Fotograf samtliga bilder: Staffan Löwstedt
Fotograf samtliga bilder: Staffan Löwstedt

Katerina Janouch: ”Det som sker är inte sunt”

Hon gick från framgångsrik barnboksförfattare till frän kritiker av hur Sverige utvecklas – hon menar att vårt land håller på att duka under av massinvandring. I dag anses hon för extrem för att verka i ”vanliga” medier. Vad fick Katerina Janouch att byta bana? Och är det värt priset?

Uppdaterad
Publicerad

Allting började med intervjun i tjeckisk tv i januari 2017. Det var då Katerina Janouchs liv på allvar skulle ta en ny riktning, från folkkär barnboksförfattare till en person vars åsikter blivit alltför extrema för den ”vanliga” offentligheten.

Hon använde där ord som att Sverige ”vacklar under massinvandringen”, att invandrare ”terroriserar landet” och att ”allt fler svenskar lär sig att skjuta”.

Intervjun skulle göra avtryck inte bara i Katerina Janouchs liv, utan också i svensk offentlighet. Statsminister Stefan Löfven gick ut och kallade uttalandet ”väldigt konstigt”, och hon kritiserades hårt för att svartmåla Sverige.

Sedan dess har hon rört sig allt längre ut på ytterkanten, där hon hyllas av invandrings- och etablissemangskritiker och även i extrema högerkretsar, samtidigt som hon hatas av nazister.

Av andra betraktas hon som någon som fallit.

Hur är det att vara Katerina Janouch? frågade sig Jens Liljestrand, Expressens biträdande kulturchef, i en krönika i december. Han undrade hur en omtyckt sexrådgivare, och senare älskad barnboksförfattare, kunde bli en del av ”hatets megafoner”.

Men vem är hon inför sig själv? Och vad var det egentligen som föranledde denna i mångas ögon drastiska förvandling? Jag tänker att jag genom att ställa dessa frågor direkt till Katerina Janouch – istället för att skriva om henne – kommer att förstå lite mer om konfliktlinjerna i vårt polariserade samhälle.

Vi ses på Fotografiska i Stockholm, hon kommer flygande in med andan i halsen efter en bilfärd i rusningstrafik från Vasastan. Vi ramlar rakt in i samtalet.

Annons

Det var inte, säger hon, någon direkt avgörande händelse som gjorde att hennes liv bytte riktning.

 
Katerina: Jag hade länge stört mig på den förljugna kulturvärlden. Men valt att vara tyst, för att det var bekvämt. Och mitt liv fungerade rätt bra. Jag var inte så medveten om de här stora samhällsproblemen som Sverige dras med. För där jag levde fanns inte den typen av, ja … social utsatthet eller vad man ska säga. Men för mig kom en tipping point hösten 2015 med massmigrationen. [Under 2015 invandrade 134 240 personer till Sverige, vilket är en ökning med 5,7 procent jämfört med året innan. Dock började antalet asylsökande skjuta i höjden från augusti 2015 vilket gjorde att det var dubbelt så många som sökte asyl 2015 än året innan, något som inte gav avtryck i statistiken över flyktinginvandringen 2015 eftersom ärenden tar tid, reds anm.] För då upplevde jag att nu är det någonting som inte stämmer, att man tillåter det här. Det fanns ju ingen plan, ingen långsiktighet. Och jag irriterade mig på alla kulturmänniskor och opinionsbildare som okritiskt skanderade ”Refugees welcome”. Jag blev rädd, och orolig för hur samhället skulle påverkas. Det som var droppen var att en tjej blev våldtagen här vid Fåfängan av några så kallade marockanska gatubarn. [Tre killar av nordafrikansk härkomst dömdes för brottet, reds anm.] Det var en av de första medialt uppmärksammade gruppvåldtäkterna och det kändes som att här hade vi stött på någonting som det svenska samhället inte kunde hantera. För kvinnors rättigheter har alltid varit en väldigt viktigt fråga för mig.

Annons

Jag upplevde att det var klungor av män som stod och hängde i city och jag slutade att gå själv från krogen.

Stina: Den här tjejen som blev våldtagen, var det någon som stod dig nära?

Katerina: Nej, det var ett fall i medierna. Efter rapporteringen kring gatubarnen och hur polisen tappat kontrollen över situationen kände jag mig inte längre trygg i Stockholm. Jag upplevde att det var klungor av män som stod och hängde i city och jag slutade att gå själv från krogen. Min dotter fick sluta åka tunnelbana och jag tänkte att, vad är det som händer för någonting? Men sedan, själva punkten där jag blev stämplad som en person som inte hade rumsrena åsikter, var när jag skrev på Twitter att det här slöddret skulle få på käften.

Stina: Du menar när du twittrade om att de marockanska gatubarnen, som du kallade ”gatuslöddret”, skulle få på käften? [Janouch gav i en rad tweets stöd åt våldsverkare som gick till attack mot personer med utländsk bakgrund i centrala Stockholm, vilket Aftonbladet rapporterade om, reds anm.]

Annons

Katerina: Exakt. Men sedan visade det sig att det var ett huligangäng som var i farten och skulle klå upp de så kallade gatubarnen så det blev lite fel. Upprinnelsen var att jag var med i en kvinnogrupp på Facebook där man skulle stå upp för varandra och på något sätt så kopplade jag ihop det här med den gruppen. Och det var som att ”jamen vad skönt, nu ska de där jävlarna få stryk”. En ganska primitiv känsla som man kan få om man känner sig utsatt eller om ens barn blir utsatt. Sedan kan jag ju i efterhand analysera det och se att det kanske också fanns en sorts önskan om att fjärma mig från de här politiskt korrekta som bara sitter tysta och nickar. För jag har alltid varit en rebell och jag hade lite svårt med min egen självbild, att jag bara skulle acceptera saker, för mig är det inte feminism. Att stå upp för kvinnor på riktigt gör man fastän det innebär att vara obekväm. Jag har inte formulerat det förut, men på något sätt hade jag av mitt arbete och mina förlag tvingats in i en roll som jag inte kände mig bekväm med. Jag kände mig mera hel när jag skrev om sex och missbruk än som barnboksförfattare.

Annons

Men sedan är jag ju också lite kicksökande ibland. En åsiktsentreprenör som vill skapa en debatt. Det blir som en snabb sockerchock, men sedan så kan det spåra ur.

 

Stina: Och nästa gång var den där tv-intervjun i tjeckisk tv?

[Janouch använde där ord som att Sverige ”vacklar under massinvandringen”, att invandrare ”terroriserar landet” och att ”allt fler svenskar lär sig att skjuta”, enligt SVT:s översättning, reds anm.]

Katerina: Ja, det var ju efter den som DN orkestrerade det här stora drevet där man fullständigt tog hedern av mig.

[Det Janouch syftar till är en text där Hynek Pallas uppmärksammar och hårt kritiserar tv-intervjun, samt en uppföljande artikel av samme journalist. En annan DN-skribent sökte också upp Janouchs förlag – Piratförlaget – som tog ”starkt avstånd från Katerina Janouchs uttalanden”, reds anm.]

Annons

Stina: Och vad var det i dina ögon som gjorde folk så upprörda?

Katerina: Det de hängde upp sig på, var att jag sa att folk i Sverige är rädda och skaffar sig vapen. Att man beväpnar sig. Och att jag hade gått med i en skytteklubb och lärt mig skjuta.

Ja, och det tog hus i helvete. Men varför skulle man inte få försvara sitt liv? Varför är den tanken så provocerande, egentligen?

Stina: Hade du det?

Katerina: Ja. Men det hade jag planerat redan innan, för att jag alltid varit intresserad av skytte. Men rent generellt måste man ju se om sitt hus. Man kan ju inte bara naivt sitta och titta på när det händer otäcka saker.

Stina: Nej, men man kan hantera rädsla på olika sätt. Jag har bott i Stockholm över tjugo år och jag går hem mitt i natten, genom parker utan belysning och har aldrig någonsin varit rädd.

Katerina: Det är ju våghalsigt av dig.

Stina: Men känner du dig tryggare om du har ett vapen?

Katerina: Det skulle jag absolut göra, men jag har inget skjutvapen. För mig handlar det också om ett slags empowerment. Jag vill veta hur ett vapen fungerar. Jag vill kunna hantera det, ifall det skulle komma till en situation då jag skulle behöva det. Jag har inte vapen, men jag har försvarsspray och larm. Och om man skulle göra om saker, då skulle jag kanske ha sagt att ”många kvinnor idag känner sig otrygga och har skaffat larm och färgsprayer”. Lite mer low-key. Men jag kände mig förbannad av utvecklingen och ville provocera lite.

Annons

Stina: Och då sa du att folk skaffar sig vapen eller beväpnar sig.

Katerina: Ja, och det tog hus i helvete. Men varför skulle man inte få försvara sitt liv? Varför är den tanken så provocerande, egentligen?

Stina: Jag tror det beror på att vi har en vapenlag som inte tillåter att man går omkring och bär på vapen och då känns det väldigt fel när någon säger att folk beväpnar sig. Mot invandrare.

Katerina: Ja, men folk är de facto beväpnade. De beväpnar sig med knivar, med basebollträn, med försvarssprayer, de skaffar sig extra lås på dörrar. Det är det här samhället politikerna har skapat.

Stina: Alltså jag fattar vad du menar, men eftersom du är en skrivande människa så vet du ju också hur ord uppfattas.

Katerina: Fast jag tror inte att det hade blivit samma liv idag. De senaste åren hade det ändå skett en slags glasnost i vad som är möjligt att säga.

Annons

Stina: Glasnost beror väl på hur man ser på det hela. Men du har rätt i att mycket har hänt sedan ”Refugees welcome”. Fast jag skulle nog snarare tala om en avhumanisering av både språket och politiken.

Katerina: Men samhället har också förändrats. Vi har nu börjat se konsekvenserna. Ta till exempel det här med åldern. Först var det en massa prat om hur hemskt det var det här med åldersbedömningar av ensamkommande. Så visade det sig ju att det faktiskt var väldigt många vuxna män som kom. Men när vi varnade för det då sa man att ”nej, nej, det där är rasism”.

Jag anser inte att Sverige har ett ansvar.

Stina: Nu finns det ju en hel del tveksamheter kring just säkerheten i de här medicinska åldersbedömningarna. [SvD:s granskningar visar att metoden som Rättsmedicinalverket använder för medicinska åldersbedömningar har sina brister, reds anm.] Visst finns det säkert de som på olika sätt försökt utnyttja systemet. Men det finns också en övervägande majoritet som inte har gjort det. Och jag tänker så här. Att om jag tvingades fly från ett land där det var krig då skulle jag göra allt jag kunde för att få stanna i det land jag kommit till. Och hade jag barn och den enda möjligheten var att ljuga om sin ålder, då skulle jag uppmana dem att göra det. Jag kan hålla med dig om att samhället på många plan har brustit när vi har försökt få det att fungera, men för mig ligger ansvaret snarare på oss här i Sverige. Medborgare och politiker.

Annons

Katerina: Där håller jag inte med dig. Jag anser inte att Sverige har ett ansvar.

Stina: Du tycker inte det?

Katerina: Nej. Vad är det, 60 miljoner, eller 70 miljoner människor på flykt i världen? [2017 var närmare 70 miljoner på flykt, reds anm.] Sverige har inte ett ansvar för alla världens flyktingar, framför allt inte för de ekonomiska.

Stina: Fast menar du att man inte har rätt att söka sig till ett annat land även om orsaken ”bara” är att man vill skapa sig ett bättre liv? Ta sig upp ur extrem fattigdom till exempel.

Katerina: Nej. Det finns lagar kring detta. Enligt Dublinförordningen har man rätt att fly till första säkra land. Men de här individerna, som många gånger dessutom hjälps av flyktingsmugglare, åker ju genom hela Europa till Sverige.

Stina: Men menar du att alla ska stanna i Grekland?

Katerina: Nej, men de kan stanna i sina närområden. Eller i till exempel Saudiarabien.

Stina: Förstår du inte att man hellre vill till Sverige än till Saudiarabien?

Katerina: Ja, men vad ska man här och göra? Här sitter man sedan i tjugo år utan att lära sig svenska, bara för att bli försörjd av det här samhället. Det funkar ju inte.

Annons

Stina: Fast det är ju en extrem förenkling.

För mig är det ganska skrämmande när man ser hur public service har gått in i ett slags fostrande och censurerande funktion av befolkningen.

Katerina: Massinvandringen skapar ett dysfunktionellt samhälle. Jag anser att det är ett problem att ett land förändras så pass mycket demografiskt som Sverige gör. På många håll är det ju inte längre Sverige.

Stina: Vad är Sverige för dig?

Katerina: Det är ett land där det bor främst svenskar och européer. Och där finns ett majoritetssamhälle, med svenska lagar, svenska värderingar och där kvinnor och män är jämställda.

Stina: Och varför skulle det vara svårare för en person från till exempel Afghanistan att anamma svenska värderingar?

Katerina: Därför att vi formas tidigt av den kultur vi växer upp i. Och är man uppväxt med föreställningen att kvinnor som inte täcker sig är horor då är det ju svårt. Det går naturligtvis, men om det blir väldigt många och det blir ett stort tryck då kanske man väljer att behålla de värderingar där man känner sig trygg.

Annons

 

(Vi tar en kort paus för att hämta ett glas vatten.)

Stina: Det pratas mycket om filterbubblor idag och jag undrar …

Katerina: Men det är ju bara påhitt.

Stina: Fast jag har många i min bekantskapskrets som till exempel bara läser ETC, DN eller lyssnar på P1 och då får man en annan bild av samhället än om man läser Nyheter Idag eller tittar på Flashback.

Katerina: Jag läser allt. Och för mig är det ganska skrämmande när man ser hur public service har gått in i ett slags fostrande och censurerande funktion av befolkningen. Jag upplever inte att det var så förr.

Stina: Fast filterbubblor handlar inte heller bara om vad vi läser utan lika mycket om hur. För om man redan på förhand bestämt hur saker förhåller sig så kan man läsa allt och ändå bara få sina teser bekräftade.

Annons

Katerina: Jag måste ändå säga att Sverige har blivit väldigt extremt i att det är ett så hysteriskt, uppskruvat tonläge hela tiden. Antingen så måste man älska en sak eller så måste man hata den. Som nu till exempel Jordan B Peterson.

Stina: Men är inte du själv en del av just detta uppskruvade tonläge?

Katerina: Jo, lite grann kanske.

Stina: Längtar du tillbaka in i ”värmen”, om man kan kalla det så?

Katerina: Nej, jag skulle snarare vilja att den ”värmen” utvidgades och blev mer tillåtande.

Stina: Du tror alltså på en mångfald av åsikter, men inte av kulturer?

Katerina: Nej, jag tror inte på mångkultur, att allting ska vara uppluckrat. Det har inte fungerat någonstans.

Stina: Men olika åsikter kan alltså fungera?

Katerina: Absolut. Vi är ju människor med en gemensam utgångspunkt och vi har en gemensam förståelse för den kultur vi kommer ifrån.

Stina: Men har vi inte något gemensamt med alla bara för att vi är människor?

Katerina: Nej. Jag har ingenting gemensamt med till exempel en kvinna som är med och upprätthåller en kvinnoförtryckande struktur.

Annons

Stina: Ingenting?

Katerina: Nej. Absolut inte.

Stina: Jag tänker att det är det som konsten i bästa fall kan påminna oss om. Att vi bortom alla åsikter och kultur är rätt lika. Inför de grundläggande existentiella villkoren här på jorden.

Katerina: Nej, sorry, det finns inte för mig. Jag har ingen som helst förståelse för fundamentalister som vill förtrycka människor och så.

Stina: Men vad tycker du man ska göra för att vända utvecklingen då?

Jag är så otroligt främmande för att hålla på och baka in saker i lull-lull.

Katerina: Man kan ju titta på, och det sa jag också i den tjeckiska intervjun, att man kan kolla på New York, som var en av världens farligaste städer. Och på Giuliani [New Yorks tidigare borgmästare, reds anm.] som faktiskt rensade upp. Så det ska ju inte vara omöjligt. Men man måste gå väldigt systematiskt tillväga. Om man ser på samhället som ett företag så måste man gå igenom och se, okej vilka kostnader skenar, vad är det vi har gjort fel? För Sverige är ju otroligt ute på glid, och så pass dysfunktionellt som det faktiskt är så måste det saneras. Sverige måste saneras.

Annons

Stina: Men Katerina, när du väljer att använda ett sådant ord. Sanera.

Katerina: Jag är så otroligt främmande för att hålla på och baka in saker i lull-lull. Men säg så här då. Man måste göra en inventering av Sveriges olika funktioner och se vad som har gått snett. Till exempel politikers maktmissbruk.

Stina: Jag utgår från att du inte menar bokstavligt?

Katerina: Du menar att folk kan tänka ”sanera” precis som man sanerar skadedjur och så är det igång?

Stina: Exakt. Alla som vill misstolka dig kommer att göra det.

Katerina: Men de allra flesta vill inte det. Människor längtar efter någon som faktiskt är mer som jag.

Stina: Du ser det alltså snarare som att du tillhör en opposition som växer?

Katerina: Ja det gör jag. Jag har dagligen kontakt med människor som hör av sig och som både uttrycker medhåll och oro, ilska och en besvikelse över samhället. Människor som upplever att det inte funkar.

Annons

 

Stina: Men om man går tillbaka till det här drevet som du menar att DN skapade.

Katerina: Som man skapade och som jag tycker är så fruktansvärt ohederligt. Alltså att man kontaktade en uppdragsgivare [DN kontaktade Piratförlaget, och Expressen Bonnier Carlsen, reds anm.] och så sa man så här: Vad tycker ni om att Katerina Janouch har sagt si och så? För om man tänker på hur Bonniers förhöll sig till Strindberg, de blev ju jättehårt ifrågasatta, men de stod ju upp för honom, de slutade inte ge ut hans böcker. Men jag kan också se att det är fråga om kvinnor och män. En kvinna blir liksom ”nej, men nu tackar vi för oss, det här går ju inte”. Men sen vet jag faktiskt också en del män som inte får bli utgivna. Det blir fler och fler värdegrundsdissidenter.

Stina: Det är mycket möjligt.

Katerina: Jag fick motiveringen att ”det finns andra författarskap som inte känner sig bekväma med att vi ger ut dig”. Och då undrar jag, vilka författarskap skulle det vara? Menar de på allvar att andra författare inte vill ligga på Bonniers för att jag ligger där? I don’t think so. Du vet förskolor hör ju av sig hela tiden. De använder mina Ingridböcker i sin förskoleverksamhet och de har haft alla möjliga projekt kring dem. Men nu handlar det inte om böckerna längre utan om min värdegrund.

Annons

Stina: Fast ingenting i barnböckerna signalerar väl någon annorlunda värdegrund.

Det är som att jag har blivit något slags symbol för yttrandefrihet.

Katerina: Nej, det skulle aldrig falla mig in. Barn är ju barn, två-, treåringar har ingenting med politik att göra. Jag är inte intresserad av att predika någon värdegrund för dem. Jag skriver om djur och bad och resor och skogen för barn. För vuxna skriver jag om annat, som mina politiska böcker.

Stina: Trivs du med ditt liv som det är nu?

Katerina: Ja absolut. Jag älskar mitt liv. Jag älskar inte det som händer i Sverige, men jag känner mig mycket mer hel som människa.

Stina: Du kanske till och med upplever att du har större makt nu när du är utanför?

Katerina: Absolut. Även om det är lite paradoxalt. Men det är som att jag har blivit något slags symbol för yttrandefrihet.

Stina: Du har i alla fall blivit ett begrepp. Som vi andra hela tiden tvingas förhålla oss till.

Katerina: Lite så. Jag var i Prag på 50-årsdagen av ockupationen och det man sa att man lärt sig av ockupationen var att man behöver en större sammanhållning i samhället. Och det är väl det jag saknar i Sverige också. En vi-känsla.

Stina: Men bidrar det du gör nu till att skapa en sådan?

Katerina: Jag ger nog styrka till dem som känner sig väldigt utanför. Men samtidigt. Den här polariseringen blir också så kontraproduktiv. Ja, visserligen kanske jag har den att tacka för att mina utspel och åsikter fått genomslag. Men jag ser också att det som sker inte är sunt. Och hade det varit lugnare så hade jag kanske inte behövt.

Efter reklamen visas:
Värdet av att samtala
Bild 1 av 5
Bild 2 av 5
Bild 3 av 5
Bild 4 av 5
Bild 5 av 5