Annons

Ekman påminner om att det går att göra motstånd

Kerstin Ekman samt flyktingar som anlände till den grekiska ön Lesbos 2015.
Kerstin Ekman samt flyktingar som anlände till den grekiska ön Lesbos 2015. Foto: Jeppe Gustafsson/TT

Den brukar inte räknas till Kerstin Ekmans bästa, romanen ”Gör mig levande igen”, men Therese Eriksson vill lyfta fram den för dess humanistiska budskap. Att det går att göra motstånd och att ljuset alltid finns där, alldeles intill mörkret.

Under strecket
Publicerad

Urklippet på köksskåpet har gulnat i solen. Det är saxat ur Dagens Nyheter, hösten 2015, när tidningen och hundra kända svenskar gick samman under hashtaggen #jagdelar, i ett upprop – snabbt förlöjligat av dem som ville ropa ”godhetsapostel” – mot rasism och för medmänsklighet. Kerstin Ekman var en av de hundra och det är hennes text som hänger intill fläkten i mitt kök.

Blicken söker sig ofta till några centrala rader: ”Under århundradena har vi långsamt erövrat en humanism i vårt land. Ibland är den skymd, ibland djupt nergrävd. Men den finns där som en guldreserv.” Det är en stärkande påminnelse när det är svårt att få syn på någon humanism att tala om. Gulnat papper är guld som glimmar – nästan.

Den här traditionen, den långsamt erövrade humanismen, är en som Kerstin Ekman ofta åberopar sig på. Den kan vara söderbergsk eller lagerlöfsk, men den kan också vara Eyvind Johnsons. Om Johnson och den humanism, det orubbliga motstånd mot nazism och andra totalitära ideologier hon menar att han representerade, har Ekman skrivit i artiklar och essäer.

Annons
Annons

Men framför allt genomlyses denna humanismens hävd i romanen ”Gör mig levande igen”, en bok som samtalar med Johnsons Krilonsvit.

Men framför allt genomlyses denna humanismens hävd i romanen ”Gör mig levande igen”, en bok som samtalar med Johnsons Krilonsvit.
”Gör mig levande igen” utkom 1996 och betraktas ofta som, om inte en mellanbok så åtminstone som en av författarskapets mer svårbestämda och komplicerade titlar. Och även om den fick en hel del goda recensioner och dito försäljningssiffror när den kom, anses den nog allmänt – till skillnad från de mer omhuldade Jämtlandsromanerna – vara mer litteraturvetarnas bok än läsarnas; en rad analyser har till exempel gjorts av dess modernistiska och/eller postmodernistiska egenskapers vara eller icke vara.

Förvisso är ”Gör mig levande igen” stundtals både snårig och överlastad – den rymmer många romaner inom sig – men en så udda fågel i författarskapet är den trots allt inte. Dels kan man säga att den pekar såväl bakåt mot ”En stad av ljus” (1983) som framåt mot ”Grand final i skojarbranschen” (2011), men först och främst är den en undersökning av den humanism och det upplysta förnuftets praktik – dess möjligheter och begränsningar – som är en kärna i Ekmans författarskap.

Hur fungerar hat och ondska, och hur gör vi motstånd mot det?

Flickan i frysen. Den försvunna lucian, med silveränglar i de svarta rastaflätorna. I ”Gör mig levande igen” återuppfinner och omskapar Ekman den samtalskultur som präglar Krilonsviten – Johnsons borgerliga män är här medelålders och åldrande kvinnor med olika bakgrund – men det är också en roman om ett brott. Om det tidiga 90-talets Sverige – en tid med Bosnienkriget, Lasermannen, Ny demokrati och neonazistisk vurm – och om en ung svart flicka, Rosemarie, som försvinner en krispig decembermorgon.
Det är i en sådan tid, med sådana händelser, som romanen utspelar sig. Och det är den tiden som, precis som i Johnsons 1940-talssvit, reser dess centrala frågor: hur fungerar hat och ondska, och hur gör vi motstånd mot det? Kan det goda samtalet någonsin räcka till? ”Gör mig levande igen” är ingen programmatisk bok, men politiskt prövande i sitt ständiga pendlande mellan försvar av och kritik mot samtalets radikala potential.

Annons
Annons

I den stockholmska söderorten Dalen håller den kvinnliga samtalsgruppen i Krilons efterföljd att lösas upp. Kvinnorna är bland annat oense om huruvida det är en bra idé att den Krylundska villan upplåts till flyktingboende; grand old ladyn Oda Arpman försvarar planerna, medan den förment förnuftiga socialarbetaren Ruth Anser vill stämma in i protesterna. Under tiden sitter Rosmarie i frysen i källaren i just den villan.

Guldreserven finns. Det är upp till oss att gräva fram den.

Kerstin Ekman rycker ofta ut till det upplysta förnuftets försvar, men i en roman som ”Gör mig levande igen” genomskådas också hur detsamma används som ursäkt för tilltagande avhumanisering och brist på medmänsklighet. Hos Ruth Anser och hos Ove Fehlzén, villaområdets Bert Karlsson-typ, återfinns detta förment rationella. ”Jag är realist”, säger Fehzén med munnen full av kyckling, och övergår snart till att orera om de strävsamma som byggt landet och de ociviliserade som ska komma för att förstöra det. Hans ”realist” ekar in i vår tid, in i 2015 och de senaste årens debatt i flyktingmottagandets spår.

Tiden upprepar sig, även de mörka bitarna. ”Gör mig levande igen” påminner oss om det, skoningslöst, men också om att ljuset, motståndet, finns alldeles intill. Guldreserven finns. Det är upp till oss att gräva fram den.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons