Annons

Anders Q Björkman:Kinesisk självcensur sprider sig till Sverige

Foto: TT

Risken för repressalier skrämmer svenskar från att tala fritt om Kina och andra auktoritära regimer.

Under strecket
Publicerad

För en tid sedan berättade sinologen Torbjörn Lodén i Sveriges Radios ”Studio Ett” att han inte längre kan verka som forskare i Kina. Han hade gett uttryck för åsikten att Kina måste frige den svenske medborgaren Gui Minhai och var inte längre önskad i landet.

Enpartistaten Kina har sedan i somras markant utökat sina ansträngningar för att påverka hur landet beskrivs i Sverige (något Ola Wong rapporterade om i SvD förra helgen). Kampanjen har varit kontraproduktiv – svenskar har fått en mer negativ uppfattning om Kina – men delvis också framgångsrik: även i Sverige pressas människor till självcensur.

Svenska forskare och journalister med koppling till Kina berättar för SvD att de har svårt att få visum till landet på grund av åsikter de har gett uttryck för – och vill därför heller inte ställa upp med namn i tidningen. Man oroar sig för att vänner eller anhöriga ska råka illa ut. Eller för att inte få visum – kanske till och med aldrig mer kunna resa till Kina, oavsett vilka kopplingar av privat eller yrkesmässig art man har till landet.

Annons
Annons

Inte bara Kina ägnar sig åt export av yttrande-ofrihet, även länder som Ryssland och Turkiet arbetar aktivt för att kritiska röster ska hålla tyst. Låt mig ge fyra konkreta exempel på hur självcensur och påtryckningar från dessa tre länder kan ta sig uttryck i dagens Sverige:

• Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg kom i veckan med det häpnadsväckande påståendet att forskaren Martin Kragh, chef för Rysslands- och Eurasienprogrammet på Utrikespolitiska institutet, kanske är en spion. Kragh skulle medverka i ”ett internationellt nätverk som ska sätta dit folk som sprider ’rysk propaganda’” och borde därför utredas av Säpo, skrev Linderborg. På så sätt gav hon en air av legitimitet åt det som med stor sannolikhet är en rysk förtalskampanj, vars syfte är att tysta en svensk forskare.

• I lördagens SvD skrev nio forskare en debattartikel där de uttalar sitt stöd för Martin Kragh och varnar för digital informationskrigföring som diskrediterar kritiker och experter och därmed utmanar demokratin. Symptomatiskt är att fler forskare än dessa nio uttryckt att de står bakom artikeln, men valt att inte skriva under av rädsla för att själva bli måltavlor.

• Förra våren skrev Kurdo Baksi i SvD debattartikeln ”Ska svenska skolor vara arenor för islamister?” med anledning av att den turkiska organisationen Millî Görüş, som samarbetar med Erdoğan-regimen, skulle hyra en skola i Stockholm. Tidningen Mitt i Tensta Rinkeby följde upp detta med en artikel, men efter att en Sverigerepresentant för den statligt kontrollerade turkiska nyhetsbyrån Anadolu Agency framfört invändningar drog lokaltidningen tillbaka den.

Annons
Annons

• Såväl Kinas som Turkiets ambassader har flera gånger kontaktat SvD för att uttrycka missnöje över artiklar i tidningen. I Kinas fall har protesterna riktats mot texter om Gui Minhai, i Turkiets fall har förtrytelsen rört essäer och reportage om folkmordet 1915.

Rättigheten att på ett eller annat sätt få uttrycka sina åsikter är en grundbult i en demokrati. I Sverige anses den så viktig att två av våra fyra grundlagar handlar om den: yttrandefrihetsgrundlagen och tryckfrihetsförordningen. Den sistnämnda kom till redan 1766 under frihetstiden och är den äldsta i världen.

Men nu lever vi i en annan tid – en globaliserad sådan, då ord rör sig blixtsnabbt över gränser. Den tog sin början för ganska exakt 30 år sedan, då ayatolla Khomeini med en fatwa mot författaren Salman Rushdie slog fast att Irans syn på yttrandefrihet skulle gälla i hela världen. I dag kan det som yttras i Stockholm, Berlin eller London ögonblicket därpå orsaka förargelse i Moskva, Peking eller Ankara.

Men det finns trots allt många ståndaktiga människor som inte tar till självcensur. En sådan är Gui Minhais dotter Angela Gui, som alltid talar klarspråk om diktaturen, senast i en intervju i SvD för två veckor sedan.

En annan rakryggad kvinna finner vi i en video som publicerades på Youtube i veckan. Där berättar den 59-åriga filmproducenten Dilek Dündar med stadig blick in i kameran hur den turkiska staten bryter mot hennes mänskliga rättigheter. Hon har fått sitt pass indraget och kan därför inte träffa sin make och son. Hennes banktillgångar har konfiskerats och hennes kreditkort har ogiltigförklarats. Snart blir hon hemlös, eftersom myndigheterna har beslagtagit hennes hus för att inom kort sälja det på exekutiv auktion.

Hennes brott? Hon är gift med journalisten Can Dündar, numera landsflyktig i Berlin. Liksom sin fru vägrar han att tystna och skriver varje vecka om sitt hemland i Die Zeit – vilket naturligtvis är ett rött skynke för president Erdoğan.

Det är inte lätt att veta hur vi ska hantera Pekings, Moskvas och Ankaras försök att tvinga på Europa och Sverige självcensur, men ett uppenbart sätt är att ge vårt oreserverade stöd åt forskare och andra som granskar dessa stater, samt åt modiga människor som Dilek Dündar och Angela Gui.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons