Annons

Tror du att du kan förändra världen utan att anstränga dig?Klimatets räddning – våld och avskaffad demokrati?

”Boken en handbok för goda rebeller.”

Dagens klimataktivister vill punktera däcken på dieselbilar, tvinga präster att predika om miljön och diktera mediernas hållning i klimatfrågan. Stina Oscarsons svar är en bok om konst, frihet, demokrati – och fritagande av olyckliga höns.

Under strecket
Publicerad

Stina Oscarson är dramatiker, ​regissör och fri skribent. Hon har tidigare varit chef för Radioteatern vid Sveriges Radio och för Orionteatern i Stockholm.

Foto: Leopard FörlagBild 1 av 2
Bild 2 av 2

Stina Oscarson är dramatiker, ​regissör och fri skribent. Hon har tidigare varit chef för Radioteatern vid Sveriges Radio och för Orionteatern i Stockholm.

Foto: Leopard FörlagBild 1 av 1
Stina Oscarson är dramatiker, ​regissör och fri skribent. Hon har tidigare varit chef för Radioteatern vid Sveriges Radio och för Orionteatern i Stockholm.
Stina Oscarson är dramatiker, ​regissör och fri skribent. Hon har tidigare varit chef för Radioteatern vid Sveriges Radio och för Orionteatern i Stockholm. Foto: Leopard Förlag

Tror du att du kan förändra världen utan att anstränga dig?

Författare
Stina Oscarsson (text), Sara Granér (ill)
Genre
Sakprosa
Förlag
Leopard Förlag

144 s.

Klimatfrågan kan bli ett större bekymmer än själva klimatförändringen. Den meningen, som nog många helst vill se förbjuden, finner sin form när jag läser Stina Oscarsons nya bok. Hon skulle knappast instämma, men lyssna; ta mina tvivel på allvar, utan att avsiktligt missförstå. Inte fördöma. Pröva, söka. Framför allt lyssna.

När Timbro i fjol gav ut Jason Brennans bok ”Efter demokratin” var Oscarson en av de kritiker som satte hälarna i marken. Nog för att hon höll med om att folkstyret fungerar ganska illa nu, men slutsatsen – världen kan bara styras av en upplyst elit – vägrade hon acceptera. Det måste finnas en bättre väg, tänkte hon. Därför denna bok.

Det enda vettiga, om staten ska fortsätta ge pengar till kulturarbetare, är att villkoret ska vara att allt man gör handlar om klimatfrågan och hur vi kan ställa om till ett hållbart samhälle. Annars. Noll.

Annons
Annons

Dess långa titel är utslungad som svar till en ung kvinna på ett aktivistläger anordnat av Jordens vänner. Oscarson är inbjuden att tala om konsten att förändra samhället, men möts av idel otålighet. Läsa böcker? Vem orkar? Aktivisterna söker något snabbare. Punktera bildäck med kniv, till exempel. Gärna fyrhjulsdrivna dieselbilar. Det är bråttom. Klimatet!

En annan ung kvinna, student på Konstfack, säger utan omsvep ”att det enda vettiga, om staten ska fortsätta ge pengar till kulturarbetare, är att villkoret ska vara att allt man gör handlar om klimatfrågan och hur vi kan ställa om till ett hållbart samhälle. Annars. Noll”.

Hon förkroppsligar som ingen annan diagnosen klimatångest, och fortsätter: ”Alla präster borde ha som uppdrag att tala om klimatförändringarna när de predikar. Och det borde vara förbjudet att som journalist ifrågasätta klimatfrågan. I alla fall inom public service.”

Oscarson lyssnar till allt detta. Hon förstår både rädslan och brådskan, men våndas ändå och minns några unga antirasister i Almedalen som delade ut bärkassar av tyg med texten ”Jimmy är en gris!”. Vad leder det till? Kan man verkligen förändra genom sådant som bara syftar till att exponera sin egen förträfflighet?

Nu är det demokratin i sig som kritiseras, dess tröghet och tillkortakommanden, och då ser hon ingen annan råd än att hålla liksom ett utvecklingssamtal

Oscarson står stadigt i den politiskt radikala mittfåra som präglas av konsumtionskritik, mångkultur, feminism, antikapitalism, nedrustning och så vidare, men nu är det demokratin i sig som kritiseras, dess tröghet och tillkortakommanden, och då ser hon ingen annan råd än att hålla liksom ett utvecklingssamtal – om konst och motstånd, frihet och diplomati.

Annons
Annons
Bild 1 av 1

Det är inte många som slår henne i den disciplinen. Resonemangen är kloka och intelligenta; en bitvis mer poetisk är politisk råstyrka som förstärks av att hon ibland bara vill skita i alltsammans och ge upp. En hållfast legering av kärlek och sorg gör att hon står kvar, sträng som en sten.

”Det är bråttom, men inte så bråttom att vi får offra demokratin.” Den är både mål och medel, skriver hon. Vi har inget bättre. Doktrinära filterbubblor löser ingenting. Inte våld heller. Lyssna! Samtala. Förstå. Så långt är allting tungt och tydligt.

Mindre bra är att boken snart övergår till att vilja vara handbok för goda rebeller. Oscarson följer här tätt i spåren efter Gene Sharp, känd för sina skrifter om icke-våld, vilka i sin tur följer spåren efter Gandhi och Thoreau. I en 132 punkter lång lista förtecknas allt vad man kan göra.

Många kloka ord också där, dessvärre inklusive dansgalopp längs gatorna mot manliga ryttarstatyer, fritagning av olyckliga höns, färgglad gerillaslöjd och diverse annan civil olydnad som påminner mig om varför organisationer som just Jordens vänner blev hopplöst marginaliserade redan på 1980-talet.

Dessutom undrar jag varför en skarp intellektuell numera måste ha en serietecknare i släptåg. Inget ont om Sara Granér, hon kan vara nog så dräpande, men Stina Oscarsons förtvivlan behöver varken förstärkas eller lättas upp. Den står för sig själv, som ett järnspett i den förvirring som samtiden alltid är.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons