Annons

Ingemar Lundkvist:Katedralens glas gav glimtar av himmelriket

Det var byggnadskonst i kombination med religiös längtan och en uppfinning från Persien som gav upphov till de gotiska katedralernas färgskimrande glasfönster. Man sökte en byggnadsstil av gudomlig räckvidd.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

UNDER STRECKET

I medeltidens slutskede möttes religion och byggnadskonst i överväldigande manifestationer av vilja och tro. Runt om i Europa restes tyngdlagsutmanande tempel som med skimrande glashinnor sträckte sig mot skyn. Den gotiska katedralen skapades av nytänkande teologer och snillrika arkitekter och uttryckte kyrkans strävan att stärka den kristna tron. Estetiskt och storslaget sammanfattade den århundradens kunskap och vetande och öppnade skådeportar till det himmelska paradiset.

Från tidig medeltid hade glasade ljusöppningar bidragit till att forma västerländsk rumsuppfattning och var under gotiken alltså inte något nytt. Det nya var att glas, med verkan som vår tids skärmdistribuerade upplevelseindustri inte kommer i närheten av, blev ett av kyrkoarkitekturens huvudelement. I katedralen fick människors religiösa hängivenhet näring, den var biskopens säte, stadens helgedom och sociala centrum. Den var alltid öppen och bara där fanns den rika bildvärld som gjorde att avståndet mellan himmel och jord kändes kortare. Något enastående överjordiskt hände i ett jättelikt kyrkorum som fylldes med ädelstensskimrande ljus – glaset gjorde kyrkan till en illustrerad bibel. Ett starkt argument för biskopar som ville få köpmans- och hantverkargillen att vara med och täcka byggkostnader.

Annons
Annons

Troligen redan under 300-talet hade små blygrå fönsterrutor av antimoniumglas börjat användas i romanska kyrkor. De bleka strimmor av dager som på det sättet kunde sila in liknade mer skugga än dagsljus. Det var en början, glaset fanns där undanstoppat i tjocka väggar och väntade på att upptäckas. Kyrkligt glasmåleri går att härleda tillbaka till åtminstone 500-talet och hade fyra till fem hundra år senare etablerat figurala uttrycksformer. Med franska glasögon hittar man de äldsta bildfönstren i Reims, med tyska brillor i Augsburg. Höggotiska fönster med mättade blå, röda och gröna nyanser, som i exempelvis Notre Dame-katedralerna i Chartres och Paris, släpper igenom ett dämpat men kraftfullt skimrande ljus. Ett himmelskt balsam silat genom ojämnt blåsigt glas, som enligt den franska medeltidshistorikern Regine Pernoud (1909–1998) bara är möjligt att uppleva med kyrkfönster från perioden cirka 1140–1240. Därefter förändras tillverkningssätt, färg-, mönster- och figursättning – och lystern, det ädelstensskimrande ljuset, är borta.

Samma år som han gick ur tiden fullbordade den tyske benediktinmunken Theophilus Presbyter (cirka 1070–1125) en diger handbok med beskrivningar av medeltidens hantverksyrken. Till verksamheter som kringgärdades av hemlighetsmakeri och restriktioner hörde glastillverkning, där memorerade recept gick i arv från far till son, absolut inte fick lämnas ut och för glasblåsarens familj var en livförsäkring. Presbyter studerade glasets unika egenskaper och kom fram till att enda tänkbara sätt, på vilket byggnader kunde förskönas utan att göra våld på helheten, var att anbringa färg och figurer på fönsterglas. Mellan raderna finns uppmaningen till biskopar, kyrkobyggare, glasblåsare och glasmålare att med praktfulla byggnadsverk väcka Europa ur århundradens introvert dvala. Att bygga palats till den heliga jungfruns ära, låta folket se och förnimma det himmelska ljusets budskap när det strålar genom celesta portar av glas.

Annons
Annons

”Glasmåleri” antyder att konstnärer målat direkt på glas. Men den enda färg som fram till 1400-talet kunde ”målas” på och smältas in i färgat skivglas var svartlod, blyoxid spetsad med vin och urin, som användes för ansiktslinjer och fina detaljer. I den bildskapande processen slipade, skuggade och konturerade glasmålaren fram mönster och figurer i två till fem millimeter tjockt glas. Det kunde bli hundratals olikformade bitar att hålla reda på och foga samman med blyspröjs. När det tidsödande pusslandet var avklarat och montaget synats av donator eller huvudman sattes det inramade fönstret på plats i muren, stagat med stormjärn som representerade profeter och kyrkans lärde. Glas var fortfarande exklusivt och dyrbart men inte längre bara den magiska materia som tätade öppningen utan att stoppa ljuset. De gotiska byggnadernas vertikala resning och volym gav utrymme och möjlighet att berätta och påverka som aldrig förr. Upphöjt till ljusbringande, undervisande vägg lyste glaset upp scenerier och aktörer ur den heliga skrift, speglade stadens liv och tidens gång, människors roller och uppgifter.

Senmedeltidens européer tycks ha varit i det närmaste besatta av symbolik och ljusmystik, och då den upp- eller nedgående solens strålar i diffuserade svall träffade katedralens glasade väggpartier var det materialets härkomst och själ man såg. Den av eld renade och kokade massan förvandlad till gudomlig vägg av förborgad kunskap – hur hade den uppstått eller hamnat där, i hjärtat av Europa, just då? Söker man svar på frågan hamnar man förr eller senare hos Regine Pernoud, prisbelönad av Franska Akademien för ett stort antal böcker om medeltidens människor, händelser och fenomen. Kanske är böckerna alltför franska i anslaget, man letar förgäves efter svenska översättningar.

Annons
Annons

Regine Pernoud hävdade att det ”äkta kyrkglaset” genom en ”mutation” uppkommit i Persien i slutet av 1000-talet. Dokument med föreskrifter om blandning, upphettning och framställningssätt kom via tempelriddare i cisterciensordens ägo och gjorde att kunskapen kunde tillämpas vid renovering och nybyggnation av kyrkor och kloster. ”Man finner det”, skriver hon, ”i ofärgat skick hos cisterciensmunkarna i klostret Obazine i Pontigny som representerar ett veritabelt under av teknik och konst. Glaset är vitt eller snarare ofärgat, men i verkligheten har glasarbetarna förstått att enbart genom smältning av den genomskinliga massan få fram olika grovlekar och blåsor som ger ett pärlemorskimrande ljus, så hänförande att man glömmer de andra fönstrens sagolika färger.” Det rena himmelsljuset ansågs ha befriande och skyddande egenskaper sända av skaparen själv. William Durandus (cirka 1237–1296) biskop av Mende i Provence skrev: ”kyrkfönstren som är gjorda av transparent glas är som heliga bibelställen och stoppar vind och regn /…/ men tillåter Guds sanna sol att lysa in i kyrkan och uppfylla de troendes hjärtan”.

Kyrkomän som abbé Suger (1081–1151) i klostret Saint-Denis utanför Paris ville koppla samman teologiska teorier om ljus, färg och de ”rätta måttens tal” med antika författares tankar om universums storhet och uppbyggnad, och skapa en byggnadsstil av gudomlig räckvidd. Därmed skulle man i tider med irrlärighet och vantro bidra till att upprätthålla den sanna läran. Abbé Suger hade kontakter med arkitekter, byggare, glasblåsare och bildkonstnärer som var villiga att samverka i hans pilotprojekt – allt medan kyrkliga dignitärer runt om i Europa umgicks med liknande idéer. På annat sätt kan man inte förstå hur ombyggnaden av de franska kungarnas begravningskyrka blir startsignal för en helt ny stilepok. Den första sedan antiken.

Annons
Annons

”Gotisk” tyckte italienska renässanshumanister passade som benämning på den nordligt ”barbariska” byggnadsstil som aldrig riktigt funnit nåd i romanskt färgade ögon. Men barbarisk och primitiv var stilen minst av allt, vad de djärvt nyskapande arkitekterna reste var formidabla totalkonstverk som krävde högt driven beräkningskonst för balansering av den staplade stenens väldiga krafter. Nya lösningar med slanka pelare i knippen och strävsystem avlastade väggarna och gav spelrum för stora ljusinsläpp. Vad som sparades med tunna väggar lades istället på höjden. Bara i Frankrike bröts under 1100- och 1200-talen mer sten än vad som enligt beräkningar använts vid all egyptisk stenbyggnation.

En pånyttfödd stadskultur dominerades av ärelystna köpmän och yrkesutövare som gärna såg den egna katedralen överglänsa grannstadens. I ett av kristen gemenskap färgat kosmopolitiskt klimat, där undervisning inte längre var en angelägenhet bara för klosterordnar, lades tankemässig grund för kommande framsteg inom naturvetenskaper som fysik, optik och astronomi. Frankrike var, enligt en påvlig legat, under 1200-talet ”den ugn där mänsklighetens intellektuella bröd bakades”.

Med restriktiv hållning till utsmyckning, och tillgång till glas av högsta klass, införde cisterciensorden år 1134 – tio år innan det berömda koret i abbé Sugers klosterkyrka stod färdigt och hela det väldiga katedralkorståget sattes i rörelse – förbud mot färg och figurala motiv. Renare och enklare men inte mindre raffinerat, ofta i kombination med färgade bildrutor, blev från mitten av 1200-talet silvervitt grisailleglas alternativ standard i franska kyrkor.

Annons
Annons

Den gotiska epoken varade till slutet av 1400-talet och nådde sin höjdpunkt i periodens början. Under det sista halvseklet producerades kyrkfönster med stor variation i färg och uttryck. Tidiga fönster har en mörkare och mer begränsad färgskala men bedöms ofta som artistiskt mer fullödiga. Det av yrkessekretess kringgärdade kemisk-tekniska kunnande som fordrades för framställning av kyrkglas, antingen det rörde sig om grisailleglas eller färg- och bildrutor, omfattade allt från slagning av smältkärl, massans sammansättning, blås- och utplaningsteknik, till framställning och inbränning av mönster och figurer.

Glastillverkare och glasmålare/glasmästare, vilka de nu var och varifrån de kom, influerades av befintlig kyrklig glaskonst, illuminerade boksidor, bysantinsk mosaik- och textilkonst, av österländsk alabasterkonst och arabisk ornamentik.

Ungefär vid vår tideräknings början skall glasarbetare i staden Sidon, Sayda i nuvarande Libanon, ha upptäckt att glödande glasposter kunde expanderas och formas med luft, pressad in i massan genom ett värmetåligt rör. Något hundratal år senare började man i östra Medelhavsområdet försegla ljusinsläpp i bostäder med små runda glasskivor. Inte gjutna på romerskt vis utan framställda med rotationsteknik – varur metoder för blåsning av kron- och cylinderglas bör ha utvecklats. Vilket skulle förklara att effektiv tillverkning av skivglas vid 1100-talets mitt plötsligen existerar, att specialiserade hyttor kunnat få fram de väldiga kvantiteter som byggherrarna behövde.

Annons
Annons

Virginia Chieffo Raguin, professor i konsthistoria i Massachusetts, avfärdar i ”The History of Stained Glass” (2003) den vanliga uppfattningen att kyrkglas huvudsakligen tillverkats på byggplatser. Belägg finns för att produktion skett i för bränsleåtkomst mer lämpligt lokaliserade anläggningar, bland annat i Chartres varifrån signerat skivglas levererats till flera katedralbyggen.

Skakad av växande kättarrörelser och kritik mot bristfällig inre moral sökte kyrkan finna instrument för att stärka greppet om kristenheten. Katedralkorståget blev en lösning. Utan att tveka adopterade andliga tänkare och ledare ljusbringande medel, skapat och förädlat i områden behärskade av främmande religioner. Att beskriva det som stöld eller kopiering vore att ta i. Fönsterglaset ”upptäcktes” under gotiken, och så som det därefter kommit att användas är det helt och hållet en produkt av västerländska behov och tänkesätt.

Kyrkglaset förde glimtar av himmelriket in i världen, bostadens avskalade fönsterrutor ökade människans närvaro i världen.

Ingemar Lundkvist
Ingemar Lundkvist är kulturskribent och författare.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons