå mig själv att betrakta honom som någon sorts latinamerikansk Himmler. Det går bara inte. T-shirten.

Annons
Annons

Jimmie Åkesson har ingen karisma att tala om, menar Thomas Engström.

Foto: Claudio Bresciani/TTBild 1 av 1
Jimmie Åkesson har ingen karisma att tala om, menar Thomas Engström.
Jimmie Åkesson har ingen karisma att tala om, menar Thomas Engström. Foto: Claudio Bresciani/TT

Det är mycket prat om karisma nuförtiden. Politiker som har det, politiker som försöker ha det och politiker som definitivt inte har det. Politiker som bygger hela sin karriär på att hamra in att de är äkta och öppenhjärtiga och drivna; politiker som får sparken när för många påstår att de lider av motsatt personlighetstyp. (Anna Kinberg Batra borde ha grundlagt en myt om stark karisma innan hon tog över Moderaterna.)

Men vad är egentligen karisma? Är det kanske inte mer än en smått religiös längtan i människan efter att få legitimera sin egen underkastelse inför makten?

Jag har ofta gjort mig skyldig till att avfärda vissa människor som ”lågenergi”. Tidigare, innan Donald Trump började använda ordet och gav en fingervisning om att det kanske inte var världens mest sympatiska uppdelning av mänskligheten.

Tidigare hade vi monarker ”av Guds nåde”. Med demokratiseringen och massmediefieringen måste vi själva projicera fram överhöghetens mystik. Annars är ledarna bara vanliga dödliga, och då blir det långtråkigt – det kanske värsta tillstånd den moderna människan vet.

Jag har ofta gjort mig skyldig till att avfärda vissa människor som ”lågenergi”. Tidigare, innan Donald Trump började använda ordet och gav en fingervisning om att det kanske inte var världens mest sympatiska uppdelning av mänskligheten, hade jag svarat att karisma var ”lågenergins” motsats, alltså intrycket av att en individ hade enorma energireserver och aldrig skulle utsätta mig för en slö blick.

Annons
Annons

Alla tycks eniga om att Kinberg Batras sista framträdande som partiledare, var hennes allra bästa.

Foto: Tomas OneborgBild 1 av 1

Nu i hatpopulismens tid får vi allt ställa lite högre krav på oss själva än så. Men frågan kvarstår: Vad är karisma? Det är som att försöka fastställa om det finns en själ.

Och det är klart att det gör. Det syns det ju att det gör.

Alla tycks eniga om att Kinberg Batras sista framträdande som partiledare, var hennes allra bästa.
Alla tycks eniga om att Kinberg Batras sista framträdande som partiledare, var hennes allra bästa. Foto: Tomas Oneborg

Vilken bevisföring, visst. Men säg såhär. Jag skulle hävda att den enskilt viktigaste förklaringen till två toppolitikers fall på senare år – Hillary Clintons och Anna Kinberg Batras – var folks känsla av att de på grund av medieträning och allmän rådvillhet dolde sin karisma. Stängde av den. Medvetet. För säkerhets skull och i väntan på ... vem vet.

Karisma är för övrigt ingen universalförklaring till populismens framgångar. Jimmie Åkesson har ingen karisma att tala om.

Alla tycks eniga om att Kinberg Batras sista framträdande som partiledare, det där hon avgick, var hennes i särklass bästa. Alla verkar överens om att Clintons bästa stund var när hon under en intervju 2008 föll i stilla gråt. Varför får vi inte mer av det här, är det lätt att tänka. Varför släpper hon inte fram ... den. Det. Det där monstret som alla gillar men som ingen kan definiera.

Karisma är för övrigt ingen universalförklaring till populismens framgångar. Jimmie Åkesson har ingen karisma att tala om, och det har inte tyska AfD:s ledare heller – att jag inte ens minns människans namn säger en hel del. (Jag minns föregångaren, Frauke Petry.)

Annons
Annons

Che Guevara t-shirts till salu i souvenirbutiken.

Foto: IBLBild 1 av 1

Däremot var det troligen den samlade karisman hos Nigel Farage och Boris Johnson som avgjorde brexitomröstningen. Britterna vill ha sina politiker självsäkra, motvalls, glädjerusiga på sin egen vrede. Vilken brittisk premiärminister föredrog whisky framför vin till maten? Det finns givetvis bara två att välja mellan, och jag behöver inte ens nämna deras namn. (Svaret är att det var hon, inte han. ”Man behöver en whisky för att få energi”, som hon uttryckte det, blev aldrig någon slogan på valaffischerna. Men jag slår vad om att det inte hade kostat henne en röst. Tvärtom.)

Merkel har nu, genom att i åratal nöta ner vårt ointresse, lyckats med konststycket att inbilla oss att det bor en drakes tyglade raseri under den där träfasaden.

Che Guevara t-shirts till salu i souvenirbutiken.
Che Guevara t-shirts till salu i souvenirbutiken. Foto: IBL

Så har vi förstås en alldeles egen genre: antikarisman. Här hittar vi storheter som Angela Merkel, Gordon Brown, Elton John och Richard Nixon. Den gemensamma nämnaren är att man tidigt insett att man inte har mycket till utstrålning (en viktig men inte avgörande komponent i karismasyndromet) och att man kan uppfattas som grå och dyster.

Merkel har nu, genom att i åratal nöta ner vårt ointresse, lyckats med konststycket att inbilla oss att det bor en drakes tyglade raseri under den där träfasaden. Det gör det inte – det vet vi att det inte gör – men på något sätt uppskattar vi gesten, försöket som sådant.

Annons
Annons

Donald Trump är duktig på att ta plats.

Foto: Carolyn Kaster/APBild 1 av 1

Det är som när vi intalade oss att pappa var starkast i världen. En långvarig, stabil relation har etablerats och därmed uppfattar vi hos Merkel varje liten ansats till torrt leende som en sprakande signal. Det är ett slags kärlekshistoria, en rätt fin sådan, men med hennes karisma har den inget att skaffa.

Karisma ska vara ett uppror, ett störningsmoment på festen. Och på festen är det naturligtvis inte alltid värdinnan som hamnar i centrum.

Tony Blair, Justin Trudeau och Emanuel Macron då? Nej, här är karisman bara ett trick, något som övats in framför spegeln eller på kurs hos någon framgångsdyrkande bluffsekt. Alla hoppas på sådana ledare. Innerst inne är det ingen som tror på dem.

Weber var säkert en underbar människa att ha till bordet på ett bröllop, men hans bidrag till förståelsen av karismans väsen är noll och intet.

Ja men Max Weber! Sociologins fader, Marx liberale belackare med oerhört inflytande under 1900-talet. Han skrev ju om det karismatiska ledarskapet. Han kunde den här skiten.

Mja, mjä. Weber var säkert en underbar människa att ha till bordet på ett bröllop, men hans bidrag till förståelsen av karismans väsen är noll och intet. Han talar om detta i termer av hur olika samhällen organiseras (rationellt, traditionellt eller karismatiskt), det vill säga på någon sorts makronivå, och dessutom framhåller han själv att de tre kategorierna är konstruerade extremfall som sällan inträffar i verkligheten. Låt oss lämna Weber därhän.

Donald Trump är duktig på att ta plats.
Donald Trump är duktig på att ta plats. Foto: Carolyn Kaster/AP
Annons
Annons

Kanske är det inte ens till politiken vi ska gå för att hitta svaret på karismans gåta. Kanske är det till kärleken. Kanske kan vardagliga små storheter som attraktion och förälskelse vara nyckeln till karismans väsen? Nej, jag tror inte det. Med personlig, fysisk attraktion i inledningsskedet är det lyckligtvis så att vi gillar olika. Väldigt olika. Annars skulle vi slå ihjäl varandra i ännu högre utsträckning än vad som redan är fallet. Säga vad man vill om vår skapare, men det där var snyggt uträknat.

Annorlunda uttryckt. Alla på en större tillställning kan ha olika uppfattning om vem de helst skulle inleda en romans med. Få skulle vara oense om vem som hade starkast karisma. Överlappningar kan förekomma. Somliga föredrar dramatiska figurer – en vän till mig myntade en gång ”Svarta hingsten-komplexet” om kvinnor som söker farliga män att tämja, och det existerar män på denna jord som inget hellre vill än att få laga och frälsa trasiga men ack så karismatiska kvinnor.

Förhoppningsvis leder den politiska urspårningen i USA till en global backlash, där folk börjar försöka se bortom ytans bedräglighet.

Men alla går inte åt det hållet. De flesta väljer en partner utifrån annat än karisma, som bara är en mild, övergående hypnos i jämförelse med äkta förälskelse.

Karisma är överskattat. Förhoppningsvis leder den politiska urspårningen i USA till en global backlash, där folk börjar försöka se bortom ytans bedräglighet och lyssna på vad en kandidat faktiskt säger att hon vill åstadkomma.

Låt oss hoppas på en tråkigare politik. När jag träffade mitt livs kärlek hade jag sett t-shirten, men den var inte i vägen. Människan överträffade ikonen.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons