Annons

Monica Braw:Kärnkraftens konsekvenser tynger Japan

Ingen annan nation har kommit i kontakt med den rädsla som radioaktiv strålning innebär på samma sätt som Japan. Men ännu 66 år efter Hiroshima är kunskapen om faran för människor otillräcklig.

Under strecket
Publicerad

Kärnkraftsarbetare nära kärnkraftsverket vid Fukushima.

Foto: INTERNATIONAL ATOMIC ENERGY AGENCY / APBild 1 av 1

Kärnkraftsarbetare nära kärnkraftsverket vid Fukushima.

Foto: INTERNATIONAL ATOMIC ENERGY AGENCY / APBild 1 av 1
Kärnkraftsarbetare nära kärnkraftsverket vid Fukushima.
Kärnkraftsarbetare nära kärnkraftsverket vid Fukushima. Foto: INTERNATIONAL ATOMIC ENERGY AGENCY / AP

En dag i juli fick äntligen befolkningen i ett litet samhälle i närheten av det ödelagda kärnkraftverket i Fukushima besöka sina hem. Det var fyra månader sedan de evakuerades därifrån. Inför besöket måste de klä sig i heltäckande vita skyddskläder och skyddsmasker.

En enda person i sällskapet skilde sig från de andra. Det var en buddistisk munk. Med naket ansikte och endast iklädd sin vanliga munkkåpa såg han extremt sårbar ut medan han läste böner över de döda.

Även Internationella atomenergiorganets (IAEA) ledare, Amano Yukiya, som är japan, har i sommar besökt Fukushima. Han visades runt bland ruinerna av kärnreaktorerna, dold i skyddskläder till den grad att man med märkpenna skrivit hans namn på bröstet för att veta vem som var den viktige besökaren. Till och med dosimetern var plastinpackad.

Annons
Annons

Orsaken till de omfattande försiktighetsåtgärderna, som innebär att ingen utan lov får vistas inom en radie av två mil från kärnkraftverket, är faran för radioaktiv strålning. Den för med sig en rädsla som ingen annan nation har kommit i kontakt med på samma sätt som Japan. I mars i år ledde den till panik så långt borta från Fukushima som i Tokyo. Den föranleder fortfarande nyheter varje dag i japanska tidningar med påföljande och berättigad oro över hela landet.

Den senaste larmsignalen gäller biffkött. Sedan Japan i slutet av 1800-talet efter inspiration från Väst började äta biffkött har japanska bönder utvecklat uppfödningen av biffkor till en sådan specialitet att deras möra, marmorerade kött blivit berömt över hela världen, ofta till fantasipriser. Varje bonde har i allmänhet bara ett fåtal djur som i gengäld pysslas om med bland annat massage och risvin.

En del av dessa biffkor kesar nu förvildade omkring i evakueringszonen. Andra såldes i hast till slakt och köttet har spritts över Japan. Det har förmodligen utsatts för radioaktiv strålning genom vatten och hö som djuren förtärt, vilket i sin tur misstänks kunna leda till cancer hos människor som ätit köttet, kanske efter decennier. Myndigheterna kritiseras intensivt för bristande inspektion som fortfarande inte fungerar tillfredsställande. Bönderna räknar med att ingen någonsin mer kommer att vilja äta biffkött från Fukushima.

En annan fråga med anknytning till strålning, som upprör ännu mer, gäller vilka doser man kan utsätta barn för. Efter jordbävningen och tsunamin förstördes många skolbyggnader, men ambitionen var att så snabbt som möjligt få skolbarnen att återvända till något liknande det normala. Därför höjdes den strålning som barn fick utsättas för från 1 millisievert till 20, en gräns man tidigare endast tillät för vuxna under kort tid i speciella fall. Barn är känsligare än vuxna. Strålning kan förekomma i det översta jordlagret på skolgårdarna men det krävdes föräldraprotester för att man ens på en del platser skulle avlägsna det. Den specialist som regeringen utnämnde till rådgivare efter katastrofen, Kosako Toshio, avgick under en tårfylld och upprörd presskonferens från sin prestigefyllda post i protest mot att inte tillräckliga åtgärder för att skydda barn hade vidtagits.

Annons
Annons

Svårigheten att få arbetare som ska röja upp i reaktorerna illustreras av frivillig pensionerad kärnkraftspersonal. Redan tidigare har manuellt arbetet i anläggningarna ofta lagts ut på daglönare med extremt dåliga villkor och säkerhetsförhållanden. Det har bland annat lett till att två sådana arbetare tidigare har avlidit på grund av strålningsskador. Omkring 400 pensionärer, den äldste 82 år, har anmält sig med motiveringen att sjukdomar orsakade av strålning som tar lång tid att utveckla sig kanske inte hinner drabba dem.

Medvetenheten om möjliga följder av radioaktiv strålning är hög. Det är nu tredje gången som japaner drabbas.

Första gången var i samband med de amerikanska atombombningarna av Hiroshima och Nagasaki den 6 respektive den 9 augusti för exakt 66 år sedan. Då var resultaten okända, vilket ledde till bitterhet bland de överlevare som studerades av amerikanska forskare efteråt. De kände sig som försöksdjur. På grund av sträng censur under den amerikanska ockupationen 1945-52 fick inte heller allmänheten kännedom om förhållandena. Censuren varade till 1949. Snart sagt alla former publicitet om atombombningarna och tiden efteråt förbjöds (vilket jag har redovisat i boken ”The atomic bomb suppressed”, 1991). En av flera motiveringar var att insikt om följderna skulle kunna vända det japanska folket mot ockupationstrupperna.

Först efter den amerikanska ockupationens slut förstod man i Japan riktigt konsekvenserna av atombombningarna. Det skedde inte minst genom att foton från de atombombade städerna och av deras invånare då för första gången publicerades i tidningen Asahi Gurafu.

Annons
Annons

Sedan dess har snart sagt varje årskull japanska skolbarn besökt Fredsmuseet i Hiroshima och sett foton på strålningsskadade.

Men på grund av denna relativa okunskap ännu i början av 50-talet blev fallet med fiskebåten Lyckliga draken mycket uppmärksammat. Lyckliga draken fiskade tonfisk i Stilla havet och råkade den 1 mars 1954 befinna sig i testområdet kring ön Bikini där USA sprängde en vätebomb.

I
The day the sun rose in the West: Bikini, The Lucky Dragon and I (University of Hawai’i Press, 184 s) redogör en av besättningsmännen,
Oishi Matashichi, för vad som hände och för sina mångåriga ansträngningar för att de överlevande ska bli erkända som
hibakusha, som de atombombsöverlevande kallas.

Kvart i sju på morgonen genomlystes båten av en gul blixt. Hela horisonten var upplyst och ett ännu skarpare ljus höjde sig som ett paraply däröver under flera minuter. en av besättningsmännen utbrast: ”Solen gick upp i väster.”

Sedan följde ett mäktigt muller som fick fiskarna att kasta sig ner på däck. Efter ett par timmar täcktes himlen av ett väldigt svampformat moln, det började blåsa och vågorna växte. I regnet fanns vita flagor, som slask. Snart täckte det däcket. Det trängde in i ögon, näsa, öron och mun. Det var inte hett, det luktade inte, det smakade ingenting. Fiskebåten hade täckts av radioaktiv aska.

Under de två följande veckorna med fortsatt fiske och på väg tillbaka till hemmahamnen Yaizu drabbades fiskarna av typiska symptom på strålningssjuka och vågade inte berätta vad de varit med om. Men fartygets ägare skickade dem till läkare. Därpå följde år av trauman. En besättningsman avled efter fem månader medan de övriga behandlades på sjukhus i 14 månader. Flera dog med tiden av sjukdomar som kan ha orsakats av strålningen från askan.

Annons
Annons

Lyckliga drakens överlevare ifrågasattes av amerikanska och japanska myndigheter. Så sent som på 1990-talet släpptes hemligstämplat amerikanskt material som visade på förhandlingar mellan USA och Japan för att tona ner händelsen. Trots det blev Lyckliga draken känd över hela världen, bland annat genom en teaterpjäs som också sattes upp i Sverige. I Japan samlades 32 miljoner namnunderteckningar i protest mot kärnvapen vilket sedan följdes av den internationella Wien-appellen mot kärnvapentester och kärnvapen som skrevs under av 670 miljoner människor. 1955 hölls den första Världskonferensen mot atom- och vätebomber och 1963 infördes förbud mot kärnvapentester i luften. Fiskebåten, som länge låg orörd i hamn därför att ingen vågade röra den, blev sedermera museum i Tokyo dit ett par hundratusen människor varje år söker sig.

