Annons

Jesper Olsson:Klimathot orsakar språkliga mutationer

Rök väller ut ur skorstenen på ett pappersbruk i Hochfilzen, Österrike.
Rök väller ut ur skorstenen på ett pappersbruk i Hochfilzen, Österrike. Foto: FrankHoermann/TT

Mot klimatförändringar räcker inte vanligt förnuft och dådkraft, vare sig demonstrationer eller konstruktioner av koldioxidfångare. Det krävs nya sätt att tänka. Kanske är litteraturen den bästa startpunkten för ett sådant nytänkande.

Under strecket
Publicerad

I höstas utkom i USA den spektakulärt anlagda och post-Trumpska framtidsromanen ”Vox” av Christine Dalcher. Likt en vältajmad efterföljare till Margaret Atwoods ”Tjänarinnas berättelse” (1985) – som i dag förstås får nytt liv genom HBO:s serie ”The handmaid’s tale” – har ”Vox” spetsat till dystopin. Inte bara har kvinnors läsande förbjudits, de får inte yttra mer än hundra ord per dygn.

Dalchers roman kan fogas till en subgenre i floden av framtidsskildringar från senare tid: en subgenre som undersöker språkliga mutationer i en framtid omdanad av klimatförändringar, nedsmutsning, kraschade digitala system. Också de språkliga omvandlingarna skiftar: från epidemisk tystnad till dödliga ord till märkliga språkhybrider, som i Nils Håkansons ”Ödmården” (2017), också den med en direkt föregångare i Russell Hobans ”Riddley Walker” från 1980.

Även om såväl katastrofen som effekterna på språkliga praktiker skiljer sig åt, förenas dessa berättelser genom sin uppmärksamhet på hur kultur och natur, människa och miljö alltid är sammanflätade. För att svara på klimatförändringar räcker inte vanligt förnuft och dådkraft, vare sig demonstrationer eller konstruktioner av koldioxidfångare. Det krävs nya sätt att tänka.

Annons
Annons

Det fanns ett drag av modern utopism här, som kunde omsättas i ett långvarigt engagemang för esperanto.

Detta är ingen nyhet. För exakt 50 år sedan framhöll Gregory Bateson att ”det står klart för många i dag, att katastrofala faror har växt fram ur den västerländska kunskapssynens misstag … från insekticider till nedsmutsning till radioaktivt nedfall”. Det som kan vara värt att påminna om är, att litteraturen kanske är den bästa startpunkten för ett sådant nytänkande.

Tidigare i år gick den svenske poeten Jarl Hammarberg (1940–2019) bort. Hammarberg var en de mest hyllade konkretisterna under 1960-talet, både genom sina egna dynamiska dikter och genom samarbeten med hustrun Sonja Åkesson. Hans aktivistiska nyfikenhet och vilja att tänka och verka bortom givna kategorier ledde honom också till pacifism, veganism och kollektivliv.

Men poesin fortsatte att vara en central angelägenhet. Inte minst handlade det om att skapa språkhändelser som inte exkluderade. Det fanns ett drag av modern utopism här, som kunde omsättas i ett långvarigt engagemang för esperanto. Men Hammarberg utforskade även egensinniga visuella teckenvärldar och ljudpoetiska kompositioner, där en kroppslig erfarenhet lämnade plats för många olika deltagare.

Inte minst fanns en lyhördhet hos Hammarberg för hur det mer-än-mänskliga (andra djur, ting) existerar på sätt som är oförenliga med ett tänkande som sätter människan före allt. Redan i hans debutbok ”Bord duka er!” (1964) dras vi in i en värld där saker händer oavbrutet, men där ingen tycks ha en privilegierad position: ”det är DAG och det SKOG; VATTEN är det, BERG…” I denna värld kommer nya relationer och sätt att språka och tänka ta form.

Okunnigheten i sådana påståenden är påfallande om man blickar ut över samtiden.

Ibland höjs debattens röster om att litteraturen (eller om det nu är humaniora) inte tar sig an och berättar om miljö- och klimatförändringar. Okunnigheten i sådana påståenden är påfallande om man blickar ut över samtiden. Men än mer så, om man ger sig ut i litteraturhistoriens brokiga och mångfasetterade ekologier.

Jesper Olsson är kritiker i SvD och professor vid institutionen för kultur och kommunikation vid Linköpings universitet.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons