Annons
Recension

Kärlekens historiaKärlekens makt och böckernas

Under strecket
Publicerad

Kärlekens historia

Författare
Krauss, Nicole
Genre
Övrig

Förlag: BrombergsÖvrigt: Prosa | | Övers: Ulla Danielsson

Nicole Krauss är en 30-årig amerikanska som har gett ut två mycket framgångsrika romaner. Det är den andra av dem som nu kommer i svensk översättning. Denna bok har påmint mig om vad det är för mening med skönlitteratur.
Vi som är komna till mogen ålder finner det ju ofta väl så givande att läsa faktaskildringar. Allför många samtida romaner är också biografiska på sådant sätt att läsaren blir mer intresserad av bakgrunden än av vad författaren har gjort av stoffet. Men Kärlekens historia är verkligen en roman, ett konstverk, en läsnjutning av särskilt slag. Det innebär inte att språket är experimentellt eller svårt, boken är tvärtom lättläst i teknisk mening, men den är intrikat konstruerad och många avsnitt så laddade att man av det skälet kan behöva läsa sakta eller läsa om.
Det handlar om love and loss: sorgen efter en älskad som dött eller övergivit, ett barns saknad efter en död far, en fars sorg över att aldrig ha
fått känna sitt barn. Kärleken som drivkraft för författarskap. Och förintelsen av judar i Europa utgör klangbotten för alla ödena. Berättarglädjen är påtaglig, humorn lagom absurd och författarens ömhet för de aparta figurerna omedelbart smittande.

Annons
Annons

Två jagberättare bosatta i New York omväxlar med varandra. Den som inleder är Leo Gursky, uppväxt i östeuropeiska Slonim, som överlevt nazitiden gömd men förlorat alla anhöriga och efter kriget tagit sig till Amerika. Som åldring så ensam att han med flit tappar växelpengarna på golvet i butiken bara för att någon ska lägga märke till honom. I sin ungdom skrev han en bok med titeln ”Kärlekens historia” för att göra intryck på flickan Alma som han älskade. Manuskriptet, på jiddisch, anförtroddes åt en vän och försvann i efterkrigskaoset.
Jag blir faktiskt besviken när han inte får behålla ordet, men fångas lika snabbt av nästa berättare: en 14-årig flicka som fått namnet Alma från en ”Kärlekens historia” på spanska som hennes israeliske far hittat i ett
chilenskt antikvariat. Fadern dog i cancer då dottern var sju, och hålet efter honom fortsätter att bestämma tillvaron för hela familjen.
Flickan klär sig i pappans gamla tröja och försöker finna förlagan till bokens Alma. Modern är den person som jag finner minst trovärdigt skildrad, nästan en karikatyr (jag tror inte det beror på att jag känner mig träffad): sitter vid datorn i morgonrock hela dagarna och sliter med översättningar; när barnen måste söka henne någon annanstans i bostaden får de följa spåret av hopknycklade papper med ratade formuleringar. En ordförblindad som försvunnit i sin sorg och framstår som orimligt okänslig för barnens.

Desto mer gripande är den ensamme lille brodern i sin för stora kippa. Han kallas Pippi (i originalet Bird) sedan han hoppade ut genom fönstret i tron att han kunde flyga.
Kanske, kanske inte kommer messiasfantasierna ohjälpligt att göra honom till knäppgök.
För övrigt finns det ju ingen lag som ålägger en roman att vara realistisk: vill en författare skildra
livslång, lönlös kärlek fastän det kan verka som ren fiktion, så må hon ju göra det, om hon gör det så här bra.
I ett tredje slags kapitel uppträder författaren Zwi Litvinoff, som skildras i tredje person av en allvetande berättare, en som stundom roar sig med att göra poäng av vad ingen alls vet: ”Det är inte känt att Litvinoffs favoritblomma var pionen. Att det skiljetecken han tyckte bäst om var frågetecknet. Att han ansåg att den kvinna som älskade honom hade fel som gjorde det.”

Här handlar det om skillnaden mellan en verklig författare och en medelmåttig, och texten har sina poänger, även om de citat som ges ur den hyllade boken i boken, ”Kärlekens historia”, verkar mer bisarra än geniala.
Böckers öden och deras makt över författares och läsares liv är hur som helst ett huvudtema, och även om den försvunna boken får en väldigt skruvad historia - därtill dubblerad av ett annat stulet manuskript - behåller romanfigurerna läsarens intresse.
Vad gäller översättningen får engelskan då och då skina
igenom förvånansvärt mycket. Inte en utan många gånger studsar jag för hur ”tala om” används som anföringsverb: ””Jag ska gå till biblioteket”, talade jag om för henne och det var en lögn”.
Men denna sura anmärkning bör inte möta de tidningsskummare som läser recensioner bakifrån. Hellre denna sammanfattning: ”Kärlekens historia” är en mycket originell och mycket sympatisk roman.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons