Annons

Maxim Grigoriev:Knausgårds prosa är inte stor litteratur

Karl Ove Knausgård.
Karl Ove Knausgård. Foto: Heiko Junge / TT

Toril Moi har nyligen argumenterat varför Karl Ove Knausgårds verk ”Min kamp” måste betraktas som början på en ny litteraturhistorisk epok. Men leder inte ett sådant synsätt till ett underkännande av litteraturens verkliga särart?

Under strecket
Publicerad

”Subjektet hör inte till världen, utan det är en gräns för världen”, hävdade Ludvig Wittgenstein något oväntat i ”Tractatus logico-philosophicus” (1921). Wittgensteins upptagenhet vid gränser och avgränsningar var ett uttryck för den språkfilosofi som uppstod i förra sekelskiftets Wien och lade grunden för det moderna kritiska tänkandet. Att i en förljugen tid klart och tydligt avgränsa vad som är meningsfullt och vad som är meningslöst, att genomskåda språkbrukets maktstruktur, blev det sekulära tänkandets idée fixe: en längtan efter klarhet i en dunkel epok. Wittgenstein förenade de wienska idéerna om språkbruket med Kierkegaards och Tolstojs etik och den logik som företräddes av Bertrand Russell och hans skola. 

Projektet gick ut på att definiera vad som är filosofins och vad som är skönlitteraturens område. Härvidlag fick litteraturen en mycket stor roll, så stor att Alain Badiou har kallat Wittgenstein för en antifilosof. Allt som är viktigt i en människas liv kan, för Wittgenstein, inte förklaras vetenskapligt; det kan bara gestaltas, framställas skönlitterärt. Den fiktiva världen pekar mot verkligheten med hela sitt vara, den säger något om det verkliga livet i och genom sig själv. Litteraturen som en sanningsförmedlande form av språkbruk är central för kunskapen om människan, men denna kunskap kan bara uttryckas just skönlitterärt, i form av den gestaltade världen som helhet. Om allt annat kan den bara tiga. Den som letar efter budskap i ett litterärt verk begår därför ett kategorimisstag.

Annons
Annons

Wittgenstein har varit en viktig filosof för modernismen, men knappast inbegripits i det enorma akademiska verksamhetsfält som kallas ”kritiskt tänkande” eller ”kritisk teori”. De senaste årtiondena har en viss trötthet avseende denna ”teorism” blivit alltmer uppenbar. Redan på 1990-talet kom böcker med titlar som ”After theory” och ”Post-theory”. Poststrukturalistiska tankeriktningar och deras förgreningar som utlovat klarhet och befrielse, har genom sina dunkla begreppsexerciser i praktiken bara orsakat vånda över hur komplicerat allting är. 

I sin senaste bok, ”Revolution of the ordinary. Literary studies after Wittgenstein, Austin, and Cavell” (2017), vänder sig den norska litteraturprofessorn Toril Moi till den sene Wittgenstein och hans ”ordinary language philosophy”, som hon kallar det, i jakt på ”ett radikalt alternativ till teori”. För Wittgenstein är språket alltid ett språkbruk; ord betyder inte, de används. Begreppsexercis eller metafysiska spekulationer blir därmed logiskt sett nonsens. Moi vill återupprätta ”det sunda förnuftet” som hon menar kännetecknar Wittgenstein. En bra tolkning, skriver hon, är helt enkelt detsamma som redogörelsen för en läserfarenhet, en berättelse om läsarens ”äventyr” i texten.

En liknande teoritrötthet är fundamental också för Karl Ove Knausgårds autofiktiva romansvit ”Min kamp”. På flera håll i ”Min kamp” ger berättarjaget uttryck för sin besvikelse över akademisk lärdom och intellektuell verksamhet. I hans sentimentala föreställningsvärld heter det metonymiskt att: ”Hjärtat argumenterar inte. Det är det hjärnan som gör. Och om det var något jag hade lärt mig om livet så var det att hjärtat var allt, hjärnan ingenting.” 

Annons
Annons

Känsloerfarenheten och vardagslivet är alltid mer grundläggande än tankens abstrakta, till intet förpliktande lek. Eftersom människorna för Knausgård är ”så gott som identiska”, blir det möjligt att presentera ett enskilt känsloliv som allmängiltigt och betrakta det som ett dugligt tolkningsinstrument, vars främsta argument är ”igenkänningsfaktorn”. De många läsningarna av litteratur, konst och historia som görs i romansviten är precis vad Moi efterlyser; snarare än tolkningar – det vill säga påståenden som kan motsägas – är de ”reaktioner” som helt enkelt ”är vad de är”.

Knausgårds verk innebär sålunda enligt Moi ”en ny epok” i litteraturhistorien

När Toril Moi närmar sig Knausgård i årets The Einar Hansen Lecture vid Lunds universitet (7/10 2019), gör hon det intressant nog just genom romanverkets form. Moi betraktar ”Min kamp” som ett lyckat svar på en förlorad tro på litteraturen. I sin besvikelse över att litteraturen inte längre säger något om människans verkliga liv, på samma sätt som populärkulturens berättelser som omger oss dagligen på tv och internet inte gör det, söker Knausgård en ny form som gör det möjligt för honom att uttrycka verkligheten, så som han upplever den. Han beslutar sig för att ”ge upp tänkandet, kalkylerandet, planerandet” och i stället skriva ”autentiskt”. 

Ur denna automatiska skrift uppstår en ny, registrerande, vardagsspråklig form, ett ”skrivande lika slukande som läsningen”. Knausgårds verk innebär sålunda enligt Moi ”en ny epok” i litteraturhistorien. Snarare än att vara en fråga om hur en text är uppbyggd, utgör litterär form här en sorts ”intensitet” i texten. Detta, menar Moi, är en ny definition. 

Annons
Annons

Om man dröjer kvar i det kritiska, wittgensteinska tänkandet en stund till och applicerar den ”gamla” definitionen av formbegreppet på ”Min kamp” blir bilden en annan. Man ser snabbt att sviten och dess tankevärld utmärks av en specifik jagklyvning. För berättaren Karl Ove finns det två jag: ett som tänker på konst och litteratur och ett som lever ett ”verkligt” liv genom att ha ”en kropp, en blick, en röst.” Dessa jag har ingenting med varandra att göra och det är det andra jaget och dess vardagsliv som berättaren vill beskriva, utan att behöva gå omvägen via det första. Det är inte bara litteraturen som är en besvikelse för Karl Ove, utan också tänkandet i sig, i synnerhet hans eget. ”Många tycks tro att litteratur har med kunskapsproduktion att göra”, konstaterar han, ”eller med generering av insikter, men det är bara en sorts biprodukt, något som eventuellt kan åtfölja litteraturen; det viktiga är det individuella i den, som ligger i det säregnas oefterhärmliga ton”.

En sådan radikalt antiintellektuell hållning är förvisso tidstypisk och Moi har rätt när hon placerar Knausgård i förgrunden för en samtida litteraturtyp som både blir läst och firad. Men dess källa är inte sökandet efter ny form, utan ett hånfullt ointresse för litteraturens särart. 

Språkets, världens och subjektets gräns måste, med Ingeborg Bachmanns litterära imperativ, ständigt förskjutas, om än aldrig så lite

I litteraturen har språket inte en beskrivande eller berättande, utan en performativ, stipulativ roll. Detta skiljer den från andra språkliga verksamheter som exempelvis journalistik eller filosofi. När en litterär text konstaterar att ”det regnar”, beskriver den inte något sakförhållande eller berättar om en möjlig verklighet. Den skapar regnet.

Annons
Annons

Rent praktiskt innebär det en kognitiv kamp för att ådagalägga betingelserna för varje individs särskilda existens och ”inre rörlighet”, så att dessa kan imiteras och uppstå i gestaltad form. Denna kamp utspelar sig i språket. Språket med vilken berättaren – det wittgensteinska subjekt som är världens gräns – närmar sig sitt ämne är föremål för en ständig betydelseomvärdering. Att kalibrera innebörden hos de begrepp man redan tror sig behärska, att förkasta somliga och uppfinna nya, är just vad som menas med att se sig själv med andras ögon. 

Ordens mening måste justeras, vinklas så att de bättre speglar den verklighetsbit de för tillfället återger. Språkets, världens och subjektets gräns måste, med Ingeborg Bachmanns litterära imperativ, ständigt förskjutas, om än aldrig så lite. Resultatet av denna kamp för kunskap om världen är verkets form – dess helhetskontur som framträder inför läsaren. Det är denna form som är litteraturens sanningsbärande gestaltningsförmåga. Läsningen flyter inom denna form, pressas in i den. Det är endast inom denna säregna, oefterhärmliga kontur som ”det säregnas oefterhärmliga ton” i sin tur kan uppstå.

I en skönlitterär självframställning gör berättarrösten sig själv och ingen annan till ämnet för en sådan kamp. Självframställningen är mer än någon annan uttrycksform föremål för de klichéer och språkligt cementerade föreställningar som florerar i den omgivande miljön. I sin självförståelse är människan hänvisad till en individuell bearbetning av språkligt allmängods. Utan medvetenhet om att det just är allmängods, är berättarrösten dömd att framställa ett språk som redan är etablerat; använda sig av givna tankeversmått och stelnade metaforer. 

Annons
Annons

Så fort berättaren i ”Min kamp” ger sig på att beskriva sin egen känslovärld hemfaller han därför, på grund av sin inre klyvning, åt schabloner. Att tro att man kan kasta bort fiktionens mallar utan att samtidigt genomskåda språkbrukets mallar är naivt, lika naivt som tron på att tolkning utan logik vore möjlig. Om språkets gränser inte utvidgas står berättaren maktlös inför sin egen närvaro. Därmed sviker berättarrösten och berättaren misslyckas om och om igen med att se sin spegelbild i ögonen. 

Människor blir författare trots att de helt saknar intresse för litteratur som konstform och sanningsart

Så förvandlas romanen från sorgearbete och självframställning till en rörande gestaltning av ett grafomaniskt misslyckande: att skriva tusentals och åter tusentals sidor utan att nå fram till en enda insikt. Som sådan är romanen imponerande och onekligen svår att lägga ifrån sig; Knausgårds ifrågasättande av den raka berättelsen som sanningsform är tidstypisk och beundransvärd. Men ­romanen reproducerar likväl samma populärkulturella berättelseformer och förklaringsmodeller den säger sig ta avstånd från. Den nya definitionen av form som Moi utvinner ur ”Min kamp” är med andra ord nonsens. Om Knausgårds romaner ska betraktas som tecken på en ny epok, är det snarare en epok där människor blir författare trots att de helt saknar intresse för litteratur som konstform och sanningsart.

Filosofin borde man egentligen dikta, menade Wittgenstein. På samma sätt måste litteraturen oavlåtligen tänkas fram. Det finns ingen motsägelse mellan den formella kunskap en roman kan producera och romanens individuella, säregna ton. I själva verket är de två fullständigt oskiljaktiga, två aspekter på samma sak, och när det ena fallerar, brister också det andra.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons