Annons

Karl: Är livrädd för att min isolering ska bli total

”Jag har aldrig haft en riktig vän”, skriver Karl, drygt 30 år. Hur bryter man sin ensamhet? Hur hittar man vänskap – och kanske kärlek? Psykologen Jenny Jägerfeld svarar.

Uppdaterad
Publicerad
”Känner med vanmakt och sorg hur åren rusar iväg. Jag saknar helt umgänge utanför familjen och jobbet”. Signaturen Karl får svar av psykologen Jenny Jägerfeld.
”Känner med vanmakt och sorg hur åren rusar iväg. Jag saknar helt umgänge utanför familjen och jobbet”. Signaturen Karl får svar av psykologen Jenny Jägerfeld. Foto: SvD och Peter D Noyce/IBL

Fråga: Jag är en vuxen man som lever i social isolering och som aldrig haft en riktig vän. Detta måste det bli ändring på.

Det började när jag var mycket ung. Jag är av naturen blyg och har svårt att få kontakt med folk och har i vuxen ålder fått en autism spektrum-diagnos.

Skolan jag gick på var bra och jag trivdes. Problemet var att det var en sådan skola där elever kom och på sin höjd stannade något år innan de gick vidare. Jag, som hade svårt med det sociala, hamnade vid sidan av och lärde mig aldrig hur man inleder och upprätthåller en vänskap.

Detta har hängt med mig hela livet. Problemet förstärks av att jag har fritidsintressen som är ganska osociala och som inte leder till att man träffar människor.

Problemet förstärks av att jag har fritidsintressen som är ganska osociala och som inte leder till att man träffar människor.

Nu har jag passerat 30 och känner med vanmakt och sorg hur åren rusar iväg. Jag saknar helt umgänge utanför familjen och jobbet. De enda jag verkligen umgås med är mina föräldrar. Jag har goda relationer med mina syskon, men de har egna familjer och egna liv och vi har ganska lite kontakt.

Länge intalade jag mig att det var så här jag ville leva. Nu inser jag att det var en lögn. Jag vill ha vänner. På sikt vill jag träffa en kvinna jag kan dela livet och bilda familj med.

Jag är livrädd för att min isolering ska bli total den dag mina föräldrar dör och att jag om några decennier blir en sådan som dör och blir liggande i hemmet i flera veckor utan att någon reagerar.

Hur bryter jag min isolering?

/Karl

”Känner med vanmakt och sorg hur åren rusar iväg. Jag saknar helt umgänge utanför familjen och jobbet”. Signaturen Karl får svar av psykologen Jenny Jägerfeld.

Foto: SvD och Peter D Noyce/IBL Bild 1 av 1

Del 1 av 1

Trots att man är omgiven av familj, vänner och bekanta kan man sakna en nära människa att anförtro sig åt.

Jenny Jägerfeld: Tack för ditt brev. Jag förstår din rädsla och jag känner verkligen med dig. Och du är inte ensam om att känna dig ensam. Väldigt många människor känner precis som du. Teologen Paul Tillich skrev en gång: ​"Language ... has created the word 'loneliness' to express the pain of being alone. And it has created the word 'solitude' to express the glory of being alone." På svenska har vi samma ord för dessa vitt skilda tillstånd: ensamhet.

Alla människor har behov av att vara ensamma ibland. Då kan man återhämta sig och kanske hinna reflektera över saker som man inte hunnit tänka klart kring eller bara göra vad man själv vill utan att behöva ta hänsyn till någon annan. Det är väldigt olika hur stora ens behov av ensamhet är. Men det där handlar om solitude, det vill säga frivillig ensamhet.

Ofrivillig ensamhet, loneliness, är något helt annat. Då har man ingen möjlighet att välja.

Den ofrivilliga ensamheten kan vara social: att man känner sig ensam på grund av att man inte har några, eller få vänner, släktingar eller jobbarkompisar att umgås med.

Men den ofrivilliga ensamheten kan också vara emotionell. Trots att man är omgiven av familj, vänner och bekanta kan man sakna en nära människa att anförtro sig åt. Ibland kan det bero på att man själv har svårt att vara öppen. Eller så kan det bero på att de man har omkring sig inte är så bra på att vara nära och visa ett genuint intresse för andras inre liv.

Det är jättebra att du har ett jobb, att du har föräldrar och syskon som du umgås med.

Det är jättebra att du har ett jobb, att du har föräldrar och syskon som du umgås med. Men jag förstår att du saknar sociala sammanhang som är kopplade till vänner. Och det låter även som om du saknar någon att anförtro dig djupare åt.

En sak tänker jag är väldigt bra och det är att du har kommit till insikt om att det inte är på det viset du vill leva, istället för att intala dig själv något annat. Det är ett otroligt viktigt första steg för att kunna påbörja en förändring.

Det är inte alla människor som vågar se med öppna ögon på sina innersta önskningar och behov. Dels för att det kan kännas för sårbart. Dels för att det innebär insikt om en nödvändig förändring.

Det är klart att du skulle kunna ha tur och av en slump råka träffa på någon som du kan bli vän med eller kär i. Men sannolikheten att det ska hända om du främst tillbringar tid med dina föräldrar eller ägnar dig åt fritidsintressen som inte innebär någon interaktion med andra är väldigt låg. Du behöver våga ta ett steg ut. Eller flera. Åt olika håll.

Ett skäl till att man inte tar sådana steg kan handla om att man är rädd att bli avvisad. Jag tror att det är bra att uppmärksamma de rädslorna när de kommer och utmana dem. De baserar sig troligen på gamla erfarenheter som inte längre är aktuella. Utgå ifrån att människor som finns omkring dig vill dig väl.

Prova att själv öka dina sociala kontaktytor. Kanske kan du ta initiativ till att prata lite mer med någon på till exempel ditt jobb. Våga fråga om ni ska ta en kopp kaffe eller en promenad ihop.

Fundera även ut sammanhang som du själv är intresserad av att delta i och sök dig till dem. Om det känns lättare skulle du kunna ta sådana kontakter via grupper på nätet.

Var uppmärksam på vilka du tycker om att prata med och investera lite extra i de här personerna. När ni har etablerat en kontakt kan du föreslå att ni ska ses. Det finns också en rad appar både för att hitta vänner och dejter. Kanske kan du ta hjälp av dina syskon för att skriva en presentationstext och få hjälp att våga?

Du skriver insiktsfullt om hur du är och vad som kan försvåra. Du berättar att du har en autism spektrum-diagnos, vilket kan göra det besvärligare att förstå och tolka sociala koder. Du skriver också att du är blyg och att du aldrig riktigt lärt dig hur du ska göra för att inleda och upprätthålla en vänskap.

Kanske är det också så att du behöver professionell hjälp för att förstå mer om du kan göra rent praktiskt för att etablera och vidmakthålla relationer till andra?

Ditt liv kan definitivt förändras! Genom att skriva det här brevet till mig har du faktiskt tagit första steget.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons