Annons

Emma Frans:Klimatångest kan förlama – vi behöver känna hopp

Vi reagerar så olika på klimatlarmen från forskarna – varför? Hur vi förhåller oss till risker och obehag vid motstridiga känslor kan ha betydelse.

Publicerad

Just nu pågår FN:s klimatmöte COP 24 i Polen. Syftet är att komma överens om ett regelverk för hur målen i Parisavtalet ska uppfyllas. Målsättningen är att hålla den globala uppvärmningen under 2 grader, med siktet inställt på 1,5 grader.

Hur vi förhåller oss till larmen om klimatförändringarnas följdeffekter varierar väldigt mycket. Vi pratar om klimatångest som en ny folksjukdom, samtidigt finns det många som förnekar att människan bidrar till klimatförändringarna – trots att forskarna i princip står enade i den här frågan.

Om vi bortser från eventuella diskussioner vad gäller sakfrågan, hur kommer det sig att vi reagerar så olika på klimatlarmen?

Annons

Ett fenomen som föreslagits vara en förklaring till klimatförnekelse är så kallad kognitiv dissonans.

Många upplever klimatfrågan som en avlägsen risk – en framtida risk som inte utgör ett hot för oss personligen¹. Det kan göra att vi inte tar till oss kunskaper om klimatförändringar utan stöter dem ifrån oss. Vi människor har svårt att fokusera på avlägsna risker och göra det vi kan för att undvika dessa risker.

Istället prioriterar vi det som utgör en risk för oss här och nu – vi är till exempel bättre på att undvika flugsvamp än att hålla oss ifrån cigaretter. Känslan av att klimathotet är akut – något som många upplevde under den torra och varma sommaren med uppmärksammade skogsbränder – påverkar vår medvetenhet kring klimatfrågan. Enligt ett flertal opinionsundersökningar ökade oron för klimatet under denna tidsperiod2,3.

Ett fenomen som föreslagits vara en förklaring till klimatförnekelse är så kallad kognitiv dissonans. Hos oss människor uppstår ett obehag vid motstridiga känslor, och vi försöker att på olika sätt få bort detta obehag. En rökare kan hantera det faktum att han eller hon utsätter sig för en risk genom att tänka ”ja, men jag röker ju väldigt lite jämfört med många andra” eller ”min mormor rökte och blev jättegammal, medan min farbror som aldrig tagit ett bloss dog i cancer vid 52 års ålder.”

För att klimatångest ska kunna vara en produktiv kraft behöver vi känna hopp om att det går att göra något för att bromsa utvecklingen.

På liknande sätt upplever vi en dissonans när vår livsstil eller identitet hotas av klimatlarmen, och då kan vår strategi vara att förneka en koppling mellan utsläpp av fossila bränslen och klimatförändringar⁴.

Klimatlarmen ger dock inte upphov till förnekelse hos alla, och undersökningar har visat att unga kvinnor är de som upplever mest klimatångest⁵. Detta kan kännas orättvist eftersom unga kvinnor generellt inte hör till de som påverkar klimatet mest. Kanske är det dock just på grund av sin klimatångest som många unga kvinnor har en relativt klimatsmart livsstil.

För att klimatångest ska kunna vara en produktiv kraft behöver vi känna hopp om att det verkligen går att göra något för att bromsa utvecklingen. Om oron blir för stor och känslan av maktlöshet blir överväldigande, kan det leda till problem. Domedagsretorik kan också medföra en risk att vi ger upp och upplever att vi lika gärna kan ”köra gasen i botten rakt ut över stupet”.

Slutsats:

Det kan finnas flera bakomliggande orsaker till att reaktionerna på forskarnas klimatlarm skiljer sig så kraftigt åt. I ena änden har vi de som förnekar och stöter ifrån sig uppgifterna. Det kan bland annat förklaras av att vi människor har svårt att fokusera på avlägsna risker.

Vi försöker också få bort det obehag som kan uppstå vid motstridiga känslor, när till exempel vår livsstil hotas av nya rön. I andra änden har vi de som drabbas av klimatångest när de tar del av larmen. Unga kvinnor har mest ångest över klimatet. Blir oron och känslan av maktlöshet för stor kan den bli förlamande och resultera i att vi ger upp.

Annons
Annons
Bild 1 av 1
Annons
Annons
Annons