Annons
Recension

Drömmarnas vägKärlekspoet från 800-talet ger ännu avtryck

Poeten och hovdamen Ono no Komachi levde på 800-talet och skrev femradiga waka-dikter. Hon räknas i Japan som en av de ”odödliga poeterna” (målning daterad cirka 1804–1806).
Poeten och hovdamen Ono no Komachi levde på 800-talet och skrev femradiga waka-dikter. Hon räknas i Japan som en av de ”odödliga poeterna” (målning daterad cirka 1804–1806).

När hovdamen och poeten Ono no Komachis dikter från 800-talet nu för första gången ges ut i samlad form på svenska är en stor del av behållningen Vibeke Emonds förord och kommentarer, tycker SvD:s recensent.

Under strecket
Publicerad

Vibeke Emonds kommentarer och förord är av ett sådant slag att det borde vara hennes namn som stod på framsidan, skriver Henrik Sahl Johansson.

Bild 1 av 1

Vibeke Emonds kommentarer och förord är av ett sådant slag att det borde vara hennes namn som stod på framsidan, skriver Henrik Sahl Johansson.

Bild 1 av 1

Drömmarnas väg

Författare
Ono no Komachi
Genre
Poesi
Förlag
Ellerströms

Övers. Vibeke Emond, 88 s.

I den japanska lyriken ansågs det länge opassande att nyttja annan språklig rekvisita än den som etablerats i den klassiska waka-diktningen. En poet som önskade lovsjunga våren hänvisades exempelvis till en begränsad skara fågelarter (näktergalar, lärkor, sträckande vildgäss), vissa slags blomster (körsbärs-, plommon- och persikoblom) samt en samling meteorologiska inslag (regnskurar, kvardröjande snö, solrök). Ville man visa sin poetiska lyhördhet kom man helt enkelt inte dragande med dimma, krokus och knölsvan i april.

I en för en utomstående betraktare så begränsad motivvärld ryms variationen i stället i spänningsmomentet mellan etablerade symboler, som om man flyttat ett antal på förhand överenskomna tyngder över ett balanserande plan. Waka-dikten, som hade sin storhetsperiod under Heianperioden mellan åren 794–1185, var ett skört hantverk som krävde yttersta gehör.

Vibeke Emonds kommentarer och förord är av ett sådant slag att det borde vara hennes namn som stod på framsidan, skriver Henrik Sahl Johansson.
Vibeke Emonds kommentarer och förord är av ett sådant slag att det borde vara hennes namn som stod på framsidan, skriver Henrik Sahl Johansson.

Ett av de största namnen under den här epoken var Ono no Komachi, vars dikter först publicerades i den kejserliga diktantologin "Kokinshū". Om no Komachis liv vet vi ytterst lite: hon var verksam under 800-talet och lär ha levt som hovdam i dagens Kyoto. Enligt berättelserna var hon ovanligt vacker, hade många stormiga kärleksrelationer och led av sorg i sin ålderdom.
Ono no Komachis dikter finns tidigare översatta i svenska antologier men ges nu för första gången ut i helhet, i rikt kommenterade tolkningar av Vibeke Emond. Kommentarerna och förordet är av ett sådant slag – på djupet gående, reflekterande – att det nästan vore mer lämpligt att i det här fallet ha Emonds namn på framsidan: utan hennes ledning hade en stor del av originalets innebörder gått förlorade.

Annons
Annons

Det gäller inte minst de många tekniska finesser som omgav waka-diktningens vanligaste form, tanka, bestående av fem rader med omväxlande sju och fem stavelser. Dessa alster användes ofta som korrespondens mellan romantiska parter; uppvaktningen skedde genom utväxling av dikter, där svaret angav om inviten godtogs eller ej.

Det japanska språkets rika flora av ord med likartade uttal innebar att sådana dialoger kunde fungera likt språkliga skuggspel, där tvetydiga uttryck – så kallade kakekotoba – användes för att markera underliggande känslor eller budskap. Så är exempelvis namnet på ett visst sjögräs, mirume, synonymt med ordet för "att träffas", varför bilden av sjögräs vid fiskarnas strand anspelade på en plats för kärleksmöten.

Med följande rader kunde Ono no Komachi dra sig undan en uppvaktning:

Likt en fiskare,

som ej inser att sjögräs

saknas vid min strand,

kommer du oförtröttligt

till mig långväga ifrån.

På liknande sätt används vissa prefix, makurakotoba, för att ersätta ett ord med ett annat, som när namnet på en blomma med svarta bär får stå i stället för ordet "mörker". Sådana egenheter överlämnar förstås mycket åt uttolkaren, som tvingas välja mellan olika betydelser och väga dem mot helheten.

Läser man exempelvis en av Ono no Komachis mest kända dikter, "Blommornas färger", i Per Erik Wahlunds tolkning från 1954 skiljer den sig trots sin korthet markant från Vibeke Emonds version. Dikten är "svår om inte omöjlig att göra fullständig rättvisa i översättning", noterar den senare i sin kommentar.

Och det är naturligtvis begivenheten med att ta del av Emonds arbete: att det redovisas med så stor noggrannhet, att originalet kan läsas för sig innan det vecklas ut och dess inre mekanismer blir synliga. I förståelsen finns en stor del av hänförelsen.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons