Annons

Marginalia/XterminaliaKlasshat, könsord och teoretisk terminologi

Johan Jönson
Johan Jönson Foto: Lars Pehrson

Arbetet och alkoholen, pengarna och poesin, kroppen och köttet. En lite resignerat trött men ändå fullt igenkännbar Johan Jönson möter läsaren i nya tvåbandsverket ”Marginalia/Xterminalia”.

Under strecket
Publicerad

Marginalia/Xterminalia

Författare
Johan Jönson
Genre
Poesi
Förlag
Albert Bonniers Förlag

204 / 46 s.

”Aldrig att jag skulle ta mina egna utsagor på allvar”, meddelar diktjaget mot slutet av Johan Jönsons ”Xterminalia” och låter lite som Torgny Lindgren när han i boken ”Minnen” låter påskina att han inte har några – minnen. Det känns lätt bisarrt att ställa den underfundiga Lindgren mot den vredgade Jönson, men slingrandet har de gemensamt; viljan att undkomma bestämningar. Att diktjaget inte vill ta seriöst på sina utsagor hindrar dock inte läsaren från att göra det, och tidigt i ”Marginalia” finns några rader som möjligen kunde läsas som ett jönsonskt credo:
aldrig

förfalla till världen

som ”hemsk” eller ”fruktansvärd”

eller ”obegriplig”. inga såna

jämmerdalar. aldrig. aldrig

såna förnuftsvidriga läten.

istället: negation. språk.

marxismer. dikt

utan lösning. utan hopp. utan

kristet ressentiment.

utan liberal metafysik.

Arbetet och alkoholen, pengarna och poesin, kroppen och köttet. Det är helt klart en igenkännbar Johan Jönson som möter läsaren i tvåbandsverket ”Marginalia/Xterminalia”, men för den skull inte alls en förutsägbar poesi. Jönson, född 1966, är en av sin generations mest namnkunniga poeter; med ett drygt dussintal lyriska och dramatiska verk bakom sig. Genombrottet ”Efter arbetsschema” (2008) belönades med Aftonbladets litteraturpris och en nominering till Nordiska rådets dito, medan ”Livdikt” (2010) nominerades till Augustpriset.
Johan Jönson har framstått som en i mina ögon tröttsam poet, av framförallt ett tungt vägande skäl: den återkommande kombinationen mellan å ena sidan könsord och kroppsvätskor och å andra sidan akademisk, teoretisk terminologi. Det leder inte bara till snabb övermättnad, utan måste också vara ett av de billigaste knepen för att gestalta avgrunden mellan kropp och intellekt. Övertydligt.

Annons
Annons

I ”Marginalia/Xterminalia” återkommer givetvis denna enkla sammanblandning, men precis som i Jönsons tidigare diktverk finns här också det som gör honom till en av samtidens mest ofrånkomliga poeter: det ohejdbara (klass)hat som väller fram som magma utmed boksidorna. Man kan tycka vad man vill om ärendet i Jönsons diktning; det oavvisliga återfinns i hur han konsekvent och skoningslöst slår åt alla håll. Det icke-selektiva, det närmast besatta, gör hans dikt renons på poser, uppriktig.

Om bristen på pengar, om tvånget att skaffa fram mer pengar, otaliga variationer på utsagan ”jag måste för fan kunna tjäna mer pengar”.

I det nya diktverket låter dock vulkanutbrottet vänta på sig. I båda volymerna finns inledningsvis en lågmäldare, stummare förtvivlan, ett diktjag nära resignationen: ”Jag är mycket trött”. Förvisso blott en stunds respit innan vreden reser sig på tio igen, men jag tycker om det. Det är ett temperament som passar honom.

Tillsammans omfattar volymerna cirka 250 sidor, det vill säga inte ens i närheten av de bjässar till böcker som Jönson gett ut de senaste åren, och det nättare formatet är till diktens fördel. Volymerna är olika, men löper längs två parallella spår; samma resa – start och mål – men olika färdvägar. Det är i ”Marginalia” jag helst dröjer mig kvar. Där står poesin avskalat uppställd i marginalerna, en enda lång dikt som ideligen avbryts av inskjutna kursiva satser som handlar om pengar. Om bristen på pengar, om tvånget att skaffa fram mer pengar, en mässande röst som ihärdigt påminner om det grundläggande villkoret i ett kapitalistiskt samhälle, otaliga variationer på utsagan ”jag måste för fan kunna tjäna mer pengar”.
Att läsa ”Marginalia” är ungefär som att titta på en bild som kan föreställa två olika saker beroende på vad man fokuserar på; ibland dominerar dessa rader om pengar läsningen helt medan de längre diktsjoken hamnar i bakgrunden, ibland tvärtom. Om det är lite svårt att hålla samma fokus på dessa två trådar, är det ändå inget jämfört med utmaningen i ”Xterminalia”. Här råder avancerad montageteknik, olika texttyper löper parallellt och trängs såväl i mitten som i marginalerna. Det är ett formspråk som alienerar, som stänger ute, medan ”Marginalia” med sin spartanska form snarare öppnar upp, släpper in. 

Det öppna tilltalet, det faktum att läsaren inte måste forcera sig in till dikten och förståelsen, tycker åtminstone jag är ett nytt, försonligare drag hos Jönson. Det bör inte förväxlas med att dikten söker nå försoning, knappast. Det är fortfarande obestridligt vad det är poeten Johan Jönson önskar: ”att göra hat / i skönhetens krypta” med sin dikt ”utan lösning”.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons