Annons

Kartstreck som ärr över vidderna

I dag är det samernas nationaldag. Efter århundraden av förtryck är det ett avgörande livsvillkor att samerna nu får tillgång till sitt eget språk och historia. Författaren Malin Nord skriver om Risten Sokki, Elsa Laula och det samiska motståndets rötter.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Den samiska feministen och pionjären Elsa Laula föddes 1877 i Norge och växte upp på Gardfjell, Tärnaby, i en renskötarfamilj. 1904 bildade hon den första samiska riksorganisationen Lapska centralförbundet.

Foto: TROMSØ MUSEUMBild 1 av 4

En renhjord i finska Lappland.

Foto: HEIKO JUNGEBild 2 av 4

Sameaktivisten Mimi Märak under protester mot nya gruvor i Jokkmokk.

Foto: CARL-JOHAN UTSI/TTBild 3 av 4

Renskiljning i Mellanbyns Sameby i Norrbotten.

Foto: ANDERS WIKLUND/TTBild 4 av 4

Den samiska feministen och pionjären Elsa Laula föddes 1877 i Norge och växte upp på Gardfjell, Tärnaby, i en renskötarfamilj. 1904 bildade hon den första samiska riksorganisationen Lapska centralförbundet.

Foto: TROMSØ MUSEUMBild 1 av 4

En renhjord i finska Lappland.

Foto: HEIKO JUNGEBild 2 av 4

Sameaktivisten Mimi Märak under protester mot nya gruvor i Jokkmokk.

Foto: CARL-JOHAN UTSI/TTBild 3 av 4

Renskiljning i Mellanbyns Sameby i Norrbotten.

Foto: ANDERS WIKLUND/TTBild 4 av 4
1/4

Den samiska feministen och pionjären Elsa Laula föddes 1877 i Norge och växte upp på Gardfjell, Tärnaby, i en renskötarfamilj. 1904 bildade hon den första samiska riksorganisationen Lapska centralförbundet.

Foto: TROMSØ MUSEUM
2/4

En renhjord i finska Lappland.

Foto: HEIKO JUNGE
3/4

Sameaktivisten Mimi Märak under protester mot nya gruvor i Jokkmokk.

Foto: CARL-JOHAN UTSI/TT
4/4

Renskiljning i Mellanbyns Sameby i Norrbotten.

Foto: ANDERS WIKLUND/TT

Senor är starka

Yxan är ännu starkare

Morfars fars huvud

på frusen mark

i oktober 1854

Så skriver den norsk-samiska poeten Risten Sokki i boken ”Bonán bonán soga suonaid/Jeg tvinner tvinner slektas sener” (Jag tvinnar tvinnar släktens senor). Boken blev nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 1998 och är ännu inte översatt till svenska.

Risten Sokki föddes hundra år efter att de norska myndigheterna halshögg hennes morfars far Aslak Jacobsen Hætta, dömd för att vara en av två ledare för det sameuppror som kommit att kallas Kautokeinoupproret. En stor grupp samer gick till attack mot representanter för den norska staten och kyrkan som de upplevde länge utövat sin förtryckande makt. En länsman och en köpman dödades. Efter att dödsstraffet verkställts skickades de två samernas huvuden till Oslo för forskning. Först 1997 kunde de återföras för att i värdighet begravas med de övriga kvarlevorna.

Jag tänker på denna våldsamma händelse i samernas historia när jag ser Maja Hagermans SVT- dokumentär, ”Hur gör man för att rädda ett folk?”(finns på SVT Play), om hur den svenska rasbiologen Herman Lundborg, ledare för världens första rasbiologiska institut i Uppsala, reste runt i Lappland för att på uppdrag att ”rädda det svenska folket” mäta samers huvuden och andra kroppsdelar.

Annons
Annons

Det är en historia som är allas vår historia.

Risten Sokki skriver:

Barn

Sug

i dig din mors värme

Nu när snön

döljer

blodspåren

I vindens våld

lever värmen

barn

Historieskrivning är något farligt då människor skrivs ut ur historien. När jag slår upp en kartbok över min hemtrakt Jämtland tar det tid att navigera i myllret av streck. De är heldragna eller streckade. Enkla eller dubbla och har olika färger. Tecken förklarar hur jag ska tolka de linjer som människor stakat ut. Där börjar byn. Där slutar den. Där börjar och slutar skogen. Myrmarkerna. Där börjar och slutar länet, eller landet.

Som ärr (vissa har kanske läkt men de kommer alltid att synas) går gränserna kors och tvärs över en kartas fiktiva landskap. Som en idé över en ordning. En dröm om vilka som befinner sig på den ena sidan gränsen, och vilka som befinner sig på den andra.

Även om linjerna inte syns under våra fötter vet vi oftast att de är där. Vi kan känna i hela kroppen när vi lämnar en plats och träder in i en annan.

Där det finns jord och mark finns det oftast en gräns.

Där det finns gränser finns det människor som farit illa.

Min kropp vet ingenting om flykt. Den vet inte hur det är när en myndighet, en regering, säger att landskapet som varit mitt, min familjs och mina vänners hem i generationer, ska upplåtas till utländska bolag. När min identitet lättvindigt ställs mot ett hundratal tillfälliga arbetstillfällen.

Min kropp vet inte hur det är när våld upprepar sig genom historien. När sorg går i arv, som Risten Sokki skriver. Den bär inte på minnen av att tvångsförflyttas under ett världskrig när kartans gränser ritas om, att först fatta beslut om var jag ska bo – Ryssland eller Finland? – och att när valet är gjort inte återse min familj på decennier på grund av ogenomträngliga gränsstängsel och minor. Jag tänker på det när jag dagarna innan jul promenerar genom Östersund.

Annons
Annons

Det är årets kortaste dag, marken är mörk och frusen, himlen gråskiftande och suddig. Jag vet inte att snön ska komma om bara några timmar, att det ska vräka ner denna natt när det vänder och ljuset är på väg tillbaka.

På vägen mot stadskärnan passerar jag Östersunds bibliotek, vars fasad har två skyltar. Under den svenska står det med vita bokstäver: Staaren gærjagåetie. Den skylten fanns inte där när jag växte upp på 80- och 90-talet. Det är bara fem år sedan som Östersunds kommun tillsammans med flera andra norrländska kommuner fick i uppdrag att skydda och synliggöra det samiska språket.

Det skedde i samband med att den första samiska språklagen, som kom år 2000, utvidgades till att även skydda sydsamiskan, delvis som ett svar på den internationella kritik som Sverige fått för att inte fullt ut erkänna de nationella minoriteterna.

Lagen innebär att samer ska kunna tala samiska i kontakt med myndigheter som kommun och domstol. I grundskolan ska barnen få undervisning med samiska inslag, och undervisning i samiska utöver modersmålsundervisningen. Samer har även rätt till förskoleverksamhet och äldreomsorg helt eller delvis på samiska.

Det handlar om livsvillkor. En människas rätt att finnas i ett samhälle med samma förutsättningar som andra. Men också: samer som på grund av århundraden av förtryck inte talar samiska ska få möjlighet att hitta tillbaka till sitt språk.

Det pågår med andra ord ett arbete på flera platser i Norrland för att rätta till det osynliggörande som pågått i generationer.

Jag tänker på Risten Sokkis dikter som ett motstånd. Till exempel mot uttalanden som riksdagens andre vice talman, Sverigedemokraten Björn Söders, när han inför sina partikamrater på ett stort möte i Västerås i december förra året pekade ut flera kroppar som villkorade.

Annons
Annons

”Det är ju så att Sverige i dag inrymmer andra nationer. Vi har ju till exempel den samiska nationen. De är svenska medborgare, men tillhör den samiska nationen. Vi har också tornedalsfinnar och så vidare. Vi accepterar dem. Men om det blir för många nationer i nationalstaten – då kan det bli problem” (DN, 14/12 2014).

Jag tänker på det oerhörda avstånd som upprättas i ett sådant uttalande. Att det sägs så långt ifrån den som blir definierad. Men även hur Sverige som nation blir till inte bara genom sina konkreta yttre gränser, utan genom abstrakta gränser som skapas genom ett uteslutningssystem som pekar ut vilka som hör hemma inom den ”svenska nationen”.

Våldet att frånta en människa rätten att definiera sig själv.

Denna fruktansvärda mening: Vi accepterar dem. Uteslutningssystemet som invasion. Att vara i maktens våld och inte ha något val annat än att släppa in makten när den väljer att acceptera dig. Assimilering.

Det finns en erfarenhet i Risten Sokkis dikter som berättar om vad det kan innebära för ett jag att falla utanför maktens gränser för viet.

Fjällvråken

berättar

Jag är

Den

som jag

fruktar

främlingen

**Samma föreställning **som påtvingas romer, att den nomadiska livsstilen är frivillig, har också i århundraden lagts på den samiska befolkningen. Redan 1904 skrev den samiska feministen och pionjären Elsa Laula i sin stridsskrift ”Inför lif eller död?”:

”Fredlig, lugn, sluten och alltid nöjd med sin lott har lappen utan protester själfmant lemnat hvad han trott vara hans tillhörighet och tum för tum ha de svenska nybyggarna dragit till sig den betesmark, som af lapparne användts. De hafva däraf fått namnet ’nomadiserande’ dvs ständigt vandrande, men månne icke den omständigheten, att de svagare under alla tider fått gifva vika för de starkare, varit orsaken till denna vandringslusta.”

Elsa Laula föddes 1877 i Norge och växte upp på Gardfjell, Tärnaby, i en renskötarfamilj. Hon förstod tidigt att människor som inte organiserar sig är chanslösa mot makten. 1904 bildade hon den första samiska riksorganisationen Lapska centralförbundet. 1917 var hon sammankallande till det första samiska landsmötet som hölls i Trondheim den 6 februari, vilket senare blivit datumet för samernas nationaldag som firas i dag.

När jag läser Elsa Laulas till synes tunna skrift, men där orden rasar från första till sista sidan, tänker jag på kartan som någons dröm.

Kolonisatörens berättelse. Kolonisatörens historia. Imperiets.

Och: att leva i en demokrati är inte bara att ha rätt till sina minnen, utan också att vara ihågkommen.

Malin Nordlitteratur@svd.se

Översättning av dikterna från norska till svenska: Malin Nord.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons