Annons

DamnLokko: Kendrick Lamar bländar och berör

Kendrick Lamars nya album ”Damn” är efterlängtat.
Kendrick Lamars nya album ”Damn” är efterlängtat. Foto: TT

Patoset, rösten, talangen finns där – Kendrick Lamars nya album är lika komplext som sina föregångare. Andres Lokko lyssnar till en artist som refererar till klassisk soul med en själ som får honom att utbrista ”damn!”

Uppdaterad
Publicerad

Damn

Artist
Kendrick Lamar
Genre
Hiphop
Musikbolag
Interscope/Universal

Betyg: 5 av 6

”Hi kids, we wanna talk to you about gun control.”

Hur går man vidare när man redan har tonsatt Black Lives Matter-rörelsen och Barack Obama tillhör ens största beundrare?

Att som Comptons Kendrick Lamar relativt tidigt i sin karriär utses till talesman för en generation – eller, med tanke på den politiska hastigheten just nu, en hel tidsepok – har sitt pris.

Annons

Hur lättar man på ansvaret utan att förlora sin röst och ens välförtjänta patos?

Man gör nog ganska exakt så här. Om man nu besitter Kendrick Lamars talang, det vill säga.

Om George Clinton och James Brown var de oundvikliga referenserna på ”To pimp a butterfly” och dess järnvilja att återinföra en ursprungsfunk och politisk ilska i hiphopen handlar ”Damn” mindre om funken och betydligt mer om klassisk 1970-talssoul.

Aldrig på ett vis som känns det minsta bakåtsträvande men den som vill kan skönja idéer och knep som smidigt och smärtfritt går att härleda till Curtis Mayfield, Norman Whitfields mest symfoniska The Temptations-produktioner och Marvin Gayes mästerligt ekologiska ”What’s going on”.

Det är de spåren som utgör albumets själ. De finns där mellan de framtida hitsen – som ändå är lika många som de är utmärkta. ”Damn” är som mest levande och musikaliskt underhållande när man får intrycket av att Kendrick Lamar bara är så tusans nöjd med det han skapar att han spontant brister ut i just ett ”damn!” med jämna mellanrum.

Jag gör det väldigt ofta när jag lyssnar också.

Under avslutande ”Duckworth” – en bländande och Tupac Shakur-refererande uppvisning i historieberättande – känns det som om jag måste utbrista i ett ”damn!” i slutet av i princip varenda rad.

Man ska inte på något vis låta sig luras av de till synes simpla och avskalade låttitlarna. ”Damn” är ett minst lika komplext verk som sina föregångare. Vad han än hävdar själv.

Jag har inte ens några större problem med ”Xxx”, det redan på förhand så djupt oroväckande samarbetet med U2. Nästan tvärtom.

Det finns en medveten humor och självironi i att be Bono framföra en refräng när man redan våndas över att ha utsetts till hiphopens politiska talesman.

Och tillhör man inte de som automatiskt börjar fnissa eller får böjvecksexem så fort MacPhistos irländska världssamvete öppnar munnen – personligen befinner jag mig väldigt nära den skiljelinjen – så kommer faktiskt alla inblandade mot all förmodan undan med det här.

James Brown-attacken på ”To pimp a butterfly” ledde till musik som enade, demonstrerade och protesterade.

”Damn” manar snarare till viss besinning och eftertanke utan att för det vara en millimeter mindre ilsken på Donald Trump (ett, inte så oväntat, återkommande ämne albumet igenom).

Men i Lamars besinnade respons ingår ändå mängder av uppgörelser, möjligheten att få sista ordet mot de konservativa krafter som avfärdade Black Lives Matter-hymnen ”Alright” på hans förra album.

Samplingar från radio och tv samt meddelanden inspelade baklänges sköter den så viktiga biten alldeles utmärkt när inte texterna gör jobbet med den äran.

Den ofta vackra soulmusiken som utgör basen håller upp ett kroniskt utsträckt långfinger bakom ryggen.

Så ”Damn” går alltså väldigt bra att applicera till sin egen vardag och agenda var man än råkar befinna sig våren 2017. Till exempel fungerar lyriken och musiken smått perfekt som ljudspår till ett kollektivt avståndstagande från fotbojor.

Just idag i alla fall. Imorgon har den förhoppningsvis en ny funktion.

Grejen är den att jag tror att vi kommer att få väldigt många tillfällen att återkomma till ”Damn” framöver, den har ju – efter blott två tre dygn i dess sällskap – redan en väldigt stark känsla av modernt standardverk över sig.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons