Annons

Kendrick LamarKendrick Lamars lyrik en hisnande upplevelse

 Kendrick Lamar.
Kendrick Lamar. Foto: Joel C Ryan/AP
Under strecket
Publicerad

Kendrick Lamar

Genre
Konsert
Var
Globen

När Kendrick Lamar Duckworth föddes, sommaren 1987, regerades r&b-topplistorna av namn som vi sällan hör nämnda i dag. Club Nouveau, Atlantic Starr, Force MD’s, Levert och The System är några av dessa som har fallit i glömskans gap. Anledningen är förmodligen att dåtidens öron och blickar var riktade mot en scen som precis var på väg att befinna sig i sin mest kreativa fas, nämligen hiphoppen. Tre decennier senare har hiphoppen för första gången passerat rocken i storlek och antal lyssningar, och på tronen sitter just denna 30-åriga son av Compton; Kendrick Lamar. Soulhistoriskt blinkande och döpt av sin mamma efter den legendariske ledsångaren i The Temptations; Eddie Kendricks.

Stockholm är det näst sista stoppet på hans Damn-turné, och Globens läktare är sällan så här fyllda till sista stol. Det är egentligen smått osannolikt att en artist med sådan kompromisslöshet når en publik av denna mängd. Visst, han är samtidens främste rappare, en virtuos av sällan skådat slag, men han har hela tiden följt sin egna kompass, aldrig sålt sin själ till topplistorna. Ändå ligger han där, och just nu känns det som om han inte kan göra något fel. Det är ganska talande för hans storhet att han just nu toppar albumlistan i USA med sitt soundtrack till filmen Black Panther, och han ligger sjua på singellistan tillsammans med SZA med ”All the stars”. Medan en annan artist förstås hade framfört dessa aktuella låtar flera gånger på rad så väljer Lamar att ignorera detta. Det är på samma gång aningen ignorant och tillika mäktigt, så säker är han på sin tron.

Annons
Annons

Lika imponerande är hans val av förband i James Blake, även han en kompromisslös virtuos som dock går en helt annan väg. Det är snudd på lite komiskt att se en hel glob fylld av många jäger-shottande r&b-fans få höra en introvert, vit kille göra elektroniska leftfield-experiment som någon slags arena-variant av Arthur Russell. Det fungerar dock, men responsen är desto större när Kendrick Lamar sedan öppnar showen med de självsummerande textraderna: ”I got power, poison, pain and joy inside my DNA”. Och resten av konserten bevisar han just detta. Hans band är placerat i kulissen, Kendrick Lamar står ensam på scenen i vita tygstycken som ser ut som någon slags Kung Fu-variant av en morgonrock. Hans musik är så dubbelbottnad och mångfacetterad att han inte behöver något mer för att övertyga. Han är politisk, rolig, sexig och virtuos på samma gång. Tyvärr framgår inte hans texter fullt ut i ett liveformat, men hans lyrik är en hisnande upplevelse, det är en galopperande poesi av ett sällan skådat snitt inom denna genre.

Bland kvällens höjdpunkter kan nämnas den funkmarinerade ”King Kunta” som låter som en uppdaterad version av George Clintons flämtande ”Atomic dog”. Den vassa ”Money trees”, som framförs ovanpå en glimrande bur mitt i publikhavet, går sedan en tät mach gentemot ”Swimming pools (drank) om publikens gunst. Den massiva allsången som uppstår under avslutande ”Humble” är imponerande, men Kendrick Lamar nöjer sig inte med att gå av scenen med en sång som verkar piska honom själv till ödmjukhet. Han avslutar förstås, fullt logiskt, med ”God”.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons