Annons

KD: Öka trycket för maktskifte i Venezuela

Venezuelaner tar sig in i Colombia nära staden Cucuta. Bild från mars 2019.
Venezuelaner tar sig in i Colombia nära staden Cucuta. Bild från mars 2019. Foto: Schneyder Mendoza/AP, Elvira Pihl/Aftonbladet/TT

Med nuvarande regim i Caracas bedömer UNCHR att ytterligare två miljoner människor kan tvingas lämna Venezuela det kommande året. Utan ett skifte vid makten finns inget som tyder på att situationen kommer att förbättras, skriver Lars Adaktusson (KD).

Under strecket
Publicerad

DEBATT | VENEZUELA

Att krisen i Venezuela har försvunnit från förstasidor och löpsedlar innebär inte att situationen för det venezuelanska folket har blivit bättre. Tvärtom försämras det humanitära läget för varje dag som går, detta samtidigt som de politiska motsättningarna fördjupas och hotet om militär konfrontation befästs.

Enligt Amnesty International har socialistregimen under Nicolás Maduro de senaste åren gjort sig skyldig till ett systematiskt och utbrett förtryck som bedöms falla under folkrättens rubricering om brott mot mänskligheten. De styrandes vägran att lämna ifrån sig makten i kombination med det venezuelanska folkets lidande har gjort att USA nyligen skärpt sanktionerna mot landet. I början av månaden beslutade Vita huset att frysa Venezuelas tillgångar i USA och införa handelsembargo.

De nya sanktionerna, som välkomnas av oppositionen och interimspresidenten Juan Guaidó, omfattar inte mat, medicin och kläder. Trots detta är oron stor för att befolkningens utsatthet ökar genom det amerikanska sanktionsbeslutet. Guaidó delar oron, men konstaterar att ”sanktionerna kan hävas i morgon om Nicolás Maduro hjälper sitt land och lämnar presidentpalatset Miraflores”.

Annons
Annons

Att Maduroregimens maktmissbruk slår brutalt och skoningslöst mot befolkningen kunde jag själv bevittna när jag besökte Venezuelas gräns mot Colombia tidigare i år. I gränsstaden Cucuta mötte jag nyanlända venezuelanska flyktingar som berättade om en närmast ofattbar misär, om hur deras tillvaro slagits i spillror och om hur de inte längre kunde försörja sig i Venezuela.

Ett medelålders par med sex barn beskrev hur det var att lämna sitt hus och sina tillhörigheter därför att akut fattigdom drabbat familjen. En ensam mamma skildrade hur pengarna inte längre räckte till för att köpa medicin till sin nioåriga diabetessjuka dotter. En pappa med ett av sina barn vid sin sida konstaterade att hans inkomst inte längre var tillräcklig för att förse familjen med mat. Två flickor berättade att deras skola tvingats slå igen eftersom det inte fanns pengar till undervisning och lärarlöner.

Företrädare för FN:s flyktingkommissariat, UNHCR, som jag träffade vid gränsbron Simon Bolivar, rapporterade att över fyra miljoner människor de senaste åren har lämnat Venezuela. Två tredjedelar av dessa har sökt sig till Colombia, av dem finns omkring 1,3 miljoner kvar inom landet medan övriga tagit sig vidare till länder som Ecuador eller Peru.

Annorlunda uttryckt är det som just nu utspelas på gränsen mellan Venezuela och Colombia den värsta migrations- och flyktingkrisen hittills i Latinamerika – varje dag tvingas i genomsnitt mellan 5 000 och 7 000 venezuelaner att lämna sitt hemland. Till denna djupa tragik ska läggas det faktum att Venezuela som nation balanserar vid en avgrund. Ekonomin är körd i botten, arbetslösheten skenar, inflationen är skyhög, fattigdomen ökar dramatiskt, liksom kriminaliteten.

Annons
Annons

Detta till trots är debatten i omvärlden politiserad och polariserad. När det gäller konsekvenserna av det socialistiska experimentet i Venezuela har Europas vänsterpartier konsekvent valt att förminska dess effekter eller blunda för det som sker. Länge har Venezuela av ledande vänsterföreträdare betraktats som en demokrati i vardande, utvecklingen har beskrivits som hoppfull och när Nicolás Maduro valdes till president 2013 gratulerades han av bland andra svenska vänsterns partiledare, Jonas Sjöstedt. Medlemmar av Vänsterpartiets partigrupp i Europaparlamentet hyllade ”Venezuelas odödliga revolution”.

Detta är i sak både bedrövligt och ovärdigt, men det är framför allt ett svek mot alla de miljontals venezuelaner som i detta nu kämpar för att överleva, i eller utanför sitt hemland. Utan ett skifte vid makten finns inget som tyder på att situationen kommer att förbättras – med nuvarande regim i Caracas bedömer UNCHR att ytterligare två miljoner människor kan tvingas lämna Venezuela det kommande året.

Det är med andra ord hög tid, inte bara för USA utan också Europeiska unionen och den svenska regeringen, att inse allvaret i situationen och ta ansvar i större utsträckning än hittills. Den humanitära hjälpen till befolkningen i Venezuela, samt till de miljontals flyktingar som finns i Colombia och andra grannländer, måste öka. Politiskt måste stödet till interimspresidenten Juan Guaidó bli tydligare och mer uttalat, samtidigt som nya sanktioner mot regimen övervägs.

Sist men inte minst är det dags att inleda processen för att förpassa Nicolás Maduro och hans regim till den plats där de obestridligen hör hemma; i Internationella brottmålsdomstolen i Haag.

Lars Adaktusson (KD)
riksdagsledamot, utrikespolitisk talesperson

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons