Annons

Jenny Nordberg:Klimatproblemen kommer inte att vändas med fakta

Greta Thunberg nådde New York efter 15 dagar.
Greta Thunberg nådde New York efter 15 dagar. Foto: Craig Ruttle/AP

Att se Greta stå i fören på en havskappseglingsbåt och glida förbi Frihetsgudinnan in i hamnen lämnar få oberörda. Klimatkrisen beskrivs just nu i bilder och symboler av stora personligheter med stora gester. Det fungerar bättre än fakta.

Under strecket
Publicerad

Greta Thunberg i New York.

Foto: Mary Altaffer/AP Bild 1 av 3

FN:s generalsekreterare Antionio Guterres på omslaget till Time Magazine.

Foto: Time Magazine Bild 2 av 3

Frankrikes president Emmanuel Macron tillsammans med flera av världsledarna under G7-mötet.

Foto: Philippe Wojazer/AP Bild 3 av 3

Greta Thunberg i New York.

Foto: Mary Altaffer/AP Bild 1 av 1

 

NEW YORK Nej, alla amerikaner vet inte vem Greta Thunberg är ännu. Bland dem som känner till henne finns en hel del misogyna skrockare som buntar ihop henne med allt annat de ogillar. Men här i New York mottogs hon ändå med förtjusning, och det tycks finnas få yngre medborgare som inte både följer henne och skriver under på hennes budskap.

Att en svensk 16-åring som sällan vill le på bild har seglat hit med sitt plakat är en oemotståndlig story, nästan också för den mest förhärdade skeptiker. ”Lyssna på forskningen”, säger Greta Thunberg själv. Men ännu fler verkar vilja se och gilla den klassiska bilden där hon sitter i en tunnelbanevagn, fortfarande iklädd seglarställ.

Så fungerar vår tids politik i stort och i smått. Hon är inte dum, Greta; det är därför hon håller upp ett plakat. Lyssna mindre; se mer.

Även de som håller för öronen för det som brukade kallas fakta har svårt att undvika hennes väl genomförda utdelning av flygskam. Till att börja med.

Greta Thunberg i New York.
Greta Thunberg i New York. Foto: Mary Altaffer/AP
Annons
Annons

FN:s generalsekreterare Antionio Guterres på omslaget till Time Magazine.

Foto: Time Magazine Bild 1 av 1

Men spelar det någon roll? Är det för en amerikansk eller europeisk publik, och har det någon effekt?

Att döma av intresset och nyhetsrapporteringen här är USA fortfarande flera steg efter Europa. Men trots att miljöfrågor är lite mer allmängiltiga i Europa numera räknas de inte heller som helt obskyra politiska särintressen i USA längre. Engagemanget finns, och ansträngningarna att bygga en liknade folkrörelse à la Greta pågår för fullt.

Flera europeiska flygbolag har också än så länge reagerat, och betraktar kritiserade utsläpp som en ”existentiell fråga” för sin framtida överlevnad. Konsumentmakt kallas det.

För lika lite som något annat krig numera vinns med fakta kommer klimatproblem att avvärjas så. (Då hade det redan varit klart.) Istället utkämpas det med känslor.

Greta Thunbergs värd på FN:s klimatmöte som börjar här om några veckor är en man som brinner lika hårt för sina ämnen. Han tvekar inte heller att tala i bilder som får folk att känna något. När FN:s generalsekreterare Antionio Guterres ställde sig i kostym i knädjupt vatten framför fotografer behövde han inte säga så mycket mer. Han är annars en som gillar att prata; övertygande och länge. Men att havsnivåerna stiger och hotar dränka allt i sin väg är mer illustreras bäst av att han själv vadar ut i vattnet.

FN:s generalsekreterare Antionio Guterres på omslaget till Time Magazine.
FN:s generalsekreterare Antionio Guterres på omslaget till Time Magazine. Foto: Time Magazine
Annons
Annons

Frankrikes president Emmanuel Macron tillsammans med flera av världsledarna under G7-mötet.

Foto: Philippe Wojazer/AP Bild 1 av 1

Portugisen Guterres kämpade hårt som FN:s flyktinggeneral i tio år, men när det gäller klimatet är han nu betydligt mer kraftfull.

Nästa bild: när Amazonas brinner ger det en helt egen och panikartad känsla av katastrof som spreds snabbare på sociala medier än vad nyhetsrapporteringen till en början hann med. Det krävdes en del korrigeringar – som att vi inte är på väg att varken brinna upp eller kvävas på direkten – men budskapet hamrades så småningom hem och påminde om det större problemet: att Brasilien har en folkvald och populär president vars vinnande politiska agenda är att skövla mer skog.

Under tiden hann den som gärna vill framstå som Europas mini-president; Frankrikes Macron, ta tillfället i akt och använda sig av skräckscenerna från den kolnade djungeln. Tillsammans med G7-klubben bestående av världens mest utvecklade ekonomier (enligt IMF) försökte han frammana en klassisk gangster-film där slutduellen ska stå mellan den onde och den gode.

Brasiliens bufflige president skulle hotas (inga handelsavtal!) och mutas (pengar till brandsläckarna!) Och tycka vad man vill om Jair Bolsonaro, men så länge han är demokratiskt vald och systemet med nationalstater fortfarande existerar, så kommer varken fransmän eller bistånd in där utan hans medgivande.

Men den yvige och effektsökande Macron lyckades ändå så ett litet frö av fundering bland politiska kollegor: hur ska världen hantera ledare för länder som begår akut miljöförstöring som i förlängningen drabbar alla länder och människor?

Frankrikes president Emmanuel Macron tillsammans med flera av världsledarna under G7-mötet.
Frankrikes president Emmanuel Macron tillsammans med flera av världsledarna under G7-mötet. Foto: Philippe Wojazer/AP
Annons
Annons

Det låter som en variant på en gammal idé, som numera har blivit lite omodern på grund av ett antal misslyckade invasioner.

I början av 2000-talet uppfanns begreppet ”Responsibility to Protect” som en föredömlig princip i FN-sammanhang. Det innebar att den ledare för ett land som inte klarade av att skydda sin egen befolkning riskerade att andra lade sig i. Med påtryckningar eller ytterst med militärmakt.

Från början ingick även miljökatastrofer i sådant som befolkningar kunde behöva skyddas från, och om ett lands egna ledare antingen inte kunde eller ville hantera dem skulle andra länder få lov att gripa in.

Men det är inte lätt gjort för omvärlden att varken införa sanktioner eller starta handelskrig för att få effekt. För trots att Brasiliens ledare är nu sällad till världens klimatbusar, tillsammans med bland andra Trump och Xi Jinping, är det ju också ett antal företag och markägare som fortfarande har något att säga till om.

Men på samma vis som manifestationer och bildspråk om klimatfrågor har fått genomslag nerifrån och upp har statsanställda protesterat mot presidenten i Brasilien och privata företag uttryckt oro för att det ska bli svårare att exportera varor utomlands på grund av den negativa uppmärksamheten kring bränderna. Konsumentmakt igen.

Alla i hela världen vill känna något.

Diktaturer är ju notoriskt svårt att ge sig på, men i demokratier går det ju faktiskt att välja ledare med något litet intresse för att förhandla över landgränserna om klimatfrågor. Det är dessa väljare klimatkänslorna nu med alla medel kommuniceras till. Skam och straff är effektivt i vissa kulturer. Ekonomiska incitament fungerar i de flesta. Alla i hela världen vill känna något.

När jag sitter här och skriver låter jag till exempel samtidigt iskall luftkonditionering blåsa mig rakt i ansiktet, för att hindra min hjärna från att bli ett med den blötvarma augustinatten på Manhattan. Inte utan att tänka på Greta Thunberg och skämmas lite.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons