X
Annons
X
Kommentar

Malin Ekman: Kliv upp ur sandlådan, mediechefer!

Medieaktörer riskerar förvandlas till guillouska primadonnor. #Metoo ger mediehusen chans att demonstrera vad god publicistik innebär. I stället visar de prov på hämnd och hyckleri.

Läs mer om Sexbrottsanklagelserna efter #metoo
Staffan Heimerson, Jan Guillou och Thomas Mattsson.
Staffan Heimerson, Jan Guillou och Thomas Mattsson. Foto: IBL, Leif R Jansson/TT

En dryg vecka har gått sedan den famösa texten publicerades. I en krönika i Aftonbladet demonstrerar Staffan Heimerson med full kraft att hans bäst före-datum som skribent att ta på allvar passerat. Att jämföra #metoo med häxjakt och Stalins utrensningar framstår som förvirrat effektsökeri.

Men det innebär inte att det var rätt att sparka honom på grund av texten eller dess efterspel. Även om vi för en stund bortser från det faktum att krönikan godkändes av Aftonbladet före publicering, så blottar händelsen ett hyckleri.

Aftonbladets ledning kände under många år till de våldtäktsanklagelser som en känd kvinna riktade mot en profilerad medarbetare. Senare varskoddes man om våldtäktsanklagelser mot en profilerad chef. Ändå blev han därefter befordrad inom Schibsted. Man ansåg att ord stod mot ord och att det därför inte fanns anledning att gå vidare med ärendet internt. Förundersökningen hade i båda fallen lagts ner.

Annons
X

Det här var före #metoo. När Heimerson post-#metoo ger uttryck för samma inställning som Aftonbladets ledningsgrupp haft under många år – att det kan finnas skäl att misstro kvinnors vittnesmål om sexuella övergrepp – är denna hållning plötsligt så oanständig att han inte längre kan kvarstå som frilanskrönikör.

En ovanligt plump bekännelse från en intellektuell, för vilken det borde vara en dygd att omge sig av fler än likasinnade.

Ena stunden de upphöjda männens lojala arbetsgivare. Andra en jämställd tidning som inte tolererar ifrågasättande av kvinnor.

Jan Guillou skriver i Aftonbladet att det var fel att sparka hans gamla vän. I samma text deklarerar Guillou att han förvisso sagt upp bekantskapen med Heimerson sedan denne kommit ut som "nyliberal". En ovanligt plump bekännelse från en intellektuell, för vilken det borde vara en dygd att omge sig av fler än likasinnade. Så torftigt det framstår.

Men det är en sak att Guillou föredrar åsiktslikriktning bland sina vänner, och en annan om tidningarna gör det bland sina kolumnister. Det är allvarligt om medieaktörerna håller på att förvandlas till guillouska primadonnor. Byt åsikt och jag fryser ut dig.

Att sparkade kolumnister radikaliseras på nätets skuggsidor är faktiskt inte bara deras eget problem.

Det demokratiska samtalet tjänar på att de etablerade medierna representerar en bred åsiktsbildning. Annars spelar de dunkla krafter, som framgångsrikt odlar bilden av medierna som en verklighetsfrånvänd elit, i händerna.

Att sparkade kolumnister radikaliseras på nätets skuggsidor är faktiskt inte bara deras eget problem. Det riskerar att befästa den extremt förenklade bilden av etablerade medier som etablissemangets kotteri.

Tyvärr har #metoo-publicistiken gjort detsamma. Flera tidningar har gravt misslyckats med att förklara sina publicistiska beslut och vacklat i principfrågorna. Man har publicerat namn på personer som anklagas för brott som preskriberats. Man har rapporterat om konkurrenter men skyddat egna medarbetare. På Twitter har respekterade journalister och chefer upprört utbrustit: Men ni då!

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson gick så långt att han försökte påverka Medievärldens publicering om sexuella anklagelser mot en Expressen-chef. Mot bakgrund av detta färska påverkansförsök är det lätt att tolka hans omfångsrika kolumn om Aftonbladet som en dimridå framför eget hus.

En god publicist ska ha integritet, vara principfast, bottna i komplicerade publicistiska frågor och inte minst vara konsekvent.

Det får inte råda några tvivel om att sanningen kommer fram oavsett om den gäller en egen medarbetare. Jag har sagt det förut: ett publicistiskt företag måste i första hand vara publicistiskt. Det är ett hårt ställt krav, men medieföretag är inga vanliga företag. De är fundament i en fungerande demokrati. Vindflöjel-publicistiken är inte bara opportunistisk, den är långsiktigt skadlig.

Kliv upp ur sandlådan, mediechefer!

Annons
X
Annons
X
Annons
X

Staffan Heimerson, Jan Guillou och Thomas Mattsson.

Foto: IBL, Leif R Jansson/TT Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X