Sarah Klang.
Sarah Klang. Foto: Lars Pehrson

Klang och jubel! Äntligen rasar manliga rockmyten

Avmaskuliniseringen av rockhistorien pågår för fullt. Lana del Rey och svenska nya stjärnan Sarah Klang är några som driver den. Andres Lokko tecknar en ny gitarrbefriad rockhistoria som tar avstamp i den vattenkammade pop som aldrig åkte till Woodstock.

Publicerad

Den brittiske musikjournalisten Andrew Harrison postade nyligen ett kollage på Twitter av de klassiska bilderna på The Beatles tagna för ”The White Album” där han okommenterat gav medlemmarna kvinnliga anletsdrag. Hans uppsåt med det är oklart men när författaren Caitlin Moran retweetade resultatet till sina hundratusentals följare uppstod en viral liten storm.

Den började genast spekulera i hur världen hade sett ut om The Beatles faktiskt hade bestått av fyra kvinnor. Det hela resulterade i ett ganska fantastiskt tankeexperiment med en utmärkt visuell illustration.

Annons

Det pågår en väldigt intressant och hälsosam avmaskulinisering av rockhistorien. Den behövde vädras, dammas av och inventeras noggrant för att sedan sättas ihop på nytt med nya skruvar och av lika nya hantverkare. Flera smarta kritiker i min närhet talar ofta om drömmen om ett ”år noll”, där den accepterade historien inte längre är den allenarådande. En metod för att uppnå ett ”år noll” är att gå hela vägen tillbaka till grunden för att skifta perspektivet på den vedertagna bilden – och skapa en alternativ historieskrivning; en möjlig parallell snarare än en ren och skär revidering.

De nya historieskrivningarna har en viktig sak gemensamt: elgitarren och det instrumentets så kallade hjältar står inte i fokus. De evighetslånga kapitlen om The Beatles och Rolling Stones är utrivna från kurslitteraturen. I alla fall under de närmast kommande terminerna. När de ändå håller på ryker de om The Doors, Jimi Hendrix och Led Zeppelin också. I en svensk kontext kulminerade den nya historieskrivningen nästan efter tillkännagivandet av Metallica som mottagare av Polarpriset 2018. Vilket dessutom sammanföll med nyheten att den amerikanska gitarrtillverkaren Gibson hotas av konkurs och nedläggning.

Annons

Allt medan Kate Bush nästan i och med varje ny soluppgång knappar in på The Sex Pistols i någon slags obestridbar retroaktiv viktighet och relevans. Med en fri dansgrupp i släp har hon pantomimat sig förbi hela herrpunken som inspirationskälla sedan ganska länge. Den nya vägvisaren tar avstamp i 1961, åker till en prydlig villaförort i Kalifornien istället för till Liverpool strax efter och återupprättar det tidiga 80-talets syntpop och estetik samt samma eras – av manliga kritiker nedsablade – kraftballader. Överallt vakar den ständigt närvarande Stevie Nicks ackompanjerad av just Kate Bush.

Kitsch kan också vara en intressant lösning. Ty det som är kitsch för dig är med största sannolikhet blodigt allvar för någon annan.

Sarah Klang i ”På spåret”.
Sarah Klang i ”På spåret”. Foto: Bo Håkansson/SVT

När svenska Sarah Klang nyligen framförde Bobby Hebbs ”Sunny” och Mama Cass Elliotts ”Make your own kind of music” i ”På spåret” nådde det här kanske för första gången ut till en bred svensk publik. Det tillhör inte vanligheterna att ett framträdande i en tv-frågesport lyckas understryka en gästartists agenda. Det handlar för övrigt inte alls blott om genus; Bobby Hebb och sången i fråga tillhör just det här kyska gränslandet mellan easy listening, Caesar’s Palace och den vattenkammade pop som aldrig åkte till Woodstock.

Annons

Det är en musikalisk plats där Sarah Klang skickligt har placerat sitt debutalbum, om än lite närmare det i Sverige så älskade och milt countryklingande Chris Isaak-twanget. Sångerna i fråga har historiskt sett kategoriserats som kitsch. När kitsch var ett skällsord.

Annons

Men kitsch kan också vara en intressant lösning. Eller kanske till och med räddning? Ty det som är kitsch för dig är med största sannolikhet blodigt allvar för någon annan. Kitsch är inte heller en konstant. I en gitarrdevalverad tid är 1961 en perfekt utgångspunkt, ett eventuellt ”år noll” i technicolor och Doris Day i huvudrollen med ”Edward Scissorhands” utanför fönstret och David Lynch eller John Waters i regissörsstolen. Den lättbläddrat efterkonstruerade coffee table-versionen av 1961 är lite lätt gotisk, stel med översta knappen knäppt så att det uppstår en uppdaterad Twin Peaks-erotik. Och så fortsättningen i den del av Los Angeles som inte märkte av vare sig Bob Dylan eller The Doors eftersom de hade fullt upp med att proviantera skyddsrummet som de byggt i trädgården i händelse av kärnvapenattacken som ju kunde komma vilken sekund som helst.

Lana del Rey på Coachella Music and Arts Festival i Kalifornien.
Lana del Rey på Coachella Music and Arts Festival i Kalifornien. Foto: Chris Pizzello/AP

Lana del Rey har lyckats annektera det här området och förvandla det till en egen Pandoras ask, så fylld av hemligheter under ytan, en rockens ”Mulholland Drive” där varje svar är en ny gåta. Sarah Klang är den dubbade svenska versionen. Det är inget fel på den, men den får ingen som lyssnar att vilja veta mer om Charles Manson.

Sarah Klang har lite närmare till ”Saltkråkan” än till ”Blue Velvet”

Annons

Sarah Klang har lite närmare till ”Saltkråkan” än till ”Blue Velvet”. Musiken och lyriken är episkt sorglig och korrekt sammansatt med en fantastisk stämma vid mikrofonen – men musiken saknar lönndörrarna till våra mest obehagliga utrymmen.

Det vilar någonting livsfarligt över hela den sekunderna–före–The Beatles–eran. En implosion av samtidens alla restriktiva begränsningar. Det går en intressant elgitarrbefriad röd tråd från 1961 års sjungande aktriser i kysk knytblus över The Mamas & The Papas via det tidiga 1970-talets pianotrubadurer och Las Vegas-divor till 1980–talets synthpop. Carole King, Joni Mitchell, Laura Nyro, Sandy Denny och Judee Sill är väsensskilda artister som tidigare ändå devalverats till ett gemensamt kapitel om ”kvinnliga singer-songwriters”. Allt medan, säg, Johnny Cash eller Neil Young genast förärades varsin 1 000-sidig bok.

Annons

Men vem med ett någorlunda modernt estetiskt sinne läser inte hellre mastodontverk om Mama Cass och Michelle Phillips, Cher och Diana Ross än en till bok om John Lennon? Diskussionen om huruvida Yoko Ono egentligen var den mest intressanta medlemmen i The Beatles upphör aldrig att vara både viktig och innehålla flera korn av sanning. Korn som dessutom bara blir fler för varje år som flyr.

Kitsch och kärleken till den har aldrig varit ett maskulint uttryck. Snarare tvärtom: likt disco eller house (i sin ursprungliga form) är det bögar, självutnämnda outsiders och kvinnor som har gjort kitschen till sin valda konstform. Straighta vita män med alfabetiskt sorterade skivsamlingar och bokhyllan fylld av rockbiografier har rynkat på näsan åt allt som kan kategoriseras som kitsch och, ju äldre de själva och musiken blir, desto högre blir kraven på hundraprocentig autenticitet, såsom den ”alltid har sett ut”.

Annons

Det vilar någonting livsfarligt över hela den sekunderna–före–The Beatles–eran. En implosion av samtidens alla restriktiva begränsningar.

Och så sitter man där, inkapabel att acceptera annat än en 82-årig herre i skägg som skrockar ”Stagger Lee” framför en brasa i Appalacherna. Det är en form av cementering; av kravmärkt genuinitet och inte helt olik den manligt nedärvda traditionen att fascineras av gamla fältslag och korniga krigsdokumentärer.

Annons
Sarah Klang på P3 Gulggalan i Göteborg tidigare i år.
Sarah Klang på P3 Gulggalan i Göteborg tidigare i år. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

Som rockhistoriker har man två skolor att välja: den ena ser musikhistorien som färdigskriven sedan länge, en linjär och oföränderlig berättelse. Den andra betraktar popmusiken som en levande organism som aldrig står still och nästan dagligen måste inventeras och revideras. Sarah Klang utgör en inte helt oviktig del av det sistnämnda.

Det finns alltid en risk att som kritiker försöka förvandla samtiden till ett ”år noll”. Det är i och för sig kul att göra det som ren provokation för att understryka viktiga poänger men det har en förmåga att framstå som lite fånigt och lätt substanslöst. Hur tilltalande det än kan kännas att låtsas som om The Beatles aldrig existerade. Men att däremot tweaka den skrivna historien i önskvärd riktning verkar ju fungera högst tillfredställande. Att ställa The Mamas & The Papas framför The Stooges, Dusty Springfield ovanför Jimi Hendrix och Cher framför Bruce Springsteen.

Inför spelningen på Globen.
Inför spelningen på Globen. Foto: Lars Pehrson

Sarah Klang har trevat sig fram till musiken hon gör i dag. Det gamla manliga idealet att vara musikalisk konsekvent är alltid värt att fundera lite över. Likt den ofrånkomliga Lana del Rey före henne sägs det att Sarah Klang innan ”Love in the Milky Way” prövade sig fram i en rad olika musikaliska genrer.

Varför skulle det konsekventa ens vara eftersträvansvärt? Att veta vad man får? Med facit i handen är exempelvis en artist som Carly Simon betydligt mer intressant än så många av sina samtida och mer hyllade kolleger. Simons framåtrörelse i takt med en föränderlig samtid är uppenbar, alltmedan hennes ex-man James Taylor ansåg sig vara färdiglärd från första stund och ägnade hela sitt 1980-tal i väntan på en oundviklig utnämning till legend.

Det finns något alldeles ljuvligt i möjligheten att under ens livstid få ta del av inte bara en utan flera omskrivningar av rockhistorien. En jämförelse med Berlinmurens fall och hur det förändrade världen och historieböckerna är inte alls en helt överdriven liknelse.

Sarah Klang i ”På spåret”.

Foto: Bo Håkansson/SVT Bild 1 av 4

Lana del Rey på Coachella Music and Arts Festival i Kalifornien.

Foto: Chris Pizzello/AP Bild 2 av 4

Sarah Klang på P3 Gulggalan i Göteborg tidigare i år.

Foto: Björn Larsson Rosvall/TT Bild 3 av 4

Inför spelningen på Globen.

Foto: Lars Pehrson Bild 4 av 4