Men Oishis mycket personliga redogörelse för sina upplevelser visar på två dilemman som japanska myndigheter återigen konfronteras med.

Det ena är hur varje misstanke om strålning sprider panik. Trots den tid som gått sedan atombombningarna är bilderna av de strålningsskadade vars hår ramlar av i stora tussar, bilder man aldrig glömmer. Ännu mera påtaglig är rädslan för följderna av strålningsskador efter år, ja i flera generationer. Den har lett till diskriminering av atombombsöverlevande. Forskningen i Japan kring sjukdomar orsakade av strålning är världsledande, först ledd av amerikaner, numera i japansk regi. Den har visserligen inte gett fog för misstanken om ärftliga skador men har inte lyckats övertyga allmänheten.

Annons
Annons

Sådan rädsla gör nu att många fjärran från Fukushima slutar äta biffkött och många grönsaker medan gravida kvinnor oroar sig för ofödda barns skull.

Resultatet är rädslan, som också drabbat de överlevande från Lyckliga draken och som förmodligen inte kan undvikas för Fukushimabor i framtiden, är diskriminering. För dem från Hiroshima och Nagasaki visar forskning att de fått det svårt både på äktenskaps- och arbetsmarknaden. Rädslan lever kvar i andra, ibland tredje generation.

Det andra dilemmat är att det inte finns några slutgiltiga fastslagna gränser för vilka strålningshalter som är acceptabla. I början av 50-talet var det inte enbart Lyckliga draken som fiskade i närheten av det amerikanska testområdet för kärnvapen. Enlig Oishi utsattes 856 japanska fiskebåtar, 20 000 fiskare och all deras fångst för mer eller mindre strålning. Resultatet blev att handeln med fisk, basmat i Japan, förlamades.

Samma oro råder nu. Riktlinjerna för accepterbara strålningshalter har i vissa fall justerats uppåt och vilka områden som drabbats hur mycket är inte alls klarlagd. Misstron mot myndigheterna är utbredd, både de centrala i Tokyo, och på lägre nivå. Samtidigt har vissa lokala ledare engagerat sig i sina väljares oro och vidtagit fler åtgärder än vad som påbjudits uppifrån med påföljden att klyftor uppstår mellan makthavare i centrum och i de drabbade områdena.

Kritiken mot TEPCO, kraftbolaget som äger Fukushimareaktorerna är skoningslös. Företaget hade redan tidigare i många år negligerat säkerheten och fått allvarliga anmärkningar. IAEA har också i en rapport allvarligt kritiserat Japans myndigheter bland annat för bristande översyn av kärnkraftsindustrin och alltför nära samarbetet mellan myndigheter och kraftindustri. Det är kritik som också förts fram i hätska ordalag i japanska fora ända sedan katastrofen.

Annons
Annons

En orsak är till osäkerheten kring strålning är allmängiltig: i fackkretsar världen över diskuteras om man överhuvudtaget har kunskap nog att fastställa riktlinjerna för hur farlig strålningen i samband med en kärnkraftsolycka som den i Fukushima är.

I allmänhet har man för att bedöma strålningsrisker utgått från vad forskning efter atombombningarna har visat. Men de förhållandena skiljer sig från en kärnkraftsolycka. I Hiroshima och Nagasaki utsattes befolkningen för stora doser under en kort period. I Fukushima är det istället fråga om små doser radioaktivitet under lång period, som dessutom på grund av till exempel vindförhållanden kan skilja sig väsentligt åt inom ett område.

På samma sätt som i fallet Lyckliga draken har människor i Fukushima också intagit föda och vatten som kan ha innehållit olika radioaktiva ämnen. Följderna av detta är inte heller tillfredsställande kända.

Den bestående lärdomen av kärnkraftskatastrofen i Fukushima berör inte enbart Japan. Den visar otvetydigt att kunskapen om faran med radioaktiv strålning för människor är otillräcklig, ännu 66 år efter Hiroshima.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons