”Folk har inte förstått allvaret”, säger David Wallace-Wells.
”Folk har inte förstått allvaret”, säger David Wallace-Wells. Foto: Beowulf Sheehan, Noah Berger/TT

”Klimatforskningen inte beskriven på ärligt sätt”

David Wallace-Wells har kritiserats för alarmism. Själv menar den bokaktuelle journalisten att världen alltför länge har dolt klimathotets allvar – och att det är dags att vi vaknar.

Publicerad

”Det är värre, mycket värre, än ni tror. Att klimatförändringarna går långsamt är en skröna, kanske lika skadlig som skrönan att de inte alls äger rum.”

David Wallace-Wells har skrämt upp miljontals människor i världen. Först med en essä i New York Magazine som lästs av över sju miljoner människor, sedan genom den nyligen utgivna boken ”Den obeboeliga planeten” som inleds med meningarna ovan.

Hans budskap är som taget ur en katastroffilm. ”Armageddon”. ”Day after tomorrow”. Välj själv. Vi står inför en framtid med smältande permafrost, döda korallrev, extrem hetta som gör det omöjligt att vistas utomhus, där naturkatastrofer blir så vanliga att de helt enkelt kommer att kallas ”väder”. Miami och Dhaka under vatten. Hongkong och Shanghai likaså. Permanent matbrist. Alper som är snöfria året om. Tiotals nya krig som bryter ut i den desperata kampen för överlevnad.

Annons
Foto: Walter G Arce/TT

Allt inom överskådlig framtid, och allt på grund av oss och de klimatförändringar som vi orsakar.

– Det som nu tycks vara en oundviklig framtid är ofattbart för oss som lever i dag. Det är verkligen mycket värre än folk har insett, säger David Wallace-Wells.

Klockan är 13 på hans kontor på New York Magazine, 19 i Sverige, när vi pratar om hans syn på den värld som hans egen dotter kommer att växa upp i. Han är biträdande chefredaktör på magasinet som han skrivit för sedan 2011. Essän han skrev 2017 var den första han publicerade om klimatförändringarna, ett nytt område för honom som journalist – på universitetet studerade han historia. Det är den mest lästa i tidningens historia.

Han pratar långsamt, hackigt, som om han smakar på orden innan han släpper ut dem, låter deras innebörd sjunka in.

Annons

– Klimatet är varmare nu än vad någon människa någonsin upplevt tidigare. Allt som vi vet om den mänskliga historien – evolutionen som ledde till Homo sapiens, utvecklingen av jordbruk, civilisations framväxt, industrialiseringen, allt vi vet om politik och psykologi – allt det utvecklades under klimatförhållanden som inte längre finns.

Han pausar, tar ett andetag.

– Det är där vi är i dag. Och vi kommer nästan garanterat få dubbelt så mycket uppvärmning. Det är omöjligt för någon av oss att föreställa sig exakt hur fundamentalt annorlunda världen kommer att se ut.

Brandman arbetar vid de omfattande bränderna i Kalifornien, augusti 2018.
Brandman arbetar vid de omfattande bränderna i Kalifornien, augusti 2018. Foto: Kent Porter/TT
Annons

Han är inte omedveten om att det låter som en katastroffilm; tvärtom. Det var i den insikten som allt började, efter klimatmötet i Paris 2015, men före Greta Thunbergs första skolstrejk. Tidigt, men ändå sent med tanke på att till exempel Al Gores dokumentär ”En obekväm sanning” hade premiär 2006. Eller, om man går ännu längre tillbaka, att Storbritanniens tidigare premiärminister Margaret Thatcher stod på en klimatkonferens i Genève och varnade för klimatförändringarnas konsekvenser redan 1990.

”Farorna med global uppvärmning är ännu osynliga, men verkliga nog för att göra förändringar och uppoffringar så att vi inte lever på bekostnad av kommande generationer”, sa Thatcher då.

Allt detta skedde i periferin för David Wallace-Wells, liksom för så många andra. Han levde ju i New York, i vad han såg som det moderna samhällets oförstörbara fort.

– Jag har bott hela mitt liv här och har alltid tänkt att jag var skyddad från naturen, att jag levde utanför naturen. Att det moderna livet var en sorts fästning som skyddade oss alla från den här typen av problem. Nu har jag insett hur löjligt och naivt det var. Jag menar, luften vi andas är natur. Maten vi äter är natur. Ekonomin styrs delvis av naturens krafter. Men jag kände att vi hade besegrat naturen och att klimatförändringarna var ett hot som inte berörde mig, säger han och fortsätter:

Annons

– Men runt 2016 började jag läsa mer om klimatet. Och det jag läste gav mig panik. Alla de där idéerna jag hade om att vara skyddad från naturen... Plötsligt insåg jag att min egen och min familjs framtid stod på spel.

Ju mer jag läste, desto mer insåg jag att forskningen inte beskrevs på ett ärligt sätt.

Journalisten David Wallace-Wells vaknade till liv. Här fanns en, i hans ögon, oberättad berättelse. Om hur vi har tagit planeten till gränsen till en klimatkatastrof genom i praktiken en enda generations handlingar. Hälften av alla våra industriella utsläpp av växthusgaser har skett de senaste trettio åren – eller, som David Wallace-Wells uttrycker det, sedan tv-serien Seinfeld hade premiär. På samma tid måste vi nu agera för att undvika de värsta konsekvenserna av klimatförändringarna.

Alltså: vi själva är skurkarna, men kan också vara hjältarna. Det är upp till oss att byta kurs och skriva planetens framtid. Ett verkligt Hollywood-drama, med hela mänskligheten som huvudperson.

Annons

– Ju mer jag läste, desto mer insåg jag att forskningen inte beskrevs på ett ärligt sätt. Att historien berättades på ett sätt som var alldeles för försiktigt. Det tyckte jag var både problematiskt och nedlåtande. Om vi vet något om världen, borde vi berätta det. Att anpassa historien, moderera den... Oavsett om det är det är av strategiska skäl eller av andra skäl, är det både bakåtsträvande och skadligt.

David Wallace-Wells vill avslöja vad tidigare hållits hemligt, berätta för oss att vi borde reagera som han själv och Greta Thunberg: först få panik. Och sedan agera.

Greta Thunberg utanför FN:s högkvarter i New York.
Greta Thunberg utanför FN:s högkvarter i New York. Foto: Richard Drew/TT

Men det är ett budskap som inte går hem i alla läger. Den amerikanska klimatforskaren Michael Mann – känd för den så kallade ”hockeyklubbskurvan” som visar dramatiken i planetens temperaturutveckling sedan 500-talet, med klubbans ”skaft” som kraftigt skär av uppåt i samband med industrialiseringen – har gått ut och offentligt kritiserat honom för att vara alltför alarmistisk. Att få folk att känna hopplöshet är lika farligt som att förneka att klimatförändringarna äger rum, lyder resonemanget.

Annons

Den norska klimatpsykologen Per Espen Stoknes är en annan som pekar på farorna med att peppra allmänheten med domedagsprofetior. Till slut riskerar man att bli avdomnad, passiv, uppgiven, menar han och har till och med gett syndromet ett namn: Apocalypse fatigue.

Och visst finns det de som drabbas av en klimatångest för framtiden så omfattande att man ger upp. Den amerikanska författaren Jonathan Franzen är till exempel en som tycks lida av apokalypsutmattning.

– Att tro att vi kan undgå en katastrofal global uppvärmning är som att vara cancersjuk och tro att man blir frisk om man säger tre magiska ord varje dag, sa Franzen i en intervju i SvD så sent som för ett par veckor sedan.

Bättre att fokusera på att göra det vi älskar snarare än att naivt hoppas att vi kommer att kunna rädda civilisationen undan kollaps, menar han. En annan amerikansk författare, Roy Scranton, är inne på samma tema när han efterlyser att vi bör inleda en palliativ vård av mänskligheten i väntan på undergången. Att vi i stället för att få panik i stillhet bör sörja och lyssna på den sista fågeln.

Annons
”Det är redan praktiskt taget omöjligt att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader”, säger David Wallace-Wells.
”Det är redan praktiskt taget omöjligt att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader”, säger David Wallace-Wells. Foto: Mstyslav Chernov/TT

David Wallace-Wells är några grader mindre fatalistisk. I stället påpekar han att vi verkligen har makten i våra egna händer. ”Tillåter vi den globala uppvärmningen att fortsätta och straffa oss med all den våldsamma kraft vi har försett den med, så är det vi som har valt det straffet. Då har vi gått raka vägen fram mot ett kollektivt självmord. Undviker vi det är det för att vi har valt att härda ut”, skriver han i ”Den obeboeliga planeten”.

Annons

– Jag hör inte till dem som tror att vår civilisation kommer att kollapsa eller att vi kommer att utrota oss själva. Vi är en väldigt anpassningsbar och motståndskraftig art. Men det är också ett av de största problemen. Vi har en väldigt stark förmåga att normalisera det som sker. Så även om vi om 50 år lever i en värld som du och jag tycker är helt otänkbar i nivå av lidande, skulle det fortfarande finnas säkert flera miljarder människor på planeten som tycker att det är fullständigt normalt. Och det är en av de största tragedierna i den här berättelsen.

Här finns en lucka i forskningen, menar han. Klimatförändringarna handlar inte bara om att förstå vilka områden som kommer att översvämmas, eller vilka städer som blir obeboeliga på grund av hettan. Det handlar om att hundratals miljoner människor kommer att tvingas lämna sina hem på bara några få decennier. Och att ännu fler kommer att tvingas förändra sina liv i grunden.

– Tänk bara på att det kan bli livsfarligt att åka på pilgrimsvandring till Mecka. Hur förändrar det islam? Och vad händer med de jordbrukssamhällen som tvingas flytta, hur tar de sin kultur med sig? Hur kommer det att påverka de områden de flyttar till?

Han konstaterar att vi visserligen börjar förstå klimatförändringarna rent fysiskt – men att vi är bara i början av förståelsen av hur de kan dramatiskt öka spänningarna i världen. Fler krig, stängda gränser och isolationism, en ständig kamp om naturresurser.

Annons
Flyktingar räddas av spanska organisationen Proactiva Open Arms efter att flyktingarna försökt nå Europa från Libyen.
Flyktingar räddas av spanska organisationen Proactiva Open Arms efter att flyktingarna försökt nå Europa från Libyen. Foto: Felipe Dana/TT

– Jag tror att den ökande främlingsfientlighet vi ser redan i dag har att göra med migrationsmönster som delvis orsakas av klimatförändringar, och av en rädsla för att det kommer att skapas fler klimatflyktingar de kommande decennierna. Jag hoppas att trenderna kan vändas och att vi kan omfamna en mer empatisk syn på mänskligheten, men jag är rädd att vi rör oss åt andra hållet där klimatförändringarna orsakar en mer hårdhjärtad geopolitik som är mindre empatisk mot dem som lider mest.

Vad säger du till dem som kritiserar dig för att vara för alarmistisk?

– Ärligt talat, den bästa reaktionen på den skrämmande verkligheten är att inte mörka den. De senaste 30 åren har varit en fallstudie i hur vi hanterat den här frågan utan att vara alarmistiska. Och vi kom i praktiken ingenstans.

Om vi agerar kollektivt, och snabbt, kan vi fortfarande undvika de värsta konsekvenserna

Annons

Sent ska syndaren vakna, heter det ju. Och det senaste året tycks världen till slut ha börjar gnugga sig i ögonen, enligt David Wallace-Wells.

– Det har hänt något det senaste året och jag tror att det till stor del beror på att att retoriken kring klimatförändringarna har blivit mer dramatisk. Det är inte någon slump att det här är Greta Thunbergs år, att vi ser miljontals skolbarn protestera. Eller att det konservativa brittiska parlamentet har röstat igenom nollutsläpp till 2050. På ett år har vi tagit forskningens värsta scenarier och pratat öppet om dem och vi lever redan i en helt annan politisk miljö.

Och om du får folk att ge upp med din retorik?

– Tänk på det här globalt. Det är så uppenbart för mig att det är många, många, många fler som är för passiva när det gäller klimatförändringarna. Även om ett alarmistiskt berättande om klimatet knuffar en del människor in i fatalism eller förtvivlan, kommer vi att få många fler människor engagerade.

Annons

– Och dessutom är det bästa motgiftet mot förtvivlan framgång. Och om man tittar på det som skett det senaste året... Många av dem som arbetat med klimatet i decennier säger att de aldrig har känt sig mer hoppfulla än nu. Även om berättelsen om vart vi är på väg är mörkare än någonsin.

En gnutta hopp, trots allt?

– Det beror på vilket perspektiv man har. Det finns absolut inget hopp om att allt kommer att fortsätta som nu, med 1,1 graders uppvärmning. Det är redan praktiskt taget omöjligt att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader. Det är mer rationellt att se att vi är på väg mot runt 4 graders uppvärmning under det här seklet. Allt under det tycker jag att vi ska se som en framgång. Och om vi agerar kollektivt, och snabbt, kan vi fortfarande undvika de värsta konsekvenserna. Ur det perspektivet är jag optimistisk.

Foto: Walter G Arce/TT Bild 1 av 5

Brandman arbetar vid de omfattande bränderna i Kalifornien, augusti 2018.

Foto: Kent Porter/TT Bild 2 av 5

Greta Thunberg utanför FN:s högkvarter i New York.

Foto: Richard Drew/TT Bild 3 av 5

”Det är redan praktiskt taget omöjligt att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader”, säger David Wallace-Wells.

Foto: Mstyslav Chernov/TT Bild 4 av 5

Flyktingar räddas av spanska organisationen Proactiva Open Arms efter att flyktingarna försökt nå Europa från Libyen.

Foto: Felipe Dana/TT Bild 5 av 5