Annons

KD: Säg nej till avtalet med Kuba

Kubas president Miguel Díaz-Canel och företrädaren Raúl Castro.
Kubas president Miguel Díaz-Canel och företrädaren Raúl Castro. Foto: Ramon Espinosa /AP

Om riksdagen röstar ja till EU-avtalet med Kuba försitter Sverige en chans att påverka det system som under 60 år plågat det kubanska folket. Det skriver Lars Adaktusson (KD).

Under strecket
Publicerad
Foto: Fredrik Persson/TTBild 1 av 1

DEBATT | KUBA

Inom kort tar riksdagen ställning till om Sverige ska godkänna EU:s avtal om samarbete och handelsutbyte med Kuba. Kristdemokraterna kommer att rösta nej till avtalet, dels därför att den politiska oppositionen hållits utanför förhandlingarna, dels därför att inga tydliga krav ställs på den kubanska regimen vad gäller mänskliga rättigheter och demokratiska reformer.

Det framförhandlade avtalet är från 2017 och består av tre delar som var för sig behandlar politisk dialog, utvecklingsbistånd och handel. Det ska självfallet välkomnas när steg tas för att stärka politisk dialog, men dessa steg får inte tas inom ramen för den kubanska diktaturens definition av mänskliga rättigheter och ett oberoende civilsamhälle. Organisationer som arbetar för frihet, minskat förtryck och respekt för mänskliga rättigheter är sedan länge förbjudna, av regimen betraktas de som ett hot det kubanska samhället.

Detta till trots är bilden av Kuba på många håll att landet önskar öppna upp mot omvärlden och att dess politiska företrädare är positiva till förändringar i demokratisk riktning. Det är en bild som den kubanska regimen har intresse av att sprida och som främst vänstergrupper i Europa har valt att föra vidare. Inte sällan framhålls att det blivit lättare för kubaner att resa utomlands och att tillgången till internet har förbättrats inom landet. Men det är en ofullständig bild, verkligheten visar att utvecklingen när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter går i fel riktning.

Annons
Annons
  • Fortlöpande vittnar kubanska organisationer om godtyckliga arresteringar, trakasserier och fängslanden av människor som samlas för att bilda opinion i olika frågor. Ledande oppositionella anser att förtrycket har ökat sedan förhandlingarna om Kubaavtalet inleddes för några år sedan.
  • Fria och rättvisa val lyser med sin frånvaro. Kommunvalet i november 2017, som skulle bli startskottet för processen för att ersätta Raúl Castro vid makten, genomfördes efter att alla former av opposition förbjudits. Kuba som enpartistat består.
  • Landets nya president, Miguel Díaz-Canel, utsågs föga förvånande i en sluten process. Skiftet på presidentposten som skulle bli slutet på Castrostyret hindrar inte att det även fortsättningsvis är Raúl Castro som styr det kubanska kommunistpartiet. Det parti som förbjuder politisk opposition och kontrollerar landets styrande organ.

Till detta ska läggas att Kuba går åt fel håll även utrikespolitiskt, det gäller inte minst i relation till Venezuela. I det havererade socialistiska experimentet under Nicolás Maduro, som lett till en humanitär kris och tvingat fyra miljoner venezuelaner att fly, spelar Kuba en aktiv roll.

Banden mellan Latinamerikas två socialistiska diktaturer är starka, det gäller inte minst inom militär och underrättelsetjänst. Redan under Hugo Chávez kunde Venezuela med hjälp av kubanska militära rådgivare utforma och bygga upp underrättelsetjänsten DGCIM, som sedan dess spionerar på de egna väpnade styrkorna och förtrycker oliktänkande. Från flera håll anklagas underrättelsetjänsten för allvarliga övergrepp, inklusive tortyr.

Annons
Annons
Foto: Fredrik Persson/TTBild 1 av 1

Mot bakgrund av detta är det illa att propositionen om Kubaavtalet som nu ligger på riksdagens bord inte ens nämner kubanernas ansvar för det mänskliga lidandet i Venezuela. I propositionstexten beskrivs länderna som bundsförvanter, men liksom parterna bakom EU:s Kubaavtal väljer den svenska regeringen att inte ställa krav på Kubas ledare när det gäller det militära stödet.

Svensk socialdemokrati har genom åren kritiserats för att ha en närmast uppskattande inställning till regimen i Havanna. Tidigare biståndsministern Pierre Schori, känd för att hyllande beskrivit Fidel Castro som en ”encyklopedist med en renässansfurstes drag”, tillhör dem som möjligen bländats mest. Så sent som hösten 2015 skickade regeringen just honom till Havanna för att inkassera kubanernas stöd för den svenska kandidaturen till FN:s säkerhetsråd. Samtidigt ”firades” att det då var 40 år sedan Olof Palme hyllade kommunistregimen under ett lika omtalat som erbarmligt Kubabesök.

Det är nu hög tid att göra upp med detta, det är dags att ställa krav på verklig förändring och reformer som kommer hela det kubanska folket till del. Av erfarenhet vet vi att handel och utländska investeringar har stor betydelse, men inte är synonymt med demokrati och frihet. Kuba är exempel på just detta och det är mot den bakgrunden som den politiska oppositionens agerande ska ses. Så sent som för några veckor sedan vädjade kubanska aktivister till den svenska riksdagen att inte godkänna EU:s Kubaavtal.

Kristdemokraterna liksom flera andra partier hörsammar detta. Den rödgröna regeringen ser ändå ut att kunna samla en majoritet bakom sitt förslag att godkänna avtalet, med hjälp av Vänsterpartiet och Moderaterna. Det är djupt beklagligt. Sverige försitter därmed en chans att påverka det system som under 60 år plågat det kubanska folket, som tagit livet av oskyldiga och placerat 20 000 politiska fångar i diktaturens mörka fängelser.

Lars Adaktusson (KD)
riksdagsledamot, utrikespolitisk talesperson

Foto: Fredrik Persson/TT
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons