Annons

Nothing great about BritainKlassisk klasskampsrock i modern skrud

Slowthai.
Slowthai. Foto: Alicia Canter/TT

Klichén om hur oroliga tider har en förmåga att tvinga fram storartad konst, i synnerhet uppviglande protestmusik, är nästan omöjlig att inte applicera på Slowthai.

Under strecket
Publicerad

Slowthai, Tyron Kaymone Frampton, i hemstaden Northampton.

Foto: Alicia Canter/TT Bild 1 av 1

Nothing great about Britain

Artist
Slowthai
Genre
Grime
Musikbolag
Method White

Betyg: 5 av 6

Hur låter England 2019?

För tillfället, befriad från alla former av hopp och framtidstro och istället stöpt i historiska referenser, tillbakablickande för att allt annat ter sig omöjligt och ilsket självironisk och nihilistisk för att det inte finns några alternativ.

Jag håller på att läsa den brittiske historikern John Broughtons ”Municipal dreams: the rise and fall of council housing”, skriven i skenet av Grenfell Tower-tragedin 2017, och det är oerhört uppgiven och sorglig läsning.

Perspektivet är annorlunda men ändå väldigt närbesläktat med 24-årige Tyron Frampton från Northampton som effektivt sammanfattar så mycket av det Broughton försöker säga i betydligt mer akademiska ordalag. Frampton gör det smått perfekt på sitt debutalbum under artistnamnet Slowthai med den ganska bokstavliga titeln ”Nothing great about Britain”.

Klichén om hur oroliga tider har en förmåga att i alla fall tvinga fram storartad konst, i synnerhet uppviglande protestmusik, är, aningen motvilligt, nästan omöjlig att inte applicera på Slowthai.

Annons
Annons

Slowthai, Tyron Kaymone Frampton, i hemstaden Northampton.

Foto: Alicia Canter/TT Bild 1 av 1
Slowthai, Tyron Kaymone Frampton, i hemstaden Northampton.
Slowthai, Tyron Kaymone Frampton, i hemstaden Northampton. Foto: Alicia Canter/TT

Det är också, i sammanhanget, relevant att han är uppvuxen och verksam i Northampton, en stad man möjligen förknippar med skotillverkning, om ens det. Få musikgenrer i modern tid är ju så djupt förankrade i en specifik stad som grime (inklusive alla dess sub-kategorier). Grime och drill utspelar sig, med oproportionerligt få undantag, i enklaver och utkanter av just London. Kan man inte den brittiska huvudstadens postnummerkatalog utantill innan man börjar tampas med grime-lyrik så blir man efter några år i dess sällskap – alltmer omgiven av fullklottrade anteckningsblock – minst lika bevandrad i ämnet som en genomsnittlig lokal taxichaffis.

Men Slowthai håller sig, en duett med Skepta undantagen, i sin hemstad. Precis som Sleaford Mods aldrig riktigt lämnar Nottingham.

Ja, jämförelsen med hans medelålders själsfränder är svår att undvika. Jag älskar Sleaford Mods, men de är en duo i min egen ålder, och varje gång jag lyssnar på dem tänker jag på hur de hade mottagits om de vore sisådär tjugofem år yngre.

Som Slowthai, på många vis, är nog det korrekta svaret.

Slowthai är inte sprungen ur dancehall, UK garage och drum’n’bass i samma utsträckning som Londons grime-värld. Det löper snarare en hyfsat röd tråd härifrån över nyss nämnda Sleaford Mods tillbaka mot The Streets ”Original Pirate Material”, dialogen i filmatiseringen av Irvine Welshs roman ”Trainspotting”, The Prodigy och, eftersom Slowthai själv besjunger Sid Vicious, hela vägen tillbaka till The Sex Pistols.

Annons
Annons

När någon i din närhet än en gång pömsigt känner att de bara måste publicera en statusuppdatering där de slentrianmässigt saknar The Clash – ”åh, vad vi skulle behöva Joe Strummer i dag!” – så vore det omtänksamt om du genast ber dem sluta och istället presenterar hen i fråga för Slowthai.

Ty med sin nästan hickande och Dizzee Rascal-inspirerade leverans och inramad av diskantstinn (till synes) billig teknik och mängder av samplade nyhetsuppläsare är ”Nothing great about Britain” ju helt enkelt klassisk klasskampsrock i exemplariskt modern skrud.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons