Annons

Gunnel Vallquist:Katolsk kvinnosak och kyrkligt ämbete

Eftersom kvinnan länge haft möjlighet till rätt vidsträckt aktivitet inom den katolska kyrkan, har frågan om hennes behörighet till kyrkliga ämbeten inte varit lika laddad som på protestantisk botten. Frågan om kvinnan och ämbetet tränger dock fram även inom katolicismen, och mycket tyder på att den på många håll börjar tas på allvar, konstaterar i denna rapport från det pågående Vatikankonciliet författarinnan Gunnel Vallquist.

Under strecket
Publicerad

Gunnel Vallquist.

Foto: Leif R Jansson/TT Bild 1 av 2

Denna artikel var införd i SvD den 23 oktober 1965.

Bild 2 av 2

Gunnel Vallquist.

Foto: Leif R Jansson/TT Bild 1 av 1
Gunnel Vallquist.
Gunnel Vallquist. Foto: Leif R Jansson/TT

Den katolska kvinnosaken är en mångskiktad företeelse. Med "katolsk kvinnosak” avses här inte kvinnofrågan i så kallade katolska länder utan kvinnans ställning i kyrkans liv. Detta för att begränsa ämnet; givetvis är jag medveten om att den förra frågan står i samband med den andra, men det är oerhört vanskligt att säga i vilken mån den betingas av denna, och i vilken mån av andra sociologiska faktorer. (Till exempel ekonomiska förhållanden, kvarlevande förkristna seder, påverkan från ickekristna religioner – detta senare särskilt beträffande den spanska civilisationen, som ju är djupt präglad av islam).

Från första början finns en spänning mellan två poler: å ena sidan behandlas kvinnan i Nya testamentet som en med mannen jämställd person i allt som gäller människans förhållande till Gud och till frälsning, allt som gäller hennes djupare människovärde; å andra sidan gör varken Jesus eller apostlarna något för att direkt och omedelbart reformera de rådande sociala förhållandena. Kristendomens uppgift ligger på ett annat plan, men den grundlägger en människosyn som i längden måste medföra genomgripande förändringar på det sociala området. Men här är det fråga om en långsam och organisk utveckling; kyrkan är förpliktad både att hålla fast det orubbliga och definitivt bindande i Kristi budskap och att dra konsekvenserna av detta budskap i varje tid och för varje tid. Inte minst nu, under pågående kyrkomöte i Vatikanen, upplever man hur evangeliet långsamt mognat i kyrkan; vissa konsekvenser av Kristi budskap ser man först nu, en del andra börjar man skymta, och åtskilliga har man förmodligen knappt ens börjat ana. Ett exempel på sådan gradvis omvandling är slaveriet, som kyrkan småningom tog avstånd från på grund av evangeliets inre logik men som man under den första kristna tiden ännu inte insåg var otillåtligt; andra problem som ännu inte fått sin slutgiltiga kristna lösning är exempelvis dödsstraff, krig, egendomsfördelning. Ett viktigt påpekande är att kyrkan beträffande livsfrågor av denna typ ofta mer eller mindre svikit sin uppgift och evangeliets krav, och att den avgörande "väckelsen” kommit utifrån, från rörelser (franska revolutionen, kommunismen etc.) som fått en mer eller mindre antikristen karaktär. Man har slagit dövörat till för profeterna innanför murarna – sådana har faktiskt alltid funnits, som manat till reformer i evangeliets anda – och inte lystrat förrän de anstormande motståndarna utifrån börjat rasera befästningarna.

Annons
Annons
Fortsätt läsa…

Men åter till kvinnofrågan. Här skall inte ges någon egentlig historik, utan först och främst påpekas att spänningsförhållandet mellan respekten för personens frihet och värdighet och en tendens till undertryckande varit tämligen konstant. Under medeltiden möter man å ena sidan kvinnogestalter som spelar – och tillåts spela – en avgörande roll inom kyrkan, som reformatorer, profeter och ledare, å andra sidan ganska besynnerliga utomkristna teorier (hämtade från den grekiska filosofin) om kvinnans mindervärde som människa. Att läsa dessa utläggningar kan för den icke koleriskt anlagde vara ganska muntrande. Dessa teorier vann efter hand mer och mer insteg i det kyrkliga livet, så att kvinnans ställning från senare hälften av femtonhundratalet sjönk betänkligt lågt. (Den sista kvinnliga profeten av stort format som tilläts verklig handlingsfrihet var Teresa av Avila).

Inom reformationens kyrkor blev förhållandet betänkligast, därför att man där tog avstånd från klosterlivet, som var kvinnans enda blygsamma möjlighet till relativt självständig personlighetsutveckling; i stället såg man kvinnan ensidigt i relation till mannen och familjen. Inom den katolska kristenheten behöll hon ett större egenvärde tack vare klostren, men framför allt på grund av Mariagestaltens unika ställning. Men klostren inrättades mer och mer efter orientalisk haremsmodell – inflytandet kom via Spanien, där paradoxalt nog den stora Teresa i hög grad bidrog till denna utveckling – inte minst för att råda bot på den utbredda sedeslösheten under renässansen. Ur dessa gallerförsedda gömslen kunde kvinnliga profetiska röster svårligen nå ut i det kyrkliga livet; om det ändå fanns kvinnor som spelade en viss roll så var det på mystikens område. Det dröjde emellertid inte länge förrän kvinnliga ordnar för barmhärtighetsverk och även undervisning uppstod (särskilt de senare ofta under starkt motstånd), och från adertonhundratalet kan man tala om ett myller av systrakongregationer med sådana uppgifter.

Annons
Annons

Denna artikel var införd i SvD den 23 oktober 1965.

Bild 1 av 1
Denna artikel var införd i SvD den 23 oktober 1965.
Denna artikel var införd i SvD den 23 oktober 1965.

Eftersom kvinnan sålunda i den katolska kristenheten haft en rätt vidsträckt kyrklig aktivitet, har frågan om hennes behörighet till det kyrkliga ämbetet – vilket inte är alldeles synonymt med problemet om kvinnliga präster – inte fått samma skärpa och inte upplevts lika dramatiskt på katolsk botten som på protestantisk. Mycken katolsk kvinnokraft har redan kanaliserats i mångskiftande kyrkliga uppgifter, och den relativt senkomna diakonissinstitutionen i de evangeliska kyrkorna kan inte sägas motsvara det katolska ordenslivet vare sig kvantitativt eller i fråga om den enskilda kvinnans valmöjligheter.

Men frågan om ämbetet tränger sig ofrånkomligen fram även i den katolska kyrkan. Sedan några årtionden har den ställts av enstaka personer, de senaste åren av många. Vaticanum II, som betyder vårluft och andarnas uppvaknande överallt där det finns någon ande att väcka, har påskyndat diskussionen, och vad som för bara fem-tio år sedan såg ut som en mycket teoretisk möjlighet långt i fjärran tas nu på åtskilliga håll upp som en realistisk fråga. Att de tidigare teoretiska och ofarliga luftspekulationerna nu börjar tas på allvar – eller, för att använda ett svenskt patentuttryck: att myndigheterna börjar se allvarligt på saken – bevisas bland annat av att Vatikanen för några månader sedan ansåg det vara skäl att i Osservatore Romano publicera en artikel av en gammal pålitlig romersk teolog som bekräftade vad de flesta skulle ha trott alldeles onödigt att bekräfta, nämligen att kvinnan inte kan bli präst.

Annons
Annons
Fortsätt läsa…

Nu är en artikel i Osservatore Romano inte något ofelbart eller ens förpliktande kyrkligt uttalande, och debatten fortsätter. Och i samband med konciliets fjärde session har en organisation vid namn St. Joan’s International Alliance (119 Oxford Street, London W.l.) hållit en presskonferens där positivt inställda biskopar och koncilieteologer var särskilt inbjudna. De var inte så få. Förbundet presenterades som en femtioårig katolsk internationell organisation som arbetar för kvinnans likställdhet i samhället och för en ökad kvinnlig insats i det kyrkliga livet. Förbundets president deklarerade att man på delta senare område vill gå fram såväl med djärvhet som med diskretion. Man beräknar att opinionsklimatet kommer att ändras ganska snart, och om kyrkan en dag vill kalla kvinnan till prästämbetet, skall det, försäkrar St. Joan's Alliance, finnas kvinnor som är färdiga att svara på kallelsen.

I väntan på detta främjar och följer förbundet forskningen i ämnet. I senaste numret av dess medlemsblad, The Catholic Citizen, anmäls två doktorsavhandlingar, båda författade av jesuiter, den ene i Sydamerika, den andre i Innsbruck. Båda kommer till resultatet att ingen teologiskt oantastlig grundval finns på vilken man kan grunda en vägran att ta upp frågan om kvinnan och prästämbetet till seriös granskning. De skriftställen som brukar åberopas mot kvinnans behörighet till ämbetet kan inte tas ut ur sitt sammanhang och motsägs dessutom av andra skriftställen – som var och en som följt den svenska debatten i ämnet kunnat konstatera. Ingen bindande utsaga föreligger från det kyrkliga läroämbetet, och inget fundamentalt teologiskt hinder finns.

Annons
Annons

Detta är inget sensationellt konstaterande: samma åsikt hävdas veterligen till och med av åtminstone en teolog i Sanctum Officium, som inte torde kunna misstänkas för liberalism. Flertalet katolska teologer torde dock anse att kyrkans obrutna tradition är ett tillräckligt argument. Teologer som intar en öppnare ståndpunkt brukar ofta dra fram ekumeniska hänsyn som viktiga hinder, särskilt förhållandet till östkyrkorna. Men märkligt nog finner man även där, både bland ortodoxa och katolska orientaler, enstaka röster för kvinnans tillträde till prästämbetet.

Bland koncilieteologerna och biskoparna här i Rom finns helt visst några som ställer sig positiva till tanken på kvinnliga präster. Men bortsett från de mer eller mindre hållbara teologiska eller exegetiska skäl som kan anföras för och emot, saknas ännu generellt i den katolska kristenheten, och inte minst i prästerskapet, de psykologiska förutsättningarna för att tåla en så djupgående förändring. Den katolik som på nära håll bevittnat vilken tragedi denna nyordning inneburit för enheten i den svenska kyrkan kan heller inte rimligen önska en liknande situation i den katolska kyrkan. Här rör det sig om så farliga undermedvetna krafter att det vore vanvett att utmana dem. Det enda kloka är att lugnt fortsätta den sakliga forskningen, såväl teologiskt som historiskt, och låta den allmänna utvecklingen göra sitt verk.

De senaste påvarnas uttalanden har i hög grad bidragit till att förändra och förbättra kvinnans allmänna ställning i den katolska kristenheten. Sedan Johannes XXIII:s encyklika Pacem in terris förkunnade mannens och kvinnans absoluta likställdhet i äktenskapet såväl som i samhället, har jag personligen inte hört något tal om den gamla äktenskapssynen med kvinnans underordnande. En ganska avgörande test tycks mig vara den predikan jag i en vanlig italiensk kyrka åhörde på "den heliga familjens dag” i år, och där jag helt självklart väntade att den gamla patriarkaliska synen skulle ventileras. Men till och med här talades om makarna på exakt samma plan; det var inte längre fråga om "familjefaderns auktoritet” utan om "föräldrarnas”. Här försiggår alltså lugnt och stilla en utveckling vars slutpunkt ingen kan förutse, och bland de framstegsvänliga katolska elementen torde önskan vara ganska enhällig att den skall fortsätta lika lugnt och stilla. Det anser man sig ha råd med.

Annons
Annons

Om det alltså i dag finns ett förmodligen mycket litet antal kyrkomän som direkt önskar kvinnliga präster, så finns det betydligt fler som önskar kvinnliga diakoner. Vad mera är: de betraktar ingalunda denna önskan som illusorisk utan som en ganska realistisk möjlighet, och det tämligen snart. Men redan detta steg skulle få en avgörande betydelse, inte bara i praktiken, utan även teologiskt. Det skulle nämligen innebära att kvinnan finge del i det kyrkliga ämbetet, som enligt katolsk lära är en enhet som börjar vid de lägre vigningarna (eller åtminstone vid subdiakonatet) och slutar med biskopsvigningen. Diakonerna tillhör det övre skiktet, närmast under prästerna, och deras uppgifter är viktiga: predikan, brudvigsel, jordfästning, utdelande av nattvarden (men inte celebration av mässan eller hörande av bikt). Det hävdas att ett sådant diakonat faktiskt utövats av kvinnor under kyrkans företa århundraden. Rudiment av ämbetet fortlevde under medeltiden, i klostren, och än i dag bär vissa abbedissor liturgiska insignier som vittnar om en kvinnlig delaktighet i ämbetet: ring, kräkla, stola.

Som tecken på en ny utveckling kan man se de tillstånd som nyligen på ett par håll i Sydamerika – där prästbristen är svår – givits åt ordenssystrar att utdela nattvarden åt folket. Denna praxis har redan länge förekommit där religionsförföljelser tvingar det kyrkliga livet ner i katakomberna, och har då inte begränsats enbart till ordenssystrar utan gällt även lekfolk.

Ett sådant diakonämbete, först och främst upplåtet för ordenssystrar, förefaller vara en i hög grad önskvärd institution. Vad prästämbetet beträffar tror jag att det för många katoliker – av båda könen – blivit mindre begärligt sedan lekfolkets status i kyrkan blivit så påtagligt förbättrad, i synnerhet i och med det nuvarande kyrkomötet. Däremot borde möjligheten till teologiska examina, inklusive doktorsgrad, med fördel kunna utsträckas till kvinnor. Än så länge är de teologiska fakulteter lätt räknade, där lekfolk och ordenssystrar har "fullständiga rättigheter”. Det borde de få – alldeles oberoende av alla ämbetssynpunkter.

Laddar…
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons