Annons

”Klimakteriekrisen sitter bara i huvudet”

Kvinnorollen är för utseende- och ungdomsfixerad, klimakteriet för nedtystat. För Lisa Modée hör det ihop och hon tycker det är dags att säga ifrån.

– Att en kvinna är på väg att bli gammal – det ska väl inte kunna påverka hur man ser på henne som människa.

Under strecket
Publicerad

”Med all livserfarenhet jag fått nu är jag så klart i ett annat läge än då jag var tolv – men faktum är att jag känner igen mig själv från den tiden. Det är som om jag levt i en förvillelse under åren emellan”, säger Lisa Modée om klimakteriet.

Foto: LARS PEHRSONBild 1 av 1

”Med all livserfarenhet jag fått nu är jag så klart i ett annat läge än då jag var tolv – men faktum är att jag känner igen mig själv från den tiden. Det är som om jag levt i en förvillelse under åren emellan”, säger Lisa Modée om klimakteriet.

Foto: LARS PEHRSONBild 1 av 1
”Med all livserfarenhet jag fått nu är jag så klart i ett annat läge än då jag var tolv – men faktum är att jag känner igen mig själv från den tiden. Det är som om jag levt i en förvillelse under åren emellan”, säger Lisa Modée om klimakteriet.
”Med all livserfarenhet jag fått nu är jag så klart i ett annat läge än då jag var tolv – men faktum är att jag känner igen mig själv från den tiden. Det är som om jag levt i en förvillelse under åren emellan”, säger Lisa Modée om klimakteriet. Foto: LARS PEHRSON

ÖVERGÅNGEN | DEL 2

En bit in i vårt samtal kommer det.

– Tänk bara på ordet menopaus. Hur kan den fas som man nu går in i vara en paus? Det är ju barnafödandet och familjen och relationerna emellan som är en paus. Resten är livet!

Lisa Modée, 49, är en av kvinnorna som mejlade oss efter Idagredaktionens upprop på Facebook. En kort historia om ett kort klimakterium i ovanligt tidig ålder. Det kom, det gick – och hon segrade, skulle man kunna sammanfatta hur hon ser på övergången.

Före klimakteriet kunde hon ta åt sig när hon blev ifrågasatt som stridbar och argumenterande, både privat och professionellt. Då kämpade hon mera för att bli tagen på allvar. Nu efteråt har hon slutat tycka synd om sig själv. Och kan vara provocerande utan att bry sig så mycket längre.

Annons
Annons

– Det är som om kroppen blivit ren, utbrister hon.

– När jag hade mens kunde jag vara litet soft och skylla på pms. Men de känslor jag har nu – dem har jag för att de är mina. Inga hormoner gör att jag tolkar vissa saker på ett visst sätt en viss dag. Det är jag och min kropp, den är min! Och jag är jag. Det är en sådan frihet.

Lisa Modée fick hoppande mens redan i 37-årsåldern då ingen har en tanke på förklimakteriet. De kraftiga svettningarna efter en vecka i Vietnam några år senare misstänkte läkarna var malaria. Men 2007 visade ett blodprov det som sköterskan meddelade så här: ”Du har gått igenom hela klimakteriet. Det är över.” Lisa var 44 år.

– Min första tanke var: Så här blev det, kvinnolivet. Den andra var: Jag fick bara ett barn.

Lisa blir tyst en stund.

– Sköterskan frågade hur jag mådde, och det var rätt risigt av en massa olika skäl. Jag tänkte på att jag var på väg mot de 50, jag hade just brutit upp från en relation. Så vad var vad?

Svaren hon så småningom fick då hon frågade om övergångsåldern var enbart medicinska. På nätet mötte hon mest bilder av äldre par ”som gick hand i hand på vidsträckta stränder med långa horisonter”.

– Jag kände inte alls igen mig.

Och kanske det är kärnan i Lisas berättelse.

Vi hoppar bakåt i tiden, till de tidiga tonåren i Halmstad. 1970-tal och unisexmode. I dag skulle Lisa säga att hon var könsambivalent; hon gick gärna i pojkkläder och gjorde sig omöjlig att definiera för vuxenvärlden. Det var provocerande också för högstadiekillarna som jagade henne, tryckte upp henne mot en vägg och kände på henne över hela kroppen.

Annons
Annons

– Både den kvinnliga och den manliga könsrollen tyckte jag verkade jobbiga. Men klasskamraterna bara gick in i respektive könsroll och förvandlades, jag förstod inte hur det gick till.

Tjejerna som började få mens talade om pms. Vuxna kvinnor skyllde på värk och nedstämdhet för att inte göra det ena eller andra. För Lisa framstod kvinnorollen som sjukdomsfixerad, hon tyckte kvinnorna blev passiviserade och hade svårt att hitta förebilder som stod för något annat.

– Men när min kropp förändrades blev jag ändå en del av det. Det gick inte att göra annat.

Vad skulle en hbtq-diskussion ha betytt för dig i dina tonår?

– Jag hade varit glad för ‘hen‘. Det handlar inte om ens sexualitet, utan om att välja sin identitet. Jag tycker fortfarande det är trångt i könsrollen, att synen på kvinnlighet sitter i utseendet och i att få barn. Man ska vara kvinna på ett visst sätt och mamma på ett visst sätt, anser hon.

Vi kommer tillbaka till nutid, till häromdagen då Lisa Modée nämnde för en väninna att hon skulle intervjuas om klimakteriet i SvD. Kompisen, en van föredragshållare, berättade hur hon en gång stått i talarstolen och nämnt sina vallningar. Efteråt hade en kvinna rått henne att ”inte prata om det, folk kan må dåligt”.

– Precis så laddat är klimakteriet, konstaterar Lisa. Det blir som en tyst period i kvinnans liv. Ett svart hål.

Att prata om klimakteriet är som att komma ut med att man inte är kvinna längre.
Lisa Modée

– Det finns ingen pågående dialog, som jag upplever det. Det är tabu att tala om att mensen upphört, att man inte är fertil, alltså inte skulle vara åtråvärd eller en sexuell varelse. Att prata om klimakteriet är som att komma ut med att man inte är kvinna längre.

Annons
Annons

Vad skulle du vilja prata med jämnåriga om?

– Hur man ska lämna offerkoftan bakom sig. Bli stark i den man är och strunta i det här spelet. Inte bry sig så mycket om att bli ifrågasatt. Att en kvinna är på väg att bli gammal – det ska väl inte kunna påverka hur man är som människa. Här skulle det behövas litet … hmm, det här låter dumt, men … litet mer stake.

Lisa skrattar åt sig själv.

Hon blir följdriktigt arg när hon återkommer till vår utseende- och åldersfixerade tid, som hon tycker framställer ungdom och smalhet som goda egenskaper. Idealet för kvinnor är ”putmun, smal midja, stora tuttar och pojkhöfter”, det utförs 25 000 skönhetsoperationer varje år i Sverige och patienterna är till 85 procent kvinnor. Lägg sedan ungdomskulten på det, morrar Lisa Modée. Grrr.

– Inte konstigt att kvinnor har svårt att förhålla sig till att de ska bli gamla, analyserar hon. Klimakteriet innebär en identitetskris, och jag tänker att den sitter i vårt eget huvud. Att vi bara har internaliserat den ytliga synen på kvinnlighet.

Så här kan det gå till när budskap utanför oss införlivas i vårt eget tänkande: De flesta tidskrifter på glättat papper har nästan alltid en ung, snygg kvinna på omslaget som ger sexuella signaler. Det är konsumtionsmässigt helt rätt, säger Lisa sakligt, för män på omslagen säljer bevisligen inte.

Sedan frågar hon sig varför vi ställer upp på det här själva. Vi kämpar fortfarande för lika lön för lika arbete, ändå verkar ”att vara åtråvärd” allra, allra viktigast.

Därför vill Lisa Modée resonera så här:

– Om den unga kvinnan är konsumtionssamhällets absoluta number one, och jag själv inte är ung längre, då måste jag vara något annat. Jag vill inte ungdomlifiera mig. Inte vara avundsjuk på yngre. Jag vill lägga choserna bakom mig.

Det betyder att sluta dölja sig bakom kvinnokrusiduller, som Lisa kallar det. Att inte längre spela med i en könsroll som säger att ”kvinnlig” betyder att vara snäll och sätta sitt värde i utseendet. Nej, det är dags att stå upp för sig själv. Inte bry sig så mycket om vad andra tycker. Att kärlek är att vara respekterad för sin person, inte för en tom yta.

– Jag har pratat med kompisarna om att gå från kvinna till häxa. De unga har sin sexuella dragningskraft. De äldre – de vet. De vet vad livet handlar om.

– Som person blev jag störd av att bli kvinna. Med all livserfarenhet jag fått nu är jag så klart i ett annat läge än då jag var tolv – men faktum är att jag känner igen mig själv från den tiden. Det är som om jag levt i en förvillelse under åren emellan.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons