Annons
Krönika

Madelaine Levy:Kerstin Weigl borde lära sig av proffsen

Under strecket
Publicerad

Det är klart att mineralpuder och politik hör ihop. Skolexemplet på det är Richard Nixon som kom till USA:s allra första tv-sända debatt hålögd, orakad och glåmig. Mot en solbränd John F Kennedy i skarp kostym och bländvitt leende hade han ingen chans. Och det gäller inte bara i USA. I Göran Greider och Barbo Hedvalls bok ”Stil och politik” kan man läsa om svenska politikers modeval, från Birgit Friggebos urringning på Nobelfesten 1992 till Gunnar Strängs hängslen (där hela välfärdssamhället hängde tryggt) och hur dessa under lång tid, mer eller mindre medvetet, använts för att påverka opinionen.

När Aftonbladets Kerstin Weigl anmärker på Isabella Lövins oborstade hår och naturliga hy är det alltså inte egentligen så problematiskt att utseende kopplas till ämbetet. Politiker (av båda könen) är inte vilka yrkespersoner som helst, de är symboler för sin sak och de är – även om man skulle kunna önska att så inte vore fallet – även kändisar. Vi lyssnar inte enbart på vad de säger, vi påverkas också av hur de ser ut, vare sig vi vill det eller inte.

Annons
Annons

Utseendets politiska perceptionshistoria studeras därför sedan några decennier tillbaka av såväl modejournalistiken som vetenskapen, för att förstå vad kläderna kommunicerar och om budskapen når fram. Problemet är alltså inte att, utan hur Weigl väljer att skriva.

Det blir uppenbart för den som läser Washington Posts formidabla, Princetonutbildade moderedaktör Robin Givhan, den enda modekritiker som hittills tilldelats Pulitzerpriset. Under rubriker som ”Elizabeth Warren skickar ut ett subliminalt budskap med sina ärmar” och ”La du märke till Sarah Palins tröja? Bra. Det var det meningen att du skulle göra” analyserar hon politiskt mode och förklarar hur klädvalen bidrar till kampanjarbetet, eller är del av den tysta diplomatin.

Även Robin Givhan, som räknas som en av USA:s mer inflytelserika politiska kommentatorer, kan vara spetsig på gränsen till det raljanta. Hon jämförde en gång Hilary Clintons v-ringning med att gå med öppen gylf, och gick hårt åt den mörkgröna parkas som Dick Cheney valt för 60-årsdagen av Auschwitz befrielse. Men till skillnad från Weigl är Givhan tillräckligt kunnig, detaljerad och resonerande för att förklara varför en viss kostym eller frisyr är bättre lämpad för en viss situation än en annan. Hon baserar sina slutsatser på historia och forskning och landar inte i personliga, subjektiva åsikter, utan i ett medvetandegörande om hur väljare och andra intressenter påverkas. Dessutom går hon åt männen minst lika hårt som kvinnorna.

I jämförelse framstår Kerstin Weigl som en typisk vuxenmobbare, som döljer sin egen okunnighet i ämnet bakom namedropping och ogrundade elakheter. (Som Ebba Busch Thor redan kommenterat på Twitter är mineralpuder inte ens inne längre, det är BB och CC cream som gäller numera.) Weigl gör sig alltså skyldig till exakt det hon anklagar Isabella Lövin för – brist på både professionalism och finess.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons