Annons

LucyKincaid får dig att se världen med klarare ögon

Jamaica Kincaids eviga teman är relationen mellan mor och dotter, det karibiska landskapet, samhällets förväntningar på kvinnor och – inte minst – kärlekens ljus och mörker.
Jamaica Kincaids eviga teman är relationen mellan mor och dotter, det karibiska landskapet, samhällets förväntningar på kvinnor och – inte minst – kärlekens ljus och mörker. Foto: Tomas Oneborg

Hennes böcker är tunna, men rymmer ofantligt – inte minst den sinnliga, glupska blicken på världen. Att umgås med Jamaica Kincaids romanfigurer får dig att se världen med klarare ögon, skriver Therese Eriksson.

Under strecket
Publicerad

Lucy

Författare
Jamaica Kincaid
Genre
Prosa
Förlag
Tranan

Översättning: Lena Fagerström 158 sidor

Vid en viss tidpunkt i hennes liv slår följande insikt ner i den unga flickan Lucy, och några år senare återupprepar hon den: ”Allting förblir på samma vis och ändå är ingenting detsamma.” Det är en uppenbarelse – det är hon som kallar den så – som kan förstås på flera vis. I bokstavligaste mening handlar det förstås om hur en ung människa blir varse något som vuxenvärlden (förhoppningsvis) för länge sedan förstått; att livet är en tvehövdad historia med dess konstanta förändring och ständiga upprepning.
Vidare fungerar den där insikten också som ett slags devis för den roman av Jamaica Kincaid som bär sin huvudpersons namn: ”Lucy” från 1990. Den ges nu ut i ny svensk utgåva av bokförlaget Tranan, och för varje Kincaid-titel som kommer i min väg blir jag alltmer övertygad om vilken enorm kulturgärning denna utgivning är – det måste bli sagt. Här har vi nämligen en roman om en förändrings- och frigörelseprocess, en som för övrigt i stora drag liknar författarens egen; Lucy har, i sena tonåren, lämnat hem och familj i Antigua i Karibien bakom sig när hon stiger iland i ett januarikallt New York för att jobba som barnflicka. Här möter hon en ny värld och en privilegierad familj på randen till upplösning. Ett år senare har hon just installerat sig i egen lägenhet, redo att slå sig fri än en gång. Samtidigt som insikten om att hon aldrig blir fri från den söndertrasade kärleken till modern slår rot i henne.

Annons
Annons

Det cykliska i detta, att Kincaid använder kalenderåret för att gestalta Lucys process, understryker denna dubbelhet av förändring och upprepning. Jamaica Kincaid skulle aldrig låna sig till något så enkelt som utvecklingens raka rörelse från A till B. Upprepat bryter Lucy upp, fortsatt hänger mönster och minnen kvar. Förvandling och omtagning är inte skilda företeelser; de hör ihop, intimt.
Men den där uppenbarelselika frasen – ”allting förblir på samma vis och ändå är ingenting detsamma” – är också, kanske främst av allt, en ypperlig beskrivning av Jamaica Kincaids författarskap i sin helhet. Ända sedan debuten med novellsamlingen ”På flodens botten” (1984) har hon konsekvent arbetat med återkommande bilder och berättelser, teman som i varje bok förskjuts och omdanas på ett sätt som gör henne omedelbart igenkännbar men alltid ny.

Det stora, aldrig övergivna ämnet är relationen mellan mor och dotter. Så också i ”Lucy”, men Kincaid återvänder konsekvent även till andra teman; förhållandet mellan kolonialmakt och koloniserad, mellan man och kvinna (som för övrigt inte sällan kan läsas som parallell till det förra), den unga kvinnans obändiga överlevnadsinstinkt, intensiva sexualitet och kroppslighet.

De kvinnor, ofta unga – även om till exempel mrs Sweet i senaste romanen ”Se nu då” (2013) utgör ett undantag – som Kincaid skildrar, förenas alla av en krävande livshunger som inte ber om ursäkt för sig. Hennes romanfigurer är långt ifrån älskvärda varelser, men alltid skildrade med en uppriktighet som skänker deras, och författarens, röster en sällsynt auktoritet. Att umgås med en Kincaid-karaktär är en uppfordrande verksamhet, en som får dig att se världen med klarare ögon.

Lägg därtill den alltid starkt sinnliga, glupska blicken på världen, som gör att dofter, smaker och sinnesförnimmelser stiger upp från boksidorna som om man själv vore närvarande. Och att de gör det, trots att Jamaica Kincaid är en författare som är sparsam med orden. Hennes böcker är förhållandevis korta, 150-200 sidor sådär, men rymmer ofantligt. Här finns inte ett överflödigt ord; texten är hårt packad och renons på lull. Ändå finns där, samtidigt, ett skimrande poetiskt flöde, en mjukhet i vilken det krassa, raka är inbäddat. Kincaid är helt enkelt en stilist av benådad dignitet, och ”Lucy” utgör sannerligen inget undantag från den regeln.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons