Annons

Kirsten Åkerman: Jag behövde en smäll för att vakna upp

Foto: Joanna Andreasson
Under strecket
Publicerad

Gästkrönika | Vi och dom

På den stekheta asfalten utanför gymnastiksalen vid Fort Pierce Central får jag mitt livs första fysiska knytnävsslag. Det träffar på kindbenet och får mig att tappa orienteringen och se den röda tegelbyggnaden sväva upp och ner i några sekunder.
Men det är inte slaget som gör mest ont. Det är orden you fucking nigger lover som knockar mig. Allt sker till tonerna av Michael Jacksons ”Billie Jean” och som en fond vajar palmerna och Florida. Solskensstaten. Det kunde inte vara soligare.
Slaget är ett beställningsjobb. Jag är utbytesstudent, året är 1982 och dottern i familjen har en kalender på sin dörr där hon räknar ner dagarna tills jag ska åka hem.

Vid den första middagen med familjen i det stilla förortsområdet i Port Saint Lucie lyckas jag aningslöst trampa rakt ner i familjens djupa avsky för människor med ursprung i Afrika, Karibien, Latinamerika, Indien, Indonesien och alla andra platser där evolutionen krävt hud som tål stark sol.

Stolt proklamerar jag att i Sverige gör vi inte skillnad på människor på grund av hudfärg eller härkomst. I Sverige finns ingen svart eller vit, vi är alla bara människor. Jag uttalar mig med all den passionerade naivitet en sjuttonårig utbildnings- och jämlikhetsprivilegierad unge uppvuxen med fluortanten, allmän och särskild matte, statliga satsningar på antimobbing och fem myror är fler än fyra elefanter, kan.

Annons
Annons

Familjen Sams kämpar sedan med att övertyga mig om den vita rasens överlägsenhet och tar mig med iklädd en frasig ljusblå nylonlångklänning på högtidliga möten i KKK:s förtält. ”Du måste förstå att vi har rätten på vår sida”, säger en rödbrusig man med sammetsväst och många ordnar och symboler glimmande på bröstet, i Sverige har ingen kommit och tagit ifrån er allt ni byggt upp, ingen har tagit ert land, vi var här först och gjorde allt arbete och nu har vi snart ingenting kvar, vi trängs ut.

Pappa Chet tar mig med ut på jobbet som installatör för Southern Bell Telephone Company. Mina lår klibbar fast på plastsätet i hans van medan han pratar och pratar om allt som puertoricaner och haitier tagit ifrån honom, hans familj och vänner. Vi slirar in på de torftiga små gårdarna med sina sötstinkande citrusodlingar och barn med tänder som längtar till tandläkaren och elak ihållande hosta. Vi bjuds på iste och samtalen om avskedanden, nedläggningar, utflyttningar och dom jävla mexikanerna fortsätter. Vi färdas längs med telefonledningarna i ett USA som inte ställer sig in, där det är långt till ordet great. Ibland är jag rädd. Hoten och hatet är inte riktat mot mig men jag är inte heller vi i deras vi och dom.

När jag ansluter till skolans volleyboll-lag som en av två spinkiga beige-rosa spelare ger dottern upp och ser till att en weed-langande kille i Sydstatskeps från Boca Raton kommer och sopar till mig. Ja, jag behövde en smäll för att vakna upp och mitt första möte med vitmaktrörelsen i 80-talets Florida har hållit mig vaken kring frågan om ”de andra”. Den våldsamma kraft som finns i att känna sig förfördelad, bakåtsuget och hopplösheten i en trailerpark eller i ett miljonprogram. Saknaden av någon som berättar att du inte behöver vara bara platsen du kommer ifrån, att du också är platsen du vill till.

Annons
Annons

Det är ingen stor skillnad på Chets och hans vänners resonemang och andra sammanslutningar som förordar ett exkluderande ”vi”. Den springande punkten är att man tror att världen blir bättre om vissa hålls utanför den, om vissa aldrig skulle ha fått komma in. Tesen är urdåligt underbyggd och har aldrig givit mänskligheten några framgångar men fortsätter att förfölja oss från land till land, från generation till generation.

Den förfäktades i olika tonarter också nu under årets Almedalsvecka. Det är lätt att råka använda all sin kraft på att gå i strid om detaljerna i den befängda och tusenfalt motbevisade tesen men vi får inte glömma att ägna kraft åt att berätta hur ett inkluderande ”vi” ser ut och fungerar när mänskligheten är sitt bästa jag. Det är ett rejält jobb och bara att hugga in där dina resurser gör mest nytta, in med idéer, metoder, tankar och praktiska insatser, handfasta och genomförbara.

En grundlagsändring kring uttryck för hat och hot krävs också, såg vi i veckan, det är smärtsamt men bra att det blev så tydligt. Så klart ska vår lagstiftning vara anpassad till det den är avsedd att göra, skydda individ och rike. Det finns så många berättelser om samhällen som gått under på grund av intolerans, men inte en enda berättelse om motsatsen.

KIRSTEN ÅKERMAN är företagare och debattör.
kirsten.akerman@maketrade.se

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons