Annons

"Min kamp" var ett litterärt mandomsprov

Karl Ove Knausgårds ”Min kamp” är en bedrift i stil med bestigningen av Mount Everest.
Karl Ove Knausgårds ”Min kamp” är en bedrift i stil med bestigningen av Mount Everest. Foto: Malin Hoelstad/Rizza Alee/TT

Första delen är ett mästerverk, men det är det stora antalet sidor i den samlade romanserien som gjort honom världsberömd. Sigrid Combüchen omvärderar Karl Ove Knausgårds ”Min kamp”.

Under strecket
Publicerad

För tio år sedan läste jag i tidningen att en norsk författare skulle ge ut sex tjocka böcker om livet självt inom en tidsgräns av ett år och kalla serien Mein Kampf”fast på norska. Vad väntade du dig? frågade jag när vi möttes i ett scensamtal två år senare och han var sliten av tempot och uppmärksamheten. ”Jeg er vel litt autistisk”, svarade han.

Dels hade han inte klarat betinget ”ett år”. Dels hade hajpen kring projektet börjat växa kaotiskt. Framför allt därför att han kvalitativt uppfyllt förväntningarna i de band folk hunnit läsa. Men också därför att han skruvat upp de subjektiva sanningshänsynen i texten utan hänsyn till andra subjekt. Är det något som utmärker genren autofiktion är det frånvaron av inlevelse. Sådan bor i den så kallade psykologiska litteraturen, inte här. För hans släkting som såg en mor och en bror slungas runt i sanningscentrifug, blev det svårt att bejaka hur Knausgård med den gåtfulla energi som laddar bra litteratur, lyckats dra fram tragedins nyanser och mysterier ur en beskrivning av anhörigas metodiska förfall.

Annons
Annons

”Min kamp” är ojämn, som de flesta flertusensidiga livsverk.

Här ska inte göras en omvärdering av ”Min kamp” i sig, utan kanske som globalt fenomen. Dess sex delar är nu litteraturhistoriskt sammanfattade till en, ger intryck av en monolit. Fast den är ju inte det, utan ojämn, som de flesta flertusensidiga livsverk.

Del 1 är ett mästerverk! Del 2 en samhällskritisk kärleksroman. Delarna 3 och 4 ”mellanböcker”, som man kallar det när vanliga författare har en beige period. Kursen steg igen med del 5, om etableringsfasens våndor i Bergens permanenta diagonalregn. I början av del 6, där vi möter KOK strax innan del 1 når publiken, säger vännen Geir att projektet – alltså monoliten kommer att göra Karl Ove rik och berömd. Jag vet inget om rik. Men i sin samtid är han världsberömd, och då för målsnöret, sidantalet, berömd för berömmelse snarare än för alla de sex olika romanerna; berömd för förmågan att lyfta hela stenen högt och ibland få den att sväva.

Jag tänker på sådana bedrifter då jag ser en nyhetsbild, plåtad ovan syrgasgränsen? En brokig tarm som slingrar på eggen mot högsta bergets topp. En kö av extremsportare eller wannabes tätt packad uppför, syrgasmask mot vuxenblöja. Säsong för Everest-bestigning. Elva döda i skrivande stund. Alla har betalat ett par hundratusen för att nå sin prestations-peak, köa och dö i självhögtidlighet på Mount Everest.

Konstnärliga mandomsprov genomförs bara undantagsvis av kvinnor.

Storlek, mängd och höjd. Självändamål. Konstnärliga mandomsprov genomförs bara undantagsvis av kvinnor, även om vi med lika stora pretentioner och lika stark monomani kan arbeta med ett material tills det slutar göra motstånd och börjar make sense. Enligt Lars Gustafsson pågick under någon period vänskaplig tävlan mellan honom och Jan Myrdal om vem som skrev flest böcker. I den omfattande spänningsgenren – inte minst nordic noir – är det männens karriärplan att serialisera muskulösa romaner om internationell brottslighet till monoliter. De flesta kvinnor väljer att skriva psykologiska småstadsthrillers en bok i taget. De vet att publiken väntar sig det.

Det är stramt i täten och allt svårare att norpa åt sig en marknadsandel. Som motgift mot känslan av rally fäster jag blicken på Per Wästbergs krönika om Yngve Nilsson (SvD 28/5). ”Joyce grammofon” är ett samlat litterärt projekt i fem band, dock utom tävlan. Nilsson ger ut på eget förlag, lokalt, springer och klättrar inte utan vandrar och ser sig om. Såvitt jag förstod utforskar han det outtömliga ämnet ”Allt möjligt”, på samma sätt som historiens brev- och dagbokskrivare, och encyklopediker – till vilka Knausgård sällade sig efter slutförd Kamp. Kanske är alla fria att göra likadant.

Författaren är i verkligheten ingen örn utan liknar malen i akvariet.

Författaren släpar på ett uppdrag som överblickare och sanningssägare. Men är i verkligheten ingen örn utan liknar malen i akvariet. Den rör sig omärkligt utmed en glasvägg. Med utblick över det hela, men näring bara i det mikroskopiskt lilla som hittas av sugmunnen. Hen är där för att se, inte synas, för att hålla glaset rent och genomskinligt.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons