Annons

Torgny Nordin:KI:s historia är också medicinens

Jubileumsboken ”Medicin blir till vetenskap” beskriver den hisnande utvecklingen från ­läkekonst och kvacksalveri till högteknologisk medicinsk ­vetenskap. Det stora erkännandet för institutet kom i och med ansvaret för Nobelpriset från 1901.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

UNDER STRECKET

Sverige för två hundra år sedan. En tredjedel av riket har gått förlorat i finska kriget och de sanitära förhållandena i städerna är under all kritik. Särskilt i Stockholm är livsvillkoren och det allmänna hälsoläget sämre än i de flesta av Europas huvudstäder.

Fattigdom, undermålig mat och usla bostäder var för många en realitet när landet stod på tröskeln till omvälvande förändringar på såväl det sociala som politiska planet. En händelse som exemplifierar detta är inrättandet år 1810 av Karolinska Institutet, KI. För det var inte bara samhällsförhållandena som stod inför kraftiga förändringar, även forskningen och medicinen stod inför en ny tid.

Till minneshögtiden utger Karolinska Institutet i år en lång serie retrospektiva exposéer samt mer utförliga forskningsrapporter om den egna verksamheten. I jubileumsutgivningen märks bland annat publikationer om studentliv, institutionskrönikor samt rektorsporträtt. Av särskilt tyngd är emellertid
Medicinen blir till vetenskap. Karolinska Institutet under två århundraden under redaktion av Karin Johannisson, Ingemar Nilsson och Roger Qvarsell (Karolinska Institutet University Press, 416 s). Boken är tack vare flera tunga bidrag av betydande värde och vänder sig med sitt breda social- och vetenskapshistoriska perspektiv även till läsare utan medicinskt specialintresse.

Annons
Annons

Även om de nio författarnas uppdrag varit att i första hand rikta sökarljuset mot KI:s tillblivelse och verksamhet handlar boken, i synnerhet dess första del, i stor utsträckning också om medicinens historia i Sverige. Det är en lika mångfacetterad som spännande berättelse som i grunden handlar om hur gammaldags läkekonst utvecklats till högteknologisk medicinsk vetenskap ingående i ett väldigt sjukvårdssystem sträckande sig över snart sagt alla livets sidor. Det är onekligen en lätt hisnande historia, inte mist då den angår oss alla.

I praktiken sammanfaller medicinens moderna historia från början av 1800-talet i vårt land i väsentliga delar med KI. Grovt sett kan utvecklingen beskrivas i tre grundläggande steg. För det första handlade det för medicinarna om att frigöra sig från kvacksalveristämpeln; att få läkaren att inför allmänheten framstå som något mer och bättre än en fältskär samt, inte minst, att förvandla medicinen till en vetenskap med solid förankring i naturvetenskaplig teori och metod.

För det andra handlade det om en systematisering av verksamheten. I anslutning till vad som tilldrog sig på de stora sjukhusen på kontinenten, särskilt i Frankrike och Tyskland, var det frågan om att utveckla ett slags klinisk praktik inriktad på sjukdomars symptom, deras tecken och behandling. För det tredje handlade det alltså om en inriktning på folkhälsa, en disciplin som först benämndes statsmedicin och i dag kallas socialmedicin. Sociala problem, smittspridning och förebyggande åtgärder var väsentliga sidor, något som förde medicinen in i hälsopolitiken och med tiden kom att göra läkaren till en av den sociala ingenjörskonstens främsta frontkämpar.

Annons
Annons

Syftet med ”Medicinen blir till vetenskap” är att skildra den kliniska och vetenskapliga verksamheten vid institutet. Alldeles uppenbart är detta vetenskaps- och institutionshistoria, men det är alltså också en god portion socialhistoria eftersom medicinen – vilket författarna påpekar i förordet – är intimt sammanvävd med ekonomi, politik och samhälle. Och givetvis är det därmed även en fråga om makt. För den växande auktoritet som medicinen med åren fått och som ofta kretsat kring socialt ansvar har samtidigt även handlat om privilegiet att definiera och utpeka vad som är hälsosamt eller inte, vad som är normalt och naturligt – och vad som i stället skall räknas in under kategorierna avvikelse eller abnormitet. Denna mycket speciella position rör förstås inte bara hälsa i allmänhet, utan spänner över ett synnerligen brett fält som inkluderar personlig livsstil, fritidssysslor, arbete, boende, sexualitet, reproduktion, åldrande och så vidare.

Det är måhända lätt att uppfatta KI – i dag landets största och internationellt mest kända medicinska och odontologiska universitet – som en endimensionell framgångssaga. Begynnelseåren karaktäriserades emellertid av revirtänkande och missunnsamt agerande från de två medicinska fakulteterna i Lund och Uppsala. Ett tidstypiskt och ofta citerat nålstick stod Uppsalaprofessorn Israel Hwasser för; han menade kort och gott att KI inte var något mer än en simpel hantverksskola. Successivt kom dock KI att tillerkännas samma examensrättigheter som de två universiteten, men den verkliga vändningen torde ha inträffat först 1901 när Karolinska fick ansvaret för Nobelpriset i fysiologi eller medicin. I och med det uppdraget stärktes dess särställning inom medicinsk forskning gentemot Lund och Uppsala.

Annons
Annons

Ett annat och nog så viktigt skäl till att Karolinska Institutet redan från början lyckades försvara sin existens var givetvis närvaron av skickliga forskare. Kemisten Jacob Berzelius, en av Sveriges internationellt mest kända naturforskare, var en av grundarna. Inte lika beryktad, men av stor betydelse var Anders Retzius. Hans intresse gällde inte endast skallmätning utan handlade även om hur vetenskapligt utbildade läkare skulle agera när det gällde olika samhällsproblem. I ett föredrag om det vetenskapliga läget i landet inför Svenska Läkarsällskapet 1849 menade Retzius att det återstod ett försummat område: ”Det är den allmänna Sundheten, förebyggandet af folkets physiska försämring, af farsoters härjningar och undanrödjandet af de orsaker, som framkalla endemiska sjukdomar.”

Vad som krävdes för att förbättra läget var ett organiserat samarbete mellan arkitekter, ingenjörer och läkare – ett samarbete som i England kallades
civil engeneering. Om denna viktiga aspekt har professor Roger Qvarsell bidragit med en synnerligen intressant och problematiserande text: ”Samhället: medicinen och det publika”. Qvarsell diskuterar ingående frågan om hur medicinen utvecklades mot socialvetenskap och hur politiken i detta sammanhang alltmer kom att handla om tillämpningar av socialmedicinska tankar och ideal. Ett av skälen till att frågan fick en så pass framskjuten plats inom KI var, menar Roger Qvarsell, placeringen i huvudstaden och närheten till andra vetenskapliga institutioner och statliga myndigheter. Omvänt missgynnades de stora universiteten i Lund och Uppsala av sin geografiska placering.

Annons
Annons

Frågan om hur det sociala ansvaret kan och bör fördelas var ett ämne med etisk botten som var föremål för mycken diskussion under stora delar 1900-talet. I grunden är frågan perenn och därmed lika angelägen i dag, men genom att lyfta fram några centralt placerade personer vid KI låter Roger Qvarsell oss ta del av hur argumenten faktiskt såg ut.

En viktig person var medicinprofessorn Magnus Huss som med sitt stora arbete ”Alcoholismus Chroniclus” från 1849–51, om brännvinets skadeverkningar och synen på alkoholism som en sjukdom, kom att bli en av KI:s internationellt mest kända och flitigast citerade företrädare. Att superiet var en folksjuka rådde det inget tvivel om menade Huss, fast om det var konsekvenserna eller själva begäret som utgjorde sjukdomen var väl inte uppenbart. Han skriver: ”Må dock vara, att benämningen sjukdom är något oegentlig för att beteckna ett missbruk eller ett begär, men då begäret efter berusning blifvit inom ett land så allmän att en betydlig del av dess befolkning hängifver sig deråt, torde detta väl kunna tilläggas namn af farsot.”

Mot detta argumenterade provinsialläkaren Fredrik August Cederschjöld kraftfullt. Han menade att det alls inte fanns något sjukligt begär efter brännvin hos allmogen, utan att det i stället var de traditionella umgängesformerna med gästfrihet och skyldighet att bjuda tillbaka som var roten till det onda. Frågan om det var den sjuke individen eller den sociala miljön som stod i centrum var därmed väckt – och den skulle trava vidare in i diskussionerna om nakenkulturen, steriliseringslagstiftningen, mödrahälsovården och så vidare.

Annons
Annons

Visserligen var det tydligt hur medicinen från mitten på 1800-talet utvecklades mot att bli en självklar del av naturvetenskapen, men vid denna tid påbörjades även en inriktning som drev den mot att samtidigt bli ett slags samhällsvetenskap. Den nyss nämnda nakenkulturen kan förefalla som ett udda exempel, men Roger Qvarsell visar på ett intressant sätt hur just nakenkulturen definierades och stärktes genom medicinska och förment vetenskapliga argument. Upprinnelsen handlade, skriver Roger Qvarsell, om klädernas verkliga betydelse för kroppen och inte minst alla plagg vilka hindrade kroppens naturliga funktioner. Gördlar och korsetter, stärkkragar och strumpeband ansågs hämma den naturliga kroppens rörelsemönster och kom därför att kritiseras på medicinska grunder. Än längre gick emellertid professorn i dermatologi och syfilidologi Johan Almkvist som under 30- talet startade en svensk nakenkulturrörelse efter tysk förebild.

Almkvists idéer fick relativt stort genomslag och även om Roger Qvarsell antyder att exemplet är aningen kuriöst, är det inte utan att man förnimmer en känsla av obehag, en lätt rysning. På modern journalistiska skulle man väl säga att professor Johan Almkvist rasade mot allt onaturligt, som onödiga kläder och annat bjäfs. Hör bara: ”Det sunda förnuftet säger, att nakenheten är naturlig, icke osedlig, eller skamlig, vetenskapen säger att nakenheten är nyttig.”

Den nakna naturliga kroppen skulle exponeras för att skillnaderna mellan flickor och pojkar, kvinnor och män, inte skulle bli dold för ungdomen. För om nakenheten hemlighölls resulterade det, enligt Almkvist, i ett överdrivet sexintresse och onaturligt fantasiliv. Men genom att redan vid unga år vänja sig att se nakna kroppar skulle lockelserna svalna och sexualmoralen stärkas.

Annons
Annons

Och det var inte endast så att kläderna hindrade den naturliga nakenheten, dessutom användes de för att kunna bära allehanda grannlåt som exklusiva smycken och medaljer vars funktion bara var att signalera social position. Därmed uppfattades även modet som en onaturlig styggelse för Almkvist eftersom den inte kan beskrivas som något annat än en patologisk företeelse, en sjuklig längtan efter uppmärksamhet. Professorns nyttomoraliska recept blev därmed att landets familjer i uppfostringssyfte skulle umgås utan kläder för att på så vis skapa den naturliga och nya människan.

Ett av bokens centrala bidrag är professor Karin Johannissons på samma gång eleganta och djuplodande text om medicinens praktik. Det handlar om kliniken, om ritualer och rutiner samt, inte minst, om de upptränade perceptionsförmågor vilka konstituerar den medicinska kunskapsprocessen.

En av Johannissons viktigaste poänger rör medicinens identitet. Patientnära forskning är inte längre lika prestigefull som grundforskning, vilket i sin tur inneburit att laboratoriet snarare än kliniken blivit medicinens nya finrum. Medan experimentell grundforskning är lätt att standardisera och därmed hyllas för sin exakthet och kvalitet, kan detsamma inte sägas om klassisk patientforskning – av det uppenbara skälet att varje patient är unik. Påpekandet är viktigt och borde diskuteras mer. Samtidigt kan man säga att den frågan, i en eller annan form, funnits med ända från Karolinska Institutets grundande 1810.

Torgny Nordin
Torgny Nordin är kultur- och vetenskapsskribent.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